Eco driver med falsk journalistik
Ny roman om tidningar som döljer nyheter och ägnar sig åt utpressning
”Saken är den att tidningarna inte är gjorda för att sprida nyheter, utan för att dölja dem”.
Det är den grävande och konspiratoriskt lagda journalisten Braggadocio som levererar insikten. Det han inte vet är att den tidning han jobbar för är planerad att aldrig ens komma ut. ”I morgon” ska bara fungera som hot och utpressning mot allsköns makthavare och för att ge dess finansiär tillgång till de fina salongerna.
Upplägget i Umberto Ecos senaste roman är fränt och ekar av Berlusconis Italien. Det är 1992 i Milano och mediemogulen har ännu inte valts till premiärminister. Det spelar kanske mindre roll. I medierna göds fördumning och populism, medan korruption och högerkrafter frodas. Alla fakta stämmer men den springande punkten är, som vanligt hos Umberto Eco, frågan om hur fakta låter sig tolkas.
Braggadocio tolkar en rad märkliga omständigheter kring Mussolinis avrättning 1945 och kommer fram till att den som hängdes upp i lyktstolpen var en dubbelgångare. Il Duce undkom och väntade i Argentina på att återvända. Braggadocio följer oförtrutet spåret genom Italiens våldsamma efterkrigshistoria och den i Västeuropa utbredda antikommunistiska konspirationen – stay behind – och det går raskt undan för att vara en roman av Umberto Eco. Efter bara tvåhundra sidor är hela den fantastiska historien berättad. Ironiskt roande och träffsäkert mest hela tiden.
Huvudpersonen Colonna kallar sig loser och är av det mer eftersinnande slaget. Komiskt handikappad av att ideligen erinra sig passande citat och intertexter, ser han hellre ett stilla liv vid Ortasjön med kollegan Maia Fresia än jagar sensationella avslöjanden. En bidragande orsak torde vara att han, till skillnad från Braggadocio, är införstådd med tidningens egentliga syfte.
Eco är på sitt bästa satiriska humör då han skildrar de avdankade redaktörernas trägna arbete och hur deras idéer till artiklar bemöts av chefen Simeis undanläggningar och omfokusering på idiotiska detaljer, desinformation och skräp. Hur kan man lura på läsaren åsikter, bibringa begreppsmässigt kaos, under skenet av att man följer grundprincipen för demokratisk journalistik, det kan Colonna lätt demonstrera med exempel från de stora anglosaxiska tidningarna.
Upplaga noll gisslar medierna och deras makt men ytterst är det mot politiken som de glada cynismerna i boken är riktade. Det gäller att skapa och bibehålla lugn i samhället, inte oro.
Det har man lyckats extra bra med i Italien konstaterar Colonna. ”Ingenting kan störa oss i det här landet längre”.
