Låt inte Kobane falla i Erdoğans händer!
Kurderna i Syrien attackeras – Sverige borde agera i FN och EU
Äntligen har familjen al-Assads och Baath-partiets diktatur i Syrien hamnat på historiens sophög. Men det är svårt att bli glad på riktigt då den av FN och USA terrorstämplade jihadistledda HTS har erövrat makten i Damaskus. Tiotusentals jihadister och gangstrar i den av Turkiet finansierade Syriska nationella armén (SNA) står nämligen utanför den syrisk-kurdiska staden Kobane just nu och får stöd av turkiska drönare.
Kobane blev världskänt hösten 2014, då dess unga kurdiska män i Folkets försvarsstyrkor (YPG) och kvinnor i Folkets kvinnliga försvarsenheter (YPJ) med livet som insats stoppade Islamiska statens (IS) frammarsch. Som bekant ägnade sig världens farligaste terrorrörelse IS åt etnisk rensning, sexslaveri och brutala massakrer mot alla icke-sunnimuslimer i Syrien och Irak.
Det är tack vare motståndet i Kobane, som beskrivits detaljerat bland annat i Manal Masris film ”Kobane – drömmen om frihet” och i Joakim Medins bok ”Kobane: den kurdiska revolutionen och kampen mot IS”, som världen blev lite tryggare.
Ett decennium senare hotas Kobane, symbolen för frihet och mod, igen. Inte av IS denna gång men av Turkiet och dess proxysoldater. Medan världens stater funderar över Syriens framtid gör Turkiet allt för att nu eliminera Kobane och andra kurdiska samhällen i nordöstra Syrien.
Orsak: Den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan tycker inte att kurder ska få behålla sitt mångetniska, feministiska och demokratiska självstyre i norra Syrien. Ankara fruktar att Syriens kurder kan inspirera Turkiets minst 25 miljoner kurder att kräva liknande rättigheter. I och med att den turkiska staten vilar på lögnen att kurder inte finns blir Ankara skräckslaget när kurder får de allra mest grundläggande rättigheterna i andra stater.
De turkiska makthavarnas hat mot kurder kunde vi se tydligt när Sverige ansökte om medlemskap i militäralliansen Nato. Erdoğan begärde att Sverige skulle överlämna kurder som fått en fristad i Sverige. Och han skiljer sig från alla andra turkiska makthavare under de gångna hundra åren när det gäller kurder: han har övergett den så kallade ”mörda dina egna kurder men älska grannens kurder-politiken” som var dominerande i Ankara, Teheran, Bagdad och Damaskus i decennier. När diktatorn Saddam Hussein avrättats i Bagdad och Bashar al-Assad tvingats fly Damaskus går Erdoğans nya kurdpolitik ut på att mörda kurder överallt.
I stället för att lösa kurdfrågan med fredliga medel på sitt territorium väljer Turkiet att göra livet surt för kurder även i grannstater. I stället för att erkänna det kurdiska språket officiellt i den turkiska författningen skickar Erdoğan drönare som mördar kvinnor och barn, förstör vetesilon, sjukhus och vattenanläggningar i syriska Kurdistan. I stället för att tillåta folkvalda kurdiska borgmästare att utöva sina ämbeten betalar han löner till 70 000 jihadister och gangstrar att mörda, kidnappa och halshugga kvinnor i det kurdiska självstyret. Och Erdoğans drönare mördade häromdagen i norra Syrien de två enormt kompetenta journalisterna Jihan Belkin och Nazim Dashdan som var på väg att bevaka hotet mot Kobane.
Allt detta kan Erdoğan och hans lakejer göra bara för att hans land förfogar över stridsflygplan och drönare, men det har inte Syriens drygt tre miljoner kurder. Detta vanvett utspelas inför våra ögon, men vare sig FN eller stormakterna agerar mot den våldsamma och aggressiva turkiska staten. Hur många massakrer och deportationer måste det kurdiska folket genomgå innan världssamfundet agerar? Var och när slutar jakten på kurder? Till sist: Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard bör agera i EU och FN så att Kobane inte faller i Erdoğans händer!
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
