Samhället är större än Lena Anderssons förakt
Högern tror inte på politik eller på en värld där saker kan bli bättre
Det finns en självbild hos många välbärgade som man absolut inte får fucka med. En identitet som under inga omständigheter får angripas. Det är idén om att man gjort sig förtjänt av sitt personliga välstånd, att ens överflöd bara är resultatet av egen ansträngning, ansvarstagande och kompetens.
Efter att Lena Andersson i helgen drämt till med sin slaskiga smocka om att det är föräldrarnas fel om deras barn går hungriga i Sverige har flera viktiga invändningar formulerats.
Irena Požar skriver exempelvis här i Aftonbladet om fattigdomens pris, om trasiga sociala skyddsnät och de osmakliga ekonomiska bidrag som understödjer överklassens konsumtion. Ann Heberlein skriver i SvD om vad som kan hända även den bäste om hen drabbas av sjukdom, skilsmässa eller arbetslöshet. En påminnelse om allas vår sårbarhet.
Men även om Lena Anderssons text är riktad direkt mot de fattiga läser jag beskrivningen av deras förnuftsmässiga underlägsenhet främst som ett sätt för Andersson att ryggdunka sig själv och de sina. Via iskall moralism skriver hon fram den egna klassens legitima ställning som rikare och friskare. Raljant konstaterar hon att hunger handlar om andra saker än att ”inte ha råd med hämtpizza, halvfabrikat och frysta färdigrätter”.
Texten applåderas av opinionsbildare och politiker på högerkanten, som triumferande delar den i sociala medier. Som om de har knäckt koden, äntligen fått svart på vitt att inget behöver göras, att det bara handlar om människor som till skillnad från de själva är dumma i huvudet.
På så vis blir politiska insatser närmast kontraproduktiva. Den dumma fattiglappen kommer aldrig bli lika bra som Lena Anderssons ”vi” om hen inte lär sig att välja ris och havre framför läsk. Samma ”vi” gör då snarast de hungriga barnen en tjänst, långsiktigt, om föräldrarna via nedlåtande fördömanden uppfostras att fatta klokare beslut. Det är verkligen jackpot för den som inte tror på välfärdsstaten och som samtidigt vill ha beröm för sitt sätt att leva.
Jag ser nu hur individer som varit fattiga eller är fattiga träder fram och berättar om hur tufft det är eller har varit. De visar upp sin fattigdom och ber om sympatier. Det är förståeligt, jag har förr i tiden gjort samma sak, men det riskerar att slå tillbaka mot en själv. För det finns ingen perfekt fattig, som gjort allt rätt, som aldrig kan avfärdas som omdömeslös eller oansvarig.
Kanske ska vi i stället strunta i vad Lena Andersson och andra högerröster tycker och i stället applicera deras antipolitiska, samhällsfrånvända, syn på fler problem.
I nästa text på samma tema kan någon skriva om att den som har alkoholproblem 2023 är dåligt påläst. För vi vet ju att risk för beroende föreligger. Och det finns vatten i kran! Ingen kan i detta läge förespråka att politiken lägger tid och resurser på behandling av missbruk eller förebyggande insatser.
På samma sätt kan man förhålla sig till klimatkrisen. Vi har vetat i många decennier att det är på väg åt helvete. Varför lever inte alla redan i harmoni med naturen utan att behöva bil och bensin? Det är jättenyttigt att gå eller jogga i stället. När vi passerar tre graders uppvärmning finns säkert någon moralisk överhöghet som kan skriva en sträng artikel om alla korkade människor som levt ohållbart och gjort dåliga val.
Och varför ska ett enda statsråd förresten bry sig om bolån och räntekostnader som slår sönder vardagen även för den breda medelklassen? Det är ju lån som människor tagit med berått mod. Spelar ingen roll att bostadsmarknaden omöjliggjort nästan alla andra sätt att bo och leva – man kunde ha gjort andra val. Och finns det förresten inte hälsofördelar med att bo i tält?
Vi kan göra hela samhället till en tävling i vem som navigerat skickligast i en trasig värld och dela ut medalj till den som till slut konstateras minst utsatt och mest välmående.
Eller så ser vi att hela poängen med civilisationen är en annan. Det gör nämligen skillnad för ungarna att deras föräldrar får hjälp – även om mamma och pappa någon gång ”valde fel”. Och det gynnar alla, inte bara de fattiga, om vi har en större plan för samhället än att pissa på dem som vi tycker borde gjort bättre val och ätit mindre paprika.
