Transfobin är en fantasi om en hotande penis

Kom igen Gardet, vi kan kämpa tillsammans i stället

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Judith Butler, professor i retorik och litteraturvetenskap.
Foto: TT
Judith Butler, professor i retorik och litteraturvetenskap.

Så var det då dags igen. Den egenutnämnda radikala feminismen, i form av webbplatsen Gardet, slår till med en come back helt och hållet avsedd att väcka uppmärksamhet i stället för seriös debatt.

I en illa skriven och slappt argumenterande evighetskrönika slår Maria Engelwinge fast att transkvinnor, de kan inte räknas som kvinnor. Vidare att allt annat är tvärtomspråk och att hon är modig som vågar skriva detta trots hot och hat.

Det är samma motiv som klänger sig fast i vissa radikalfeministiska kretsar, nämligen tjatet om ”män” i omklädningsrum. Det är samma biologiska argument, samma lite svävande argumentation som om och om igen färgar denna debatt: Idén om framför allt transkvinnan som omåttligt aggressiv. Transmän har som vanligt ingen plats här.


Men det viktiga med denna text är inte dess innehåll utan dess sammanhang, på en sajt som säger sig vara feministisk och kämpa för kvinnors rättigheter.

Jag vill säga: Inte i mitt namn.

Texten är en hundvissla till en transfobisk del av feminismen. En del där biologi väger tyngre än solidaritet och gemensam kamp.

Omklädningsrummen och damtoaletterna har lagt beslag på förstaplatsen när den transfobiska feminismen argumenterar.

I en intervju i The Statesman får Judith Butler, 30 år efter den epokgörande boken Gender trouble frågor om feminism och kön, kamp, transfrågan, J K Rowling och näthat. Det är ett intressant mejlsamtal där Butler inleder med att konstatera att den transfobiska feminismen är en ”fringe movement” som försöker tala för en hel rörelse. En marginell grupp, ungefär som svenska Gardet-gruppen.


Så kan det vara, den feministiska rörelsen har alltid varit bred och svårdefinierad, trots ett och annat parti eller stor organisation. Lika lite som Grupp 8 var hela rörelsen, är Gardet eller Fi det nu.

Omklädningsrummen och damtoaletterna har lagt beslag på förstaplatsen när den transfobiska feminismen argumenterar. Då gäller det främst transkvinnor som inte transitionerat, det vill säga som har kroppsliga attribut som brukar förknippas med kategorin man, men som identifierar sig som kvinnor.

Butler avfärdar med rätta argumentationen som fantasi. En fantasi om en hotande penis, om en falsk och hotfull förklädnad. En fantasi som inget har att göra med verkligheten och en fantasi som lyfts upp till Det Stora Argumentet.


Med Gender trouble slog Butler fast att inget kunde slås fast. Genus är en flytande, performativ kategori. Så för vem ska feminismen kämpa? För alla de som ingår i den flytande kategorin, förstås. Vi lever ju i samma patriarkat, för att uttrycka det kortfattat.

I intervjun poängterar Butler att feminismen alltid har studerat vad det innebär att vara kvinna i en viss tid och på en viss plats, och att det arbetet måste fortsätta och inte kan reduceras till biologiskt kön.

Jag skulle ju önska att denna retrofeminism kunde drunkna i sin egen, överspända retorik.

När queerrörelsen växte sig starkare runt millennieskiftet fanns det också en skepsis bland feministiska grupper. Transrörelsen, som vuxit ur queerrörelsen, är fortfarande en främmande fågel för vissa feminister.


Jag skulle ju önska att denna retrofeminism kunde drunkna i sin egen, överspända retorik. Varför? För att den bara finns för att trigga, inte lösa, konflikt. För att den ideologiskt är ett barn av 1970-talet, men växte sig stark med sociala medier och dess uppmärksamhetsstyrda logik.

I stället för att skriva den här texten skulle jag kunna göra något vettigt med min tid. Vi har en feministisk kamp att föra. Vi kan göra det tillsammans, med Butlers ord: ”Om transexkluderande radikala feminister insåg att de lever i samma värld som transpersoner och delar kampen för jämställdhet, mot våld och för en självklar plats i samhället, skulle det inte längre finnas transexkluderande radikala feminister. Feminismen skulle däremot stå stark, både som gemensam praktik och som en vision om solidaritet.”

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.