Okunniga panikreflexer så fort ”digitalt” nämns
Vet juristen, teologen och litteraturvetaren bättre än skolforskarna?
Häromdagen var det Skolriksdag i Stockholm. Hundratals skolledare från hela landet samlades för att diskutera, inte minst digitaliseringen av skolan stod på agendan. När skolminister Lotta Edholm i sitt inledningsanförande för hundrade gången klumpade ihop ”skärmar” med ”digitalisering”, hördes ljudliga suckar bland åhörarna. Vid kaffet och på seminarierna var rösterna entydiga: Kommunerna, lärarna och skolledarna välkomnar Skolverkets digitaliseringsstrategi.
De har redan börjat arbeta efter den, vill konkretisera den och därför efterfrågar de bättre stöd från statligt håll. De vill ge lärarna möjlighet att avgöra när skärmar funkar bättre än böcker och vice versa. Remissvaren från skolans organisationer och forskningsinstitut på strategin Lotta Edholm vill stoppa säger samma sak. De välkomnar möjligheter som AI ger, och betonar vikten av att lära sig och eleverna mer om utvecklingen.
Papper har fördelar, men också många nackdelar. Att bara bedöma läsbarheten när pappret ska vägas mot skärmen är vanskligt, och leder fel
Så antingen vet juristen Paulina Neuding, teologen Joel Halldorf och litteraturvetaren Sven Anders Johansson bättre än lärarna, skolledarna och skolforskarna som formulerat remissvaren. Eller så driver nyss nämnda personer sitt konservativa korståg av politiska skäl, eller för att marknadsföra sin nya bok om böcker. Eller så är det som vanligt: någon säger ”digitalt” och då är kulturelitens panikreflex att blåsa till strid.
Det är inte första gången Lotta Edholm visar dåligt omdöme kring skolans digitalisering. När hon 2012 var skolborgarråd i Stockholm var hon ansvarig politiker för Skolplattformen – Sveriges i särklass största it-haveri. Efter många år av miljardrullning och Edholmskt försvar av satsningen, har nu plattformen stoppats. Aldrig någonsin har någon kunnat införa ett sämre digitalt stöd för elever, lärare och föräldrar. Med den bakgrunden är det obegripligt att någon tar Edholms tankar om digitalt eller inte på allvar.
Det är skolminister Lotta Edholm – inte jag – som driver narrativet att ta bort skärmar i undervisningen och ersätta dem med böcker. Min åsikt, tydligt framförd här och i mängder av andra sammanhang, är: Både skärmar och böcker, skrivande och googlande har en given plats i skolan och i övriga samhället. Men man kan i sammanhanget fråga läsaren: hände det någon gång under din egen skoltid att böcker glömdes, tappades bort eller mystiskt nog åts upp av hunden när läxor skulle göras? Gick de sönder? Fattades det sidor efter att böckerna återanvänts i decennier? Hade du klarat matten bättre om inte Hej Matematik var det enda sättet att lära sig andragradsekvationer? Innehållet i historieboken var nog direkt felaktigt, då den ju de facto trycktes i en helt annan tid.
Papper har fördelar, men också många nackdelar. Att bara bedöma läsbarheten när pappret ska vägas mot skärmen är vanskligt, och leder fel. Digitala läromedel och pedagogiska verktyg behövs i den differentierade verktygslåda som en modern skola ska ha. Annars blir det svårt att hjälpa eleverna på den nivå de är och skapa likvärdighet mellan klasser och skolor.
Men verktyg för likvärdighet kräver resurser, och resurser kräver statliga pengar. Sveriges lärare har uppmärksammat att det fattas tolv miljarder (!) i Edholms budget för att likvärdigheten och undervisningskvaliteten ska upprätthållas. Men Lotta Edholm vill bara prata om sin halvmiljard till ”riktiga böcker”. Lärarna har marscherat ut i tusental på gatorna för att protestera mot Edholms nedskärningar. De förstår såklart att Liberalerna och lydiga ledarsidor anlägger dimridåer. Populistiska småpengar för böcker i stället för att verkligen ta tag i de strukturella problem skolan har med likvärdigheten.
Fler dimridåer: Att alla kids har en mobil, är inte likställt med att alla har en laptop med dyra programvaror betalade av föräldrar som tack vare utbildning, yrke eller arv kan hjälpa barnen att få jämlika chanser i en digitaliserad värld. Att tillbringa mycket tid på Tiktok innebär inte att man kan söka, värdera och omsätta information till kunskap. Joel Halldorf skriver i sin replik på min text: ”Ska vi låta ingenjörer och Silicon Valleys app-utvecklare styra samhället?” Men Joel. Om inte skolan ger barn praktisk kunskap så de kan hantera makten, tekniken och värderingarna bakom deras mobilskärmar – vem kommer då kunna fortsätta motståndet mot feodalherrarna som redan i dag äger våra digitala liv? Vem ska då ge barnen färdigheterna samhället kräver?
Och på tal om pengar. I sitt ofrivilliga försvarstal för friskolorna likställer Sven Anders Johansson digitaliseringen av skolan med att eleverna sätts framför YouTube i stället för att få dissekera grodor. Skammens rodnad sprider sig över mina kinder. Vi måste kunna ha en debatt om digitaliseringen av skolan där den inte likställs med Youtube på lektionstid. De system och den infrastruktur som verkligen hjälper lärarna kräver fortbildning, rekryteringar och återkommande investeringar av skolans huvudmän.
De som vill göra feta vinster på barnens skolgång hatar sånt. Börsnoterade friskolekoncernen Academedia meddelade häromveckan stolt att de nått ”tre procents högre lönsamhet per barn”. De stora, långsiktiga vinsterna kommer inte när Noblaskolan i Täby slipper köpa in några skalpeller och grodor. De uppstår när vinstdrivande skolkoncerner slipper tvingande reformer som ligger utanför vad skolpengen täcker.
Johanssons förvirring är symptomatisk. Att bemöta många av de reaktioner som kommit på min text, är som att diskutera med brådmogna tonåringar vid köksbordet: Deras känslor stormar och hamnar i vägen, och man får ha tålamod med totala missuppfattningar kombinerat med fina ord som används helt fel. Ungdomarna är såklart förlåtna; de håller på att hitta sig själva. Kanske håller också teologer, litteraturvetare och jurister-som-blivit-konservativa-politruker på att hitta sig själva i digitaliseringen? De är såklart förlåtna de också, men läsare av kultur- och ledarsidor förtjänar bättre. Alternativet är att jag helt sonika går i clinch med Joel Halldorf om hans åsikter om evangelikal och frikyrklig tradition. Eller att jag lite von oben försöker sätta Sven Anders Johansson på plats kring Woodhead och Heelas subjektiveringsteori. För just så komplexa och intrikata är frågorna om korsningen internet och människa.
Det finns en mängd litteratur, forskning och teoribildning om just det digitala området som är grundkurs om man på allvar ska närma sig ämnet. Därför blir det, som med tonåringarna vid köksbordet, hopplöst att ha en seriös diskussion när den ena parten inte ens behärskar fundamenta i saken.
Den lavin av texter och podcasts om digitalisering och AI som produceras är förvisso ofta stor komik, men det här är inte En Ding Ding-värld. Artificiell intelligens är mycket mer än ChatGPT. Internet är inte Tiktok. Digitalisering är inte likställt med att skolan köper in en massa skärmar och bränner böcker.
Så: Ni får läsa på lite hemma, så diskuterar vi på nästa lektion, okej?
