Även vänstern borde se värdet i moderskapet
Elina Pahnke reducerar allt till privilegierat gnäll
För den privilegierade kvinnan kan graviditeten vara första gången hon möter livsvillkoren. Det spelar ingen roll vad hon vill. Hon bestämmer inte här. Hon ligger vaken på natten och viskar snälla snälla låt honom bli frisk. Låt alla ultraljud gå bra, låt honom inte dö i magen.
Jag tänker på det när jag läser Elina Pahnkes text ”Den vita kvinnan hatar moderniteten”. Och när jag läser Jonna Bornemarks Jag är himmel och hav. Hon skriver om hur graviditet i moderniteten reduceras till enskilda erfarenheter av moderskap eller till medicinska frågor.
Efter förlossningen av mitt första barn tänkte jag: det här är en roman! Ju mer jag skrev, desto mer insåg jag att det inte går att skriva om graviditet. Eller: jag skrev om det, men texten handlade om mamman. Om mamman var glad eller ledsen. Om mamman ville röka eller sticka strumpor. Rökande mammor kan bli litteratur. Glada mammor hör överhuvudtaget inte hemma i litteraturen. Glada mammor finns på Instagram.
Det var som att jag kunde välja mellan att bli en konservativ hemmafru och att jobba på som inget hänt och jag var densamma.
Pahnkes läsning av min roman Livbärarna blev att jag inte vill att homosexuella ska få barn. Om Anna Axfors En dag i öknen skriver hon att ”här möter vi en kvinna som velat ha barn sedan tonåren. När hon väl får en bebis visar det sig att den inte uppfyller allt hon önskade”. Är det verkligen gnällighet att vara golvad av moderskapets realiteter? Att problematisera de ständiga valen i vår kultur, att benämna att det ligger något stört i hur vi förhåller oss till livsvillkoren, är det verkligen konservatism?
Jag vet vad jag fått av moderniteten och feminismen. Jag fattar att både Axfors och jag själv antagligen brunnit på samma bål om det inte vore för den. Men förlossningen, amningen och att allt var utom min kontroll. Det lärde mig något. Födelsen är stor, precis som döden är stor. I boken Vårt enda liv skriver Martin Hägglund om hur vår dödlighet bidrar till vår förståelse av vad som är viktigt. Mottagandet av boken var något annat än av Jag är himmel och hav. Om man som vit man skriver om döden, är det navelskådande eller viktigt? Mer viktigt än att som vit heterokvinna skriva om födelsen?
Att läsa Livbärarna som en ensidig romantisering av att föda naturligt är som att läsa Martin Hägglund och säga att han är för barncancer. Ändå är jag inte helt överraskad. När jag fick våra barn tänkte jag att det var obegripligt att kvinnan var det andra könet. Att just förmågan att bära liv förpassat oss till att vara den andra. Samtidigt kändes det som att det fanns en fara i att låta detta vara viktigt. Det var som att jag kunde välja mellan att bli en konservativ hemmafru och att jobba på som inget hänt och jag var densamma.
Men hur kan vi vara något annat än det första könet? Hur kan graviditeten vara en parentes i vår kultur, ett feministiskt problem som stör våra karriärer och hindrar jämställdhet? Hur kan jag som feminist delta i det förminskandet? Om det bara är konservativa som ser värdet i graviditeten, i relationen mellan spädbarnet och den som burit det, då har vänstern verkligen tappat det. Men låt oss hoppas att det bara är Elina Pahnke.
Ina Rosvall är författare och psykolog och bor i Malmö.
