Tio år efter attacken stryps det fria ordet
Charlie Hebdos advokat har skrivit två sorgliga upprop för rätten att tänka fritt
I dag är det 10 år sedan bröderna Kouachi tog sig in på Charlie Hebdos redaktion i Paris med automatgevär och granatkastare. Möjligen var de tre. Tolv mördades och elva skadades. Ute på gatan igen fem minuter senare, sköt de ihjäl en polis.
I jakten som följde iscensatte terroristerna ett gisslandrama med dödlig utgång, samtidigt som en annan al-Qaidakamrat tog sig in i en judisk matbutik och mördade ytterligare en handfull människor.
I Nice samma sommar mördades 86 och på hösten utsattes Paris för sex samordnade attentat som kostade 130 livet, varav 89 i konsertlokalen Bataclan.
Fanatikernas syfte är att utrota den Andre, menar Charlie Hebdos advokat, Richard Malka. Den Andre är judarna och yttrandefriheten. Skillnaden från andra antidemokrater, är att de här människorna inte bara vill förbjuda tankar, verk och yttranden, de vill även göra sig av med upphovsmännen.
Richard Malka var 23 år när han skrev stadgarna för Charlie Hebdo. Under rättegången 2020 var han 56 och erfaren. 2007 hade han framgångsrikt försvarat tidningen efter att de publicerat Muhammedkarikatyrerna i solidaritet med Jyllands-Posten. Nej, man hade inte gjort sig skyldig till rasism.
Det var med Muhammedkarikatyrerna allting började, argumenterade Malka i sina pläderingar under rättegångarna 2020 och 2022, som nu finns att läsa i två nätta små böcker utgivna på Nopolar Publishing i översättning av Cecilia Franklin: ”Traktat om intoleransen” och ”Rätten att jävlas med Gud”.
Med Muhammedkarikatyrerna föddes kravet att vi borde överge rätten att publicera karikatyrer och rätten att fritt kritisera religioner.
OIC, Organization of Islamic Cooperation, som samlar 57 muslimska länder, drog i gång en kampanj där man ville övertyga FN om ett globalt förbud mot att häda religioner, nåt som 2009 blev en ickebindande resolution 2009. Det hade inte varit möjligt om inte så spridda riddare som Bill Clinton, Kofi Annan, Jacques Chirac, Recep Tayyip Erdoğan, Jean-Luc Mélanchon, Reportrar utan gränser, diverse EU-kommissionärer, Brödraskapets andlige ledare shejk al-Qaradawi, ja till och med Jean-Marie Le Pen hade varit överens: yttrandefriheten måste brukas med måtta, med förnuft, med respekt.
Ska vi böja oss för detta? undrade Charlie Hebdo. Nej. Vi böjer oss inte för någonting. Yttrandefriheten kan inte missbrukas, det är hela grejen med den. Så de publicerade Muhammedkarikatyrerna och sedan tecknade de på som de brukar, utan lojalitet åt något håll, och 2015 förvandlades redaktionen till ett blodbad i profetens namn.
Jag minns hur vi på Aftonbladet bugade av respekt den där morgonen den 8 januari, när vi såg konkurrenten Expressen – något geni där hade tecknat framsidan som en kollegial manifestation. ”Je suis Charlie Hebdo” skanderade demokrater runt om i världen, men rösterna drunknade av ett par andra mistlurar: en från höger som tutar att muslimerna måste ut ur våra samhällen och en från vänster som tutar att islamkritik förödmjukar samhällets svaga, det vill säga invandrarna.
Båda skapar en tickande bomb.
Känslan av att bli förödmjukad, och att andra säger att det är den känslan man borde ha, skapar en önskan att förinta den andre, menar Richard Malka. Fanatiker, som finansieras av Qatar och Saudiarabien, krokar arm med akademiker som ”tvångsmatats med anglosaxisk identitetspolitik”.
