”Muslimer ska plågas, det är själva syftet”
Arundhati Roy ser inget ljus i det etno-nationalistiska mörker Indien styrts in i
Samma vecka som jag ska intervjua författaren Arundhati Roy sparkas oppositionspolitikern Rahul Gandhi ut från det indiska parlamentet. Indien går till val nästa år och Gandhi har på senare tid blivit alltmer populär. Premiärminister Narendra Modi tar inga risker.
Indien brukar fortfarande kallas världens största demokrati. I Sverige hörs märkligt nog ganska lite om att landet, som denna vår väntas gå om Kina som världens folkrikaste, är på god väg att bli en etnostat där endast hinduer är fullvärdiga medborgare.
Arundhati Roy är prisbelönt författare och människorättsaktivist, marxist och vittne till sitt lands resa mot mörkret. Dagen innan vi ses står hon i Börshuset i Gamla stan, liten och rakryggad under kristallkronorna, inbjuden av Svenska Akademien för att tala om yttrandefrihet. Hennes inlägg är skarpt, och smeker ingen medhårs.
– Jag brukade vara en av de personer som trodde att om något fruktansvärt händer så räcker det att beskriva vad som hänt, rapportera om det, så kommer människor bli så chockade att något kommer att ske. Men efter pogromerna mot muslimer i Gujarat 2002 så insåg jag att många människor i stället bara rycker på axlarna och tänker att de som dödades förtjänade det.
Svenska Akademiens yttrandefrihetskonferens är påkostad och ambitiös, här finns en Timothy Snyder, en Peter Pomerantsev och en Sofi Oksanen. Arundhati Roy är imponerad, men tycker också att något saknades.
– Jag var förvånad över att ingen talade om litteraturens eller konstens kraft. Det litteraturen gör är att den försöker nå fram till en plats mellan hjärtat och huvudet, den plats vi i vänstern annars är så dåliga på att förstå. Du vet, fakta är viktigt, men revolutionen kommer inte att bli faktagranskad.
Arundhati Roy tror inte på idén att sanningen automatiskt gör oss fria. Vilken sanning? På vems villkor? Den makt som backas upp av både pengar och politik behöver inte vara rädd för några uppkäftiga intellektuella. När jag frågar vad hon anser om det amerikanska begreppet om vikten av att ”speak truth to power” så ler hon snett.
– Jag förstår inte vad det uttrycket betyder. Du förstår, makten känner sanningen bättre än vad vi gör.
Modi är själv medlem av den hundra år gamla högerextrema och hindunationalistiska organisationen RSS
I Indien ägs de stora medieföretagen av samma näringslivsintressen som stöttar Modi. Facebook, Twitter och Youtube, som brukar tala om sig själva som förkämpar för yttrandefriheten, böjer villigt knä och rensar bort det som Modi inte gillar.
– Förut brukade man säga att journalistikens uppgift var att trösta de som lider och få de som har makten att lida. I dag verkar den vara att trösta de som har makten och få de som lider att lida ännu mer.
Det är befriande och djupt deprimerande att tala med Arundhati Roy. Befriande eftersom hon beskriver det som liberaler ofta glömmer i sin analys: att auktoritära politiker behöver och därför alltid går i armkrok med starka kapitalintressen när de monterar ner demokratin.
I Indien har Modi slagit följe med världens rikaste man, Gautam Adani. Det är en relation båda har tjänat på. Adanigruppen får kontrakt på hamnar och flygplatser, på kraftstationer och infrastruktur. Modis parti BJP är världens mest välfinansierade. Jag tänker på det svenska handslaget mellan välfärdskapitalet och muslimhatarna i Sverigedemokraterna. Skalan är en annan, men logiken densamma.
Narendra Modi kom till makten 2014, sedan dess har förtrycket mot landets muslimer intensifierats och eskalerat. Modi är själv medlem av den hundra år gamla högerextrema och hindunationalistiska organisationen RSS. Den är välorganiserad och välfinansierad, och anses ligga bakom mycket av våldet mot muslimer.
