Malm verkar inte förstå hur bilderboken funkar
Sågningen av hyllade Sara Lundberg är mest underlig
Expressens kulturchef Victor Malm har bestämt sig för att den svenska litteraturen befinner sig i estetiskt förfall. I sin senaste drapa berättar han oväntat att detta även gäller den svenska bilderboken. Rent häpnadsväckande tar han den flerfaldigt prisade Sara Lundbergs senaste bok som exempel, ”Ingen utom jag”. Den bok som mycket välförtjänt vann Nordiska rådets litteraturpris i år.
Malm börjar med att saxa tolv ord (!) ur bilderboken som ska bevisa att Lundbergs prosa är ”orytmisk och melankoliskt forcerad”. Det är en svårsmält anekdotisk bevisföring. Själv undrar jag hur Malm skulle reagera om någon gjorde ett liknande urklipp från, säg, Katarina Frostensons lyrik för att bevisa att hon inte kan skriva. Efter det ställer han Lundberg mot gamla ”mästare” – Gunilla Bergström, Barbro Lindgren och Inger och Lasse Sandberg. Dessa kunde konsten att skriva briljant text, konstaterar Malm nostalgiskt.
Just de sista känns särskilt lustigt att han nämner. Nog är makarna Sandbergs bildcollage om spöket Laban och Burkrobotarnas äventyr originella – men dras de inte med exakt samma problem som Malm anklagar ”Ingen utom jag” för? Ganska svaga texter till estetiskt originella bilder? Full i skratt blir jag när han senare nämner Sven Nordqvist. En mera mångordig författare (men snillrik illustratör) får man leta efter. Poängen är dock att man inte kan bedöma Nordqvists ganska svaga prosa utan att ta hänsyn till hur den samspelar med bilderna. Det är detta samspel som ÄR själva barnlitteraturen.
Och som om dessa författare vore rimliga jämförelsepunkter ens? För att fortsätta liknelsen vore det som att ställa Katarina Frostensons poesi mot Yahya Hassans, Göran Greiders och Lina Ekdahls diktsamlingar.
Ännu mera underlig blir Malm när han påstår att bilderboken blivit en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter”. Problemet, menar han, är att bilderboken förvandlats till en konstgenre för den vuxna, stressade medelklassen. Vadan denna plötsliga avsmak inför bilderböcker med konstnärliga anspråk? Få saker framstår som en så stor källa till stolthet som den svenska bilderboken – som gått hand i hand med vår progressiva barnsyn. Det är inte så lite ”out of character” av Malm att ge sig på den. Det är inte heller lite fräckt att jämföra Lundberg, verksam som bilderboksskapare i över 20 år, med en nyutexaminerad Konstfacksstudent.
Dessutom får det mig att misstänka att Malm inte riktigt förstår hur bilderboken fungerar. Den har aldrig skrivits enbart för barn, eftersom personen man läser för sällan kan läsa själv. Ända sedan den första barnboken publicerades, Heinrich Hoffmans ”Der Struwwelpeter” 1845, har bilderboken haft en dubbel mottagare. Att bilderboken ger ”vackra kulturupplevelser” för vuxna ligger så att säga i dess DNA.
Misstanken att Malm inte förstår sig på bilderbokens unicitet förstärks när han nämner att ”Ingen utom jag” slutar med en klyscha – ett barn som planterar ett frö. Bilderböcker arbetar ofta med enkla symboler som för oss vuxna kanske framstår som utslitna, men som en duktig bilderboksskapare kan göra mångtydiga och levande igen. Här är ytterligare ett exempel på hur nonchalant Malm behandlar Lundbergs bilder. Fröet kommer nämligen till pojken i ett drömskt uppslag, där ett myller av människor flyter runt i plastringar i vad som ser ut som ett träskliknande pool, målad i gouache. Alla är nära varandra, men ändå i sin egen värld – förutom en flicka i en uppblåsbar livbåt. Plötsligt sträcker hon sig över vattnet och ger ett frö till pojken i en ordlös scen. Vad detta frö symboliserar framstår på intet sätt klyschigt – utan mångtydigt och suggestivt.
Café Bambino: Pedofiljakt, hämnd & kriminella barn
Konstpodd: I själva verket
