De är fascister, vi är demokrater
Sven Anders Johansson om hyckleri och ivern att stämpla sverigedemokrater
Varför röstar så många människor på Sverigedemokraterna? Är de rasister? Fascister? Frågorna är inte nya, men debatten pågår lite överallt, som efter varje val numera. De som anser att SD är fascister eller rasister lutar sig oftast mot argumentet att partiet har ”fascistiska rötter”, det vill säga en nazistisk historia. Andra pekar på klavertramp gjorda av diverse SD-politiker runt om i landet: folk som skämtar om förintelsen, heilar på fester eller uttrycker sig rasistiskt på Facebook.
Ytterligare andra menar att fascismen finns i SD:s partiprogram, motioner och politiska utspel. Björn Söders uttalande om att judar och samer inte är svenskar är bara det mest tacksamma exemplet.
Det vore dumt att förneka giltigheten i dessa argument. Och ändå är det något i dem som stör mig. Självgodheten? Avsaknaden av argument? Fel fokus? Automatiken? Platserna, yrkena och klassen från vilken de uttalas?
Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag tycker, det är därför den här artikeln är full av frågetecken.
Om demokratin är hotad i dag så är det inte, menar jag, i första hand på grund av ett högerextremt parti.
Fallet Söder är i alla fall värt att reflektera över. Var inte rasismen i hans yttrande flagrant? Jo. Problemet är bara att rasismen är en del av den identitetspolitik han anspelade på.
I Sverige finns det fem erkända minoritetsfolk: judar, sverigefinnar, samer, romer och tornedalingar. Grupper med en ”kulturell särart” som gör att de ”går att urskilja från den övriga befolkningen”, som det står på Nordiska museets webbsajt. Det är lätt att se förtjänsterna med detta. Ska man kämpa för samernas rättigheter så måste samerna kunna urskiljas som grupp.
Men detta urskiljande är, om inte rasistiskt, så åtminstone etnotistiskt. Kruxet är ju inte huruvida man kan vara same och svensk medborgare – det förnekar inte ens SD. Men kan man tillhöra en minoritet (samerna) och majoriteten (svenskarna) på samma gång? Kanske, men innebär inte det att minoritetsidentiteten förlorar något av sin innebörd? Ja, är inte detta i själva verket en rätt knivig fråga?
För sakens skull bör det kanske påpekas att jag inte sympatiserar med SD. Jag tycker att EU och Sverige bör ha en generös flyktingpolitik, men som så många andra tycker jag också att flyktingfrågan är jättesvår. För avigsidorna med en sådan politik är stora; de konkreta bördorna som vissa individer, vissa yrkesgrupper och vissa geografiska platser får bära är betydande.
Varför är det så svårt att alls diskutera detta? Varför är alla så tvärsäkra? Varför är gesterna så stora? För att både historien och det större perspektivet (Ungern, Trump, AfD, Gyllene gryning, Breivik, och så vidare) förskräcker? För att den nationalistiska ideologin pekar i en farlig riktning?
Jo, det är sant och högst begripligt. Men kanske är det också på grund av närheten som tonläget är så uppskruvat.
Civilisationen konstituerar sig själv genom att via språket göra våldet till något utvändigt, hävdade den norske författaren Stig Sæterbakken en gång. Våldsamheten eller ”ondskan” förknippas med de andra, med följd att vi själva blir civiliserade och goda. Det vill säga, vi uppfattar oss därigenom som goda.
Är inte ivern att etikettera SD (”fascister”, ”rasister”, ”nazister” – det är talande nog inte så noga med beteckningarna, de fyller alla samma funktion) ett uttryck för denna reaktiva logik? Om dom är fascister blir vi demokrater. Problemet är att båda begreppen därmed förlorar något av sin substans.
Men kan det ändå inte vara strategiskt klokt i dag, från ett socialistiskt eller liberalt perspektiv, att insistera på fascism/rasism-stämpeln? Håller inte detta retoriska avståndstagande potentiella sympatisörer borta från SD? Och har det inte bidragit till att den svenska invandringsdebatten är mer sansad än den danska och norska?
Jo, troligen.
Men det är också troligt – om man nu ska vara strategisk – att denna strategi alienerar inte bara SD-väljare, utan även dem som inte röstar på SD men ändå uppfattar den vänsterliberala retoriken som alltmer halsstarrig och falsk.
Att gång på gång säga att SD är fascister är först och främst att säga att varje samtal är omöjligt. För trots att vi bor i samma land, röstar i samma val, betalar samma skatt, upplever samma klimatförändringar, lever i samma europeiska fort, är dom inte demokrater. Som vi är. Om det är en i längden klok strategi kan sannerligen diskuteras.
Underskattar jag i så fall inte det fascistiska hotet? Risken finns. Min hud är blek och jag är inte homosexuell. Men det finns också en fara i att tro att hoten mot demokratin kan ringas in med hjälp av en partibeteckning.
Om demokratin är hotad i dag så är det inte, menar jag, i första hand på grund av ett högerextremt parti. Det allvarliga är ett mer diffust utplånande av det politiska som sådant. Genom privatiseringar, implementerandet av företagsstyrning i det offentliga, massmediernas hopskrumpning, handelsavtal som inskränker parlamentens makt, föreningslivets borttynande och en ideologi där den ekonomiska tillväxten upphöjts till överordnat politiskt mål.
Men varför fick då SD 17,5 procent i valet? Segregering? Rasism? Bitterhet? Maktlöshet? Bristande utbildning? Klass?
Jo, alla dessa förklaringar har säkert fog för sig.
Samtidigt kan jag inte befria mig från känslan att allihop skjuter över målet. 1960 var andelen utrikes födda av den svenska befolkningen 4 procent. 2017 var samma siffra 18,5 procent, allt enligt SCB. Att ett parti som SD växer fram parallellt med denna ganska omvälvande förändring är kanske inte så underligt. Varför är det så svårt att tillstå det?
Jag anar svaret: för att det låter som att man i så fall ger SD rätt. Men att försöka förstå ett fenomen är trots allt inte samma sak som försvara det. Dessutom haltar min simpla förklaring på en avgörande punkt: SD:s väljare är ju, som Petter Larsson påpekar (Aftonbladet Kultur 1 okt), inte koncentrerade till det som brukar kallas ”de mest utsatta områdena”. Tvärtom verkar de ofta befinna sig långt från de invandrare de räds.
Men det gäller ju ironiskt nog även motståndarsidan: de antirastiska opinionsbildarna – för att inte tala om företagsledarna som i en debattartikel talade om vikten av att ta avstånd från SD (Dagens Nyheter 26 sept) – bor sällan i Rinkeby, Bergsjön, Rosengård eller Vivalla.
Är det inte hög tid att flytta dit?
Vad är alla uppblåsta fraser, all mediemässiga aktivism och alla sofistikerade förklaringsmodeller annars värda?
På vilket sätt är de mer välgrundade än SD-väljarnas främlingsrädsla?
