Inte i fädrens spår – utan i skogsindustrins
Tänk om Vasaloppet kunde bli ett demonstrationståg för ett hållbart skogsbruk
Inte ett träd mellan Sälen och Mora är äldre än 30 år. Detta är ett bevis på att svensk skogspolitik är en avgrund ifrån ’I fädrens spår för framtids segrar’”. Så löd en insändare i Dala-Demokraten häromåret, undertecknad ”Vasaloppsåkare”. Man får säga att det är en av de mest koncisa och träffande insändare som någonsin författats och skribenten fick snabbt medhåll: ”Jag åkte Vasaloppet 1972, 1974 och 1976. Då var det ju skog mellan Sälen och Mora. I år såg jag som vanligt Vasaloppet på tv. Jag såg bara kalhyggen mellan Sälen och Mora.”
För de allra flesta är Vasaloppet i första hand en enastående tv-upplevelse. Kommentatorerna brukar ibland, om vädret är vackert, besjunga de fina landskapsbilderna som visas, men jag tror aldrig jag hört någon påpeka att det är ett veritabelt krigslandskap de blickar ut över. Vasaloppsområdet är Sveriges längsta naturreservat, nio mil långt. En biolog som åkt loppet uttryckte sig nästan Dan Anderssonskt när han i en intervju sa: ”Det är mil efter mil av …” Men inte av ”lador och hus där frosten går tjurig vid grind”, utan just av kalhyggen och enstaka högstubbar. I årets Faktaguide heter det i inledningen att ”Vasaloppet är naturupplevelser”. Tja, i så fall upplevelser av saknad natur. Man får trösta sig med att papperet i faktaguiden är miljöcertifierat.
Jag brukar tänka att om alla miljoner tv-tittare och tiotusentals skidåkarna verkligen såg vad de såg och berättade det för världen, så skulle skogsdebatten, som redan är rätt så intensiv, få en verklig skjuts framåt.
Det är inte i fädrens spår loppet går. Det är i skogsindustrins och hyggesbrukets spår.
Ofta påpekas det att just skidåkning skulle vara en särskilt äktsvensk syssla och det går inte att komma ifrån att Vasaloppet av det skälet och av många andra ingår i bygget av det svenska nationalmedvetandet. Trots att det var det samiska urfolket som, långt för snöskoterns entré, var de verkligt framstående skidåkarna, gjordes skidåkning till något särpräglat nordiskt och nationalsvenskt.
Vasaloppets devis, I fädrens spår för framtids segrar, hittades på av Heimat-kunstens dyrkare Gustaf Ankarcrona, han som hade ett foto av Hitler på skrivbordet. Men kanske var det självaste Anders Zorn som sådde fröet till Vasaloppet, som en nu pågående utställning i en av Zornmuseets salar antyder. Zorn var en hängiven vintersportare, särskilt bra på skridskor, och han ordnade redan i början av förra seklet lokala skidtävlingar. Den som vann fick 100 kronor i pris, vilket fick det nybildade Svenska skidlöparförbundet att gå i taket: Amatörism skulle gälla! Förbundet bannlyste rentav de skidlöpare som deltog
i Zorns tävlingar.
I fallet med Vasaloppet är det dock direkt underligt att det så sällan används för att utmana bilden av det påstått naturälskande svenska folket
Även rötterna ner i Gustav Vasas mytiska kamp mot danskarna – ett klent folk som är värdelöst på skidåkning – för ett oberoende Sverige spelar en viss roll för det symboliska nationsbygget. Själv känner jag det som att jag bokstavligen träffat och umgåtts med självaste Gustav Vasa. En storskäggig, tidigare annonsförsäljare på Dala-Demokraten har sedan sjuttiotalet, i tidstypisk utstyrsel, framträtt som Gustav Vasa vid upploppet i Mora och gör det än idag. Nisse Nyström heter han, en enastående personlighet, med tordönsröst och full av äkta kärlek till evenemanget.
Nej, jag har inget emot att det byggs nationella myter. Den så kallade banala nationalismen – alltså inte det krigiska flaggviftandet – är nödvändig för att en stat ska fungera. I fallet med Vasaloppet är det dock direkt underligt att det så sällan används för att utmana bilden av det påstått naturälskande svenska folket. För det är ju det vi tyvärr inbillar oss, att vi är ungefär bäst i världen på klimatpolitik och miljö.
Sanningen är en annan. Om alla planetens innevånare levde som svenska folket skulle det krävas fyra jordklot för att klara det ekologiska fotavtrycket. Och numera är Sveriges rykte ordentligt på fallrepet just när det gäller skogsbruket. På Gustav Vasas tid susade den inhemska skogen på ett helt annat sätt än efter att timmerfronten dragit genom taigan under 1800-talet. Träden var äldre, högre, tjockare och den biologiska mångfalden rik. Skogen, som var en våning högre än i dag, måste ha susat och brusat på ett annat sätt. Skogsforskare kan påpeka att det vi i dag kallar skog bara är ett slags gröna industrihallar.
Som om det inte vore nog med miljökatastrofen tillkommer Vasaloppets funktion när det gäller klimat och växthusgasutsläpp. Varje Vasalopp medför ett utsläpp på över 7 000 ton. Merparten av utsläppen härrör förstås från alla resor fram och tillbaka i bil kring loppet och vissa år det enorma transporterandet av snö till spåren. Biltillverkaren Volvo och raffinaderibolaget Preem är viktiga sponsorer för Vasaloppet. Preem, detta petroleum- och biodrivbränslebolag, är faktiskt sedan 2009 huvudsponsor för loppet. Affischnamnet Gunde Svan skidar runt med namnet Preem på sin gröna luva.
På sätt och vis är det hundra år av ensamhet för den hårt exploaterade skogen som nu firas
Själv har jag aldrig åkt loppet. Ibland har jag haft dåligt samvete för det: Är det inte min plikt som halvtidsmas och dalafantast att dra på mig skidorna? Jag avskräcks ju heller inte av vare sig de nationella myter som omger loppet eller den kommersiella aktivitet som tampas med de ideella krafter som fortfarande utgör bas och stomme i arrangemanget (om detta har skrivits avhandlingar; se ”Vasaloppet – resan från skidtävling och skidlöpare till produkter och kunder. En studie om kommersialisering och professionalisering” av Joakim Larsson von Garaguly). Nej, jag har endast stått vid upploppet och hejat.
Men jag kan inte släppa den där tanken: att utnyttja hela den väldiga styrkan i Vasan för progressiva miljö- och klimatsyften: ett enormt demonstrationståg för ett hållbart skogsbruk som varje vinter drar över tv-skärmen och genom det nio mil långa naturreservatet!
För exakt ett sekel sedan gick det första Vasaloppet av stapeln. På sätt och vis är det hundra år av ensamhet för den hårt exploaterade skogen som nu firas. Men loppet skulle kunna bli en manifestation för nationens alla naturvänner.