– RSS har arbetat väldigt hårt med organisering, på landsbygden, i media och näringslivet. De har hundratusentals medlemmar och en paramilitär gren. De är extremt välorganiserade, säger Arundhati Roy.
För hindunationalismen är kastsystemet centralt. Det är en struktur och samhällsordning som anses vara av gud given, där vissa människor är mer värda än andra. Brahminerna i toppen, daliterna, de kastlösa, i botten.
– Hinduismens kastsystem har delat upp folk i olika hierarkier, små lådor där ingen behöver känna någon annans smärta. Alla har någon att bli förtryckt av och förtrycka i sin tur. Det är en sorts naturlig övervakningsmaskin där alla håller koll på varandra.
Kongresspartiet har förblivit en feodal elitistisk organisation dominerad av de högre kasterna
Arundhati Roy menar att också vänstern måste vara vaksam mot hierarkier och uppdelning, mot en identitetspolitik som stelnar.
– Vänstern har misslyckats eftersom den inte fullt ut förstått smärtan som kommer med förtryck kopplat till identitet, som sexism eller kast, klass eller rasism. Å andra sidan, om man bara förstår detta och inte vilka ekonomiska intressen som ligger bakom utvecklingen, så kommer man att låsa in sig i samma förtryckande strukturer.
Under många år styrde det sekulära, socialistiska kongresspartiet Indien. Men man gjorde aldrig upp med kastsystemet.
– Kongresspartiet har förblivit en feodal elitistisk organisation dominerad av de högre kasterna. Varken de eller vänstern har gjort upp med kastsystemet, i stället har det förstärkts på sofistikerade sätt.
Modis parti BJP har ingen ambition att skapa ett jämlikt samhälle, utan ett strikt hierarkiskt, där alla vet sin plats. Brahminerna i toppen, muslimerna i botten.
– RSS har alltid sagt att detta ska vara ett land för hinduer och alla andra ska vara andra klassens medborgare.
Nyligen har BJP lanserat en ny lag där alla medborgare måste dokumentera sin familjebakgrund. Men i Indien är det mycket få personer som har några sådana papper. Lagen gör det därmed fritt fram för regeringen att bestämma vilka människor som har rättigheter. Roy jämför lagarna med nazisternas nürnberglagar, denna gång riktade mot muslimer. Jag frågar vad syftet är, målet. 14 procent av Indiens befolkning är muslimer, det är en grupp som inte går att fördriva, oavsett vad man utsätter dem för så kommer de att finnas kvar.
– Syftet är att de ska vara fienden. För att vara boskap man kan misshandla i valrörelser, för att kallas terrorister och fiender. För lynchningar, för att kunna förödmjuka dem där de bor. För att de som är fattiga och av de lägre kasterna ska ha någon som står ännu lägre att ta ut sin ilska på.
Man gör det man behöver göra, oavsett om man känner hopp eller inte
Arundhati Roy ser ingen lösning på situationen, inget ljus i mörkret. Ändå arbetar hon oförtröttligt för att vittna från det stängda Kashmir, dit utländska journalister inte längre kan åka. Hon engagerar sig för kvinnors rättigheter, hon skriver och talar. Jag frågar om hon har något hopp, för att saker ska bli bättre.
– Den här frågan får jag ofta från västerländska journalister, som om hopp var en institution eller en byggnad som har gått sönder och kan lagas. Men man måste förstå att människor som har ryggen mot väggen inte har något val. Man gör det man behöver göra, oavsett om man känner hopp eller inte. Du vet, i den första politiska essän jag skrev, ”The end of imagination”, så skrev jag att det finns många krigare som går ut i strid varje dag, trots att de vet att de kommer att förlora.
Om du inte tror att dina ord kan förändra något, hur orkar du fortsätta skriva om politik?
– Ibland tänker jag att man inte skriver för nuet utan för framtiden. Så att det finns där, som ett bevis för vad som skett. Och samtidigt så är det så att varje gång du skriver så öppnas ett rum i nuet. Kanske förändras något litet, vad det nu än är. Jag känner inte till något annat sätt att leva på.
