Blir killar snyggare om de krossar käkbenet?
Algoritmerna matar unga killar med dåliga och farliga skönhetsråd
På Tiktok poängsätter unga killar varandras utseende och sporras att optimera olika aspekter av sitt yttre. Genom mewing (trycka tungan mot gomen), chewing (tugga tuggummi i princip hela ens vakna tid) och bonesmashing (krossa käkbenen så att de växer tillbaka med bättre struktur) anses man till exempel kunna mejsla fram en sylvass käklinje.
Svält, hård träning, anabola steroider och plastikoperationer rekommenderas också för att uppnå de högt ställda skönhetsidealen. Edging (att bara nästan komma) tros höja testosteronnivåerna (T-levels) och om ens ögon inte lutar som på ett rovdjur (Hunter eyes) kan man lika gärna ta sitt liv.
Internettrenden ”Looksmaxxing” växte fram ur manosfär-myllan där incelfora som Lookism, Sluthate och PUAHate ingår. Inspirationskällor inkluderar Bret Easton Ellis sociopatiska antihjälte Patrick Bateman i ”American psycho” och Neil Strauss raggningsbibel ”The game”. I huvudsak handlar kulturen om hur man kan transformera sig till attraktiv, maskulin och åtråvärd i kvinnors och samhällets ögon. Hur man blir en mogging sigma male helt enkelt.
Algoritmerna matar nu allt yngre killar med pseudovetenskapliga råd om hur de maximerar sitt muskelbyggande och sin hy. Looksmaxxing har fått brett genomslag på Tiktok och blivit en subkultur med egna normer och vokabulär.
Trenden brukar delas in i två breda kategorier. Hardmaxxing representerar mer extrema uttryck som att operera bort revbenen för en insvängd midja. Softmaxxing omfattar mer ”vanliga” självhjälpstips och grundläggande personlig hygien. Om kulturen inte förespråkar att mörda kvinnor som ratar en, utan att använda tandtråd och röra lite på sig, kanske man inte ska avfärda Looksmaxxing som destruktivt?
Det är ett måste för att lyckas på dejtingmarknaden, arbetsmarknaden, och alla andra sfärer av socialt liv som kommit att bli just det: Marknader
Men fenomenet har också kritiserats för att spä på traditionella könsroller och för att skapa dysmorfofobi och ätstörningar hos killar. Den osäkerhet och ohälsa som tjejer och kvinnor ständigt levt med till följd av orealistiska skönhetsideal – för att inte tala om den massiva industri som skapar och exploaterar komplexen – omfattar snart, om inte redan, killar i kanske lika hög grad.
Man kan tänka sig att om unga män blir black-pilled (ytterligare en term inom rörelsen som avser en defaitistisk insikt om att samhället är stört och omöjligt att förändra) så är den dystra sanningen kanske att det är precis så. Att skönhet och utseende blivit allt viktigare för att lyckas – även för killar. Det finns gott om forskning som visar att personer som är fysiskt attraktiva får högre betyg, har lättare att få jobb, får förmånligare arbetsförhållanden och behandlas bättre av rättssystemet och i mellanmänskliga interaktioner. Vackra människor får mer sympati och uppfattas ha goda personliga egenskaper även om detta de facto inte är fallet.
Om det alltså är avgörande att vara snygg för att nå framgång sexuellet, socialt och ekonomiskt är det kanske en rationell respons att optimera sina looks. Det är ett måste för att lyckas på dejtingmarknaden, arbetsmarknaden, och alla andra sfärer av socialt liv som kommit att bli just det: Marknader.
När det gått så långt att ungdomar tar anabola och köper hudvårdskalendrar för 4 000 spänn är det ett symptom på något sjukare än att de bara blir manipulerade av Tiktok-algoritmerna. Det visar på en kanske än mer oroande patologi, på avgrundsdjupet i den alienation som många och framför allt unga känner. Det darwinistiska språkbruket i Looksmaxxing-kulturen är ett uttryck för att samhället blivit mer darwinistiskt.
Så hur hamnade vi här? Individualismen och varufieringen av självet som looksmaxxing är ett uttryck för har kanske sin spegelbild i uppluckringen av sociala relationer. När Tiktok är det närmaste ett socialt sammanhang som erbjuds och konkurrensen inom alla sociala arenor intensifieras är det kanske inte så konstigt att utseendet blir ett viktigare kapital.
Tesen att socialt kapital nötts ner över tid beskrevs redan av sociologen Robert Putnam i ”Bowling alone: The collapse and revival of american community” från 2000. Putnam härleder minskningen av politiskt och samhälleligt engagemang liksom socialt umgänge generellt till att gemensamma rum som gav sammanhang, mänsklig kontakt och kollektiv agens vittrat bort. Även om en amerikansk och svensk kontext inte låter sig jämföras rakt av finns en liknande trend här.
Sedan nyliberalismens genombrott har institutioner som familjen, kyrkan, masspartiet, idrotts- och fackföreningen urholkats. När arbetsmarknaden dessutom präglas av alltmer prekära och flexibla anställningar minskar dessutom möjligheterna till relationsskapande på jobbet, där flest träffar sina partners.
Looksmaxxing stjälper nog mer än det hjälper genom att göra en redan hjärtlös värld ännu mer självupptagen och kall
Den förlust av socialt kapital och det meningsskapande som det medför skapar ett nihilistiskt allas krig mot alla där utseendet blir en viktigare tillgång, både sexuellt och materiellt. Michel Hoellebecq beskriver i ”Elementarpartiklarna” incel-mannens predikament i det senmoderna samhället: Atomiseringen gör en utblottad till de ekonomiska och sexuella marknadernas obarmhärtiga lagar. Man är maktlös inför dem. Och känner cynism, tomhet och förakt som följd.
Marknaden skapar begär och illusionen om att de bara kan tillfredsställas med mer konsumtion – av självhjälp, kosttillskott, anabola och plastikkirurgi i Looksmaxxing-kulturens fall. Looksmaxxing kan alltså ses som både ett symptom på och en pådrivande rörelse för ett samhälle där ytliga transaktioner och marknadslogik präglar alla sociala relationer. Där det råder ”konkurrens till döds”, för övrigt en annan Houellebecq-bok.
När sexuella relationer liksom relationer i allmänhet blir varufierade och oegennyttiga gemenskaper tynar bort finner vi oss i ett anomiskt tillstånd. Självet och utseendet blir då föremål för optimering för att öka chanserna att få marknadsandelar, något man kan styra och investera i.
Men frågan är om självobjektifiering, tuggummituggande och hårtransplantationer löser alienationen och atomiseringen. Gör det oss kanske inte ännu mer främmande för varandra – och oss själva? Looksmaxxing stjälper nog mer än det hjälper genom att göra en redan hjärtlös värld ännu mer självupptagen och kall.
Men vad ska man göra då, i väntan på revolutionen? Var ska man lägga allt krut som man lagt på att definiera sina käkben?
Till att börja med logga ut från Tiktok och gå med i en bowlingklubb.
Och i brist därpå: Starta en.
Från gallerirundans scengolv
Simpa för män, ta dyra lån, hantera rasistiska kollegor