Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Sigfrid

Förintelsen fortsätter att forma världen i dag

Det finns ingen hierarki i mänskligt lidande

Ur filmen ”Shoah” av Claude Lanzmann.

Varför ska vi minnas Förintelsen? Det är en fråga med många möjliga svar, men det intressanta är varför den ställs. Premisserna bakom frågans formulering kan givetvis vara olika men det går att peka ut några återkommande teman – varför fortfarande, varför så mycket?

Det handlar också om vad minnet förväntas göra. Minnet av Förintelsen är alltid både mer och mindre än händelsen i sig. Mer i den mening att minnesarbetet syftar till en hågkomst av de som dog och till ett moraliskt imperativ om att något liknande inte får hända igen. Mindre i den mening att minnet av sex miljoner enskilda judiska offer per definition är en omöjlighet, många är sedan länge bortglömda. Hågkomsten är tveeggad, både enskild och kollektiv.

Nazisternas offer inkluderade hundratusentals romer, psykiskt sjuka och funktionsnedsatta, miljoner polacker och sovjetiska fångar, tusentals homosexuella och Jehovas vittnen och många fler. Medan minnesarbetet kring folkmordet på romer fortfarande är under utveckling är Förintelsen av Europas judar skriven, historien är berättad, men den berättas också för nya generationer på delvis nya sätt, inte minst genom nya konstnärliga gestaltningar, nya museer och ny forskning. Minnet formas av den tid som blickar tillbaka.


80 år efter att Auschwitz befriades finns det otaliga filmer, romaner, forskning, museer och läromedel om Förintelsen. Tio år efter krigsslutet spelade Alan Resnais in filmen ”Natt och dimma”. Han blandar arkivmaterial från kriget, främst från befrielsen av lägren, med nyfilmat material och filmen har en etiskt driven berättarröst som beskriver krigets fasor. Det var den första filmen om Förintelsen, och den påverkar än i dag hur Förintelsen representeras i ord och bild.

1985, fyrtio år efter befrielsen, släpptes Claude Lanzmanns episka film ”Shoah”. Filmen är över nio timmar lång och består av mer än sjuttio intervjuer med överlevande, förövare och åskådare. Den använder inget arkivmaterial och saknar berättarröst, i stället skapas en sorts polyfon samtidighet. De enskilda ödena vävs samman och krigets fasor förflyttas till filmens nu.

Genom iscensättningar och återbesök av platserna där Förintelsen utspelade sig byggs en berättelse som sträcker sig ur en historisk tid till en samtid.


Trots att filmens nu är långt från vårt, den spelades in under sjuttiotalet, pekar den ut hur historiska händelser saknar slut och fortsätter att påverka oss långt in i framtiden. I filmen, som nu har svensk nypremiär, omsätts en tanke om historien som del av samtiden och framtiden på ett sätt som är lika aktuellt i dag som för fyrtio år sedan.

Samtidigheten fanns även med när man för några år sedan öppnade en ny utställning om Förintelsen på Imperial War Museum i London, där ett av ledorden var att det skedde ”i vår värld”. Hela utställningen är konstruerad kring ett historiskt presens, ordet Förintelsen nämns inte förrän i sista rummet, efter krigsslutet. Händelseförloppet vecklas ut kronologiskt utifrån premissen att man då inte visste vad som skulle hända sen. Det första besökaren möter är en projektion av nyskapade bilder från Förintelsens platser: arvet efter ”Shoahs” metodik är avgörande.

Regissören Claude Lanzmann filmade den episka över nio timmar långa ”Shoah” under ett decennium.

Utställningen har beskrivits som den första av den andra generationens Förintelsemuseer, trots att den är del av ett större museum. En första våg av museer öppnande kring millennieskiftet och nu byggs många igen, men argumentet för dem är i huvudsak detsamma: de överlevande går ur tiden och det blir då samhällets ansvar att minnas.


Parallellt med denna tanke om ansvar finns implikationerna att man minns Förintelsen för mycket eller snarare på en föreställd bekostnad av något annat. I relation till detta är också imperativet ”aldrig igen” återkommande, vilket producerar hågkomst på ett särskilt sätt. ”Aldrig igen” riktar sig framåt, inget liknande ska få ske i vår samtid eller framtid. Samtidigt riktar det sig bakåt, för vad är det som inte ska upprepas? Etnisk rensning, deportationer och folkmord.

Lidande har ingen hierarki, och varje kontext har sina förutsättningar

Men om minnet av Förintelsen endast skulle bevaras för ett ”aldrig igen”, skulle en sådan instrumentalisering leda någonvart? Påbudet bär inte nödvändigtvis något mer än en universell uppmaning om fred och frihet för alla – ”aldrig igen” bör rimligtvis gälla alla svåra arv: alla krig, folkmord och allt förtryck.

Detta skulle kunna vara en produktiv slutsats: i stället för att ställa frågan om varför eller på vilket sätt vi ska minnas Förintelsen, bör vi ställa frågor om hur vi också ska minnas andra krig, folkmord och former av förtryck, i deras historiska specificitet. Det innebär inte att saker måste blandas samman eller studeras på bekostnad av varandra; tvärtom. Det finns många risker med att se Förintelsen som en sorts läxa för framtiden. Det förminskar händelsen i sig och gör den till en måttstock för annat lidande.


Sedan 7 oktober 2023 har otaliga jämförelser gjorts mellan lidandet i Gaza och i koncentrationslägren och både Hamas och Netanyahus regering har kallats de nya nazisterna. Analogin är ett sätt att peka ut något som extraordinärt hemskt. Samtidigt reduceras både den historiska referensen och den samtida händelsen till något den inte är. Lidande har ingen hierarki, och varje kontext har sina förutsättningar. Historien måste få vara historia och samtid utan att nyttjas som argument, och minnet av Förintelsen bör föras vidare i sin specificitet.

Varför ska vi minnas Förintelsen? För att den hände. För att hedra offren och för att förstå hur den fortfarande är en del av det som utformar världen i dag.


Rebecka Katz Thor är forskare och skribent samt intendent på Sveriges museum om Förintelsen. Hon har en doktorsexamen i estetik från Södertörns högskola.

Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
57:37

Följ ämnen i artikeln