Kollektivet kan vara ett fängelse utan murar
Konflikten i ”Unorthodox” har djupa filosofiska rötter – och finns även här
De rakar Estys huvud eftersom gifta kvinnor i det ultraortodoxa judiska samfundet inte får visa sitt hår. Netflix miniserie Unorthodox sköljer över en. Den unga kvinnan, uppfostrad i en sluten konservativ gemenskap i Williamsburg, New York, lämnar sitt arrangerade äktenskap för att söka friheten i Berlin.
”Du har flytt, eller hur?” säger en av hennes nya bekantskaper. ”Du får det att låta som ett fängelse”, svarar Esty. ”Var det inte det?”
Det finns inga murar kring det konservativa samfundet. Inga celler, fotbojor eller beväpnade vakter. Men gemenskapens normer och värderingar håller henne ändå fången.
”Unorthodox” bygger på konfliktlinjen mellan individen och kollektivet, mellan individualism och konformitet. Denna kamp mellan olika moraliska system och tankesätt har djupa filosofiska rötter, med exempelvis John Stuart Mill på den ena sidan och Edmund Burke på den andra.
Vi sympatiserar så djupt med Esty eftersom vi, liksom Mill, är individualister. Därför stöttar vi henne när hon bryter sig fri från gemenskapens makt och när hon söker sin egen väg i livet i stället för att spela den sociala roll som samfundet förväntar sig av henne.
”Jag är inte som andra flickor”, säger Esty till sin blivande man Yanky när de paras ihop av sina familjer. ”Annorlunda är bra”, svarar Yanky. Men det tycker han egentligen inte.
Yanky vill och förväntar sig att Esty ska vara en god hemmafru och ge honom många barn. Det finns inte i hans föreställningsvärld att Esty har en vilja som sträcker sig utanför traditionernas strikta ramar.
Den konservative Yanky tillåter visserligen att hon spelar piano i hemlighet, men världen han lever i är inte stor nog för individualisten Esty. Därför flyr hon.
”Unorthodox” påminner oss om en världsbild vi svenskar tar för given. Individualismen är så djupt rotad i oss och i vårt samhälle att vi inte ser den, liksom fisken inte ser vattnet. Kanske är det därför vi inte reagerar starkare när samhällsdebattörer angriper individualismen – det går aldrig upp för oss att det är hela vårt sätt att leva som de vill omkullkasta.
Joel Halldorf skriver i Expressen om ”individualismens fragmentiserande princip” som ”fräter sönder gemenskap”. Payam Moula angriper individualismen i samma tidning. De individualistiska rättigheter som vi förknippar med den liberala demokratin kallar han för ”separationsrättigheter” som ”bryter ner gemenskaper”.
Dessa åsikter är för det mesta bara ord och intellektuella övningar. Men i Unorthodox har de förverkligats. När kollektivismen och konformiteten konkretiseras, när vi ser ett liv utan individualism, förstår vi bättre vad vi riskerar att förlora.
Samfundets medlemmar i Unorthodox är inte onda. Yanky framstår som en sympatisk man som bara vill spela sin egen sociala roll, så som han har fått lära sig, och som genuint försöker att förstå Estys världsbild. Han köper ett halsband till henne, en not i silver som visar att han sympatiserar med hennes förbjudna kärlek till musik.
Men det krävs inte ondskefulla avsikter för att åstadkomma ondska. John Sjögren skriver i SvD att den individualistiska människosynen uttrycks genom en ”brist på enhet” som kanske är ”det moderna samhällets djupaste problem”. Den individualistiska människan står ensam, ”egentligen inte förenad med något annat än sig själv”. Det individualistiska samhället, menar Alice Teodorescu, skapar ”en känsla av utanförskap”.
De konservativa vill väl: genom att bryta med individualismen ska vi motverka ensamhet och utanförskap. Det är inte ondska. Men det är ett spel med höga risker.
I den individualistiska människosynen urskiljs individen från mängden och erkänns som en varelse med moralisk status. De annars trätande filosoferna John Rawls och Robert Nozick menade båda att politiskt tänkande redan i grunden måste ta hänsyn till att vi alla är separata människor som lever separata liv.
Människan är en någon och har därför intressen som måste tillvaratas. När fokus flyttas bort från individen så att kollektivet eller gemenskapen i stället sätts i centrum, vilket exempelvis den politiske tänkaren Jennifer Nedelsky har förespråkat, förvandlas människan lätt till en ingen.
Yanky beordras av rabbinen att tillsammans med sin kusin Moishe resa till Berlin för att hämta hem Esty. Moishe hittar henne först. Han tvingar ned Esty på en parkbänk och tar fram en pistol. Moishe tänker inte skjuta henne, förklarar han. Men hon borde skjuta sig själv. Om Esty väljer bort gemenskapen väljer hon enligt Moishe bort det meningsfulla med att leva.
Individualismen och dess politiska genomslag i liberala rättigheter och friheter utgör ett skydd från auktoritära regimers oinskränkta makt. Det är känt sedan gammalt. Men som världsbild gör individualismen mycket mer än så. För att följa filosofen George Kateb är individualismen ett sätt att förstå och orientera sig i världen.
När Moishe blickar ut över samhället ser han inte människor, utan medlemmar och icke-medlemmar. Han söker fotfäste och riktning genom att fästa blicken vid olika gemenskaper, inte olika individer. De som inte ingår i Moishes egen gemenskap har inget värde annat än som markeringar på hans inre karta. Esty navigerar genom livet med andra metoder – hon söker och finner mening i sin egen vilja.
Men Esty saknar tillräckliga medel för att leva fullt ut. Filosofen Karl Marx menade att individualiteten bara kan förverkligas om människan har kontroll över sina sociala och ekonomiska villkor. Utan formell utbildning söker Esty ett musikstipendium som ska ge henne denna kontroll.
Yanky smyger in på hennes audition och hör sin hustru sjunga. Hos tittaren tänds ett hopp om att Yanky ska nå insikt om kraften i Estys individualitet, om hur mycket människa som skulle försvinna om hon följde med honom tillbaka. Kanske väcks individualismen i honom. Ett litet ljus att navigera efter ut ur den konservativa gemenskapens fängelse.
Men det är för sent. Och Esty har inlett sin egen frigörelse, hon tänker inte återvända till samfundet. Hennes hår har börjat växa ut. Hon har valt sin egen öppna och progressiva gemenskap bland musikerna, på sina egna villkor, med sin egen vilja som vägvisare. Individualismen har vunnit henne.
Jesper Ahlin Marceta är filosofie doktor i filosofi