Varför ska kristna tåla kritik, debatt och hån men inte muslimer? frågar han. Att särbehandla islam är att göra muslimerna en otjänst, eftersom de blir några andra än oss. Idén att muslimer saknar humor och måste behandlas som barn – ja, vem är egentligen rasist?
Och exakt vad är det man måste respektera? Att gud berövade ormarna deras ben därför att en orm frestade Eva? Att sjuttio jungfrur väntar på självmordsbombarna? Rätten att slå sin hustru om hon inte lyder?
Nu återinförs blasfemilagarna
Det är lätt att följa Richard Malka, även om hans franska stil med svulstiga metaforer ibland överlastar idékritiken. Det finns så mycket mer att säga till yttrandefrihetens försvar, och varför varje inskränkning inte bara gör oss ofria, utan även dummare.
Om jag skulle gå emot Malka på en punkt så är det påståendet att muslimerna inte ska ta kritik mot islam personligt. Det är att begära för mycket. Charlie Hebdo och alla andra borde stå för sina förolämpningar, och religiösa av alla slag måste lära sig stå ut med dem.
Rättegången, som behandlade överklagandet, hölls i en sal som fått namn efter Voltaire, han som kallade kristendomen för ”den vedervärdigaste vidskeplighet som någonsin fördummat människor och ödelagt jorden”. På 1700-talet var det fritt blås.
Frankrike var först med att avskaffa blasfemilagen. När männen bakom världens äldsta encyklopedi uteslöt gud, förändrades allt. Den svenska pressfriheten är drygt hundra år äldre än den franska från 1881, men den oändligt långa debatten som föregick detta demokratiska fundament påminner om debatten i dag: kyrkan krävde ett förbud mot satirteckningar.
Nu återinförs blasfemilagarna. Senast i Danmark, landet som riktat bläck och bokstäver mot islam, inte bara för att man vill hylla yttrandefriheten, utan för att man vill jävlas med muslimer. Men som Malka konstaterar, utförs det terrorattentat även i länder som har blasfemilagar.
I 22 länder där islam är statsreligion betraktas ateism som ett brott, i 12 länder är ateism belagt med dödsstraff. Varje inskränkning av yttrandefriheten här, är att överge alla andra som vill prata och prata fritt, älska vem hen vill och låta håret lapa sol.
Rättegångsdagarna 2020 ackompanjerades av nya attentat. Vi står vid ett vägskäl, manade Richard Malka. Intellektuella, publicister, kulturfinansiärer, biografägare, förlag och så vidare måste visa mod. Som Nopolar publishing, som ger ut dessa sorgliga upprop för rätten att tänka och teckna fritt.
Rädda medborgare kan man rycka ut tungan på
Det är mycket som har hänt sedan 2015.
Högern rensar ut bibliotek från misshaglig litteratur och de offentliga rummen från obekväm konst. Häromdagen var det någon som menade att Amnesty inte borde få göra reklam i tunnelbanan, där de påminner om 45 000 döda i Palestina, att kalla det för ett folkmord är att ”gå för långt”.
Samtliga så kallade liberala demokratier har de senaste två åren strypt press- och yttrandefriheten i säkerhetspolitikens namn. Rädda medborgare kan man rycka ut tungan på.
För den unga vänstern är yttrandefriheten överskattad som mänsklig rättighet. De börjar fatta först nu att det är de själva som står på tur, när stat efter stat snävar in sina gränser. De vänsterintellektuella som menar att Richard Malka är suspekt för att han gett en intervju för Riks, kan fundera över varför Charlie Hebdos advokat inte beretts utrymme på de arenor man själv bestämmer över.
Varje eftergift mot dem som vill strypa ordet – vem det än är – är att skriva sin egen dödsannons. Eller för att tala med Winston Churchill: ”Vem har gött krokodilen i hopp om att vara den siste som blir uppäten?”
Poddspecial: Kritcirkeln gästar I själva verket
