Diagnoserna är helt sjuka
Kristofer Andersson om hur medier och upplevelseindustri slår mynt av psykisk ohälsa
Jag har läst texten.
Den om hur mentala skador präglat maktens män. Expressens utrikespolitiske kommentator Mats Larsson skriver, apropå Donald Trumps hälsoundersökning, att den som vill utesluta dem med psykiska åkommor från makten i en annan tid skulle ha berövats ledare som Churchill, Roosevelt och Kennedy.
Kontentan: psykfall kan vara idoler och framgångssagor! Sant, även om det finns en och annan – till exempel Indiens ofödda söner, Hiroshimas döttrar och Vietnams civilbefolkning – som önskar att grabbarna grus hade taggat ned.
Samma tidning lirar en annons från Folkspel, där handbollsspelaren Linus Arnesson hävdar att hans adhd är ”ett grymt verktyg”.
Det kan Linus inte veta, eftersom det är spekulation. Vore han frisk, hade han kanske inte behövt ränna till en alkoholklinik i ung ålder, och blivit en bättre idrottsman.
Linus Arnesson sjunger in sig i en medial kör som trallar dia-gnosens lov. En sång där sjukdom blir kapital, och där någon – i det här fallet Folkspel – tjänar pengar på ditt lynne.
Bara i fjol kom tre grymma verktygslådor till böcker. De heter fåniga saker som Underbara adhd, Min superkraft!: så har jag lärt mig älska min struliga adhd och Fördel adhd: var på skalan ligger du? Sistnämnda kvickt recenserad av Ann Charlott Altstadt (Aftonbladet 13 jan). Bipolär sjukdom brukar knölas in i samma påse.
Några problem med sjukdomarnas idolverkstad: När sambandet mellan kreativitet, framgång och psykiska problem prånglas ut, vill fler käka dagens diagnos till lunch. Tiden lurar individen att tro att den som avviker, knappt skulle fästa ett fingeravtryck på världen om den inte vore sjuk. Pressen på mottagningarna ökar, där överdiagnostisering väntar.
Jag minns när tv-profilen Annika Jankell kläckte ur sig att hon blev ”lyrisk” över att få en diagnos. Att diagnosen var ”prokrastinering” och att hon ställt den själv, efter att ha bläddrat i en bok, spelade mindre roll. Ungefär 46 procent av de studenter som skriver uppsatser i USA har svårigheter på grund av upprepad förhalning i sin vardag. Synd för dem, men knappast skäl att gå till doktorn.
Medier, tillsammans med upplevelseindustrin, förvandlar psykisk sjukdom till något som det verkligen inte är: en fördel, en livsstil, ett verktyg – ett sätt att fakturera. Med resultatet att den som på allvar behöver hjälp – inte för att livet bjuckar på citroner, utan för att den inte fixar livet alls – tilldelas köplats.
Må piss, och avvikelse blir avkastning. En ultraliberal och idiotisk tanke. Sanningen är att den som har reella psykiska svårigheter plågas hårt, ekonomiskt och relationsmässigt, och statistiskt tilldelas en bottenvåning på kyrkogården tidigare än andra.
Jag är själv tidigare bidragsgivare till Fräcka sjukdomar™. För tre år sedan medverkade jag i ett SVT-program om bipolaritet, och sa till Dagens Nyheter att jag inte skulle vilja vara utan diagnosen. Att samma diagnos 36 månader senare visade sig vara en konsekvens (detta berättade min egen läkare) av tveksamma tester – där vilket nervknippe som helst kan plocka åtta av tolv poäng – och några timmars samtalstid var i sammanhanget trist. Framför allt trist för mig, som fortsatte att må ruttet, trots att stämningsstabiliserare skulle fixa biffen.
Ett Niagarafall av patienter leder till effektivisering. Så har också KBT, kognitiv beteendeterapi, som handlar om att snabbt lära patienten att inte upprepa invanda dåliga mönster, tillsammans med slentrianmässig medicinering, blivit arbetsgivarens dröm. På ett kick är den tvåbenta pengahögen tillbaka i gott slag, för det har typ Oprah Winfrey sagt.
Det är ingen hemlighet att många söker sig till psykvården för skitsaker, som att livet inte blivit vad det borde ha blivit. Jobbigt såklart, men det är en sak att inte ha råd med stuckatur, och en annan att mörda sig själv. Att vara moloken är inte samma sak som att manipulera din sambo på grund av borderline.
Samtidigt förpassas samtal med legitimerade psykologer till lyxverkstäder, där varje besök kostar ett lakan.
Vi syr sömmar över verkliga orsaker. I en ny bok, Existens och psykisk ohälsa – om hur liv och levnad förhåller sig till hälsa och ohälsa, leder psykoterapeuten Dan Stiwne ett gäng forskare som ifrågasätter det paradigm som säger att psykiska besvär främst beror på tjall med dopaminet, och som fixas med fludder.
I stället fokuserar de på våra liv – det kanske inte är så smart att bli entreprenör om du är en nervöst lagd person, och du borde inte dra linor på helgen om du inte klarar av att gå upp på måndagen. Lättare sagt än gjort. Särskilt när alternativet är typ: Sug på de här tabletterna och bit ihop, Batman!
”Ska vi göra reklam för att må dåligt? Jag ska berätta hur det är att må dåligt”
Om ett stort antal av dem som tar del av landstingets vård i själva verket klarar sig fint i tillvaron, förskjuts skulden till den som inte gör det. Köp piller för femhundra spänn och få styr på pallet. Okej, men om jag inte har femhundra spänn?
Grunden för ett gott liv, psykiskt som fysiskt, är ekonomisk hälsa, och politik som dränerar utsatta grupper är en riskfaktor. En verklig insats för folkhälsan vore att ge alla som drar in mindre än 18 000 i månaden en femhunka extra. En annan vore att sluta dela ut dagsböter med 30 dagars betalningstid, som tvingar åtalade knarkköpare – som ofta självmedicinerar i väntan på vård – att själva kränga tjacket för att slippa fogden.
I stället uppmuntras vi att värpa våra tillgångar, tills äggen knäcks av tyngden. Det är ingen slump att psykiska kulhål är överrepresenterade hos dem som genomgår skuldsanering. Tacka fan för det, själv får jag frossa över att behöva nalla av sparslanten i slutet av månaden. Där makt inte finns dansar själens avfall vals.
I Stockholm ökade besöken hos akutpsyk med 25 procent året 2016. Antalet unga som tilldelas en psykiatrisk diagnos har fördubblats på tio år. Jag räds att de trygga klasserna ojar sig över dravel, när var sjätte överskuldsatt försöker ta sitt liv.
Ska vi göra reklam för att må dåligt? Jag ska berätta hur det är att må dåligt: Jag ägnade hösten åt att vara en pissig partner och en ännu sämre skribent, för att jag inte fick tyst på skiten. Jag drack mer eller mindre varje dag, och gick slutligen upp nio kilo på en månad, på grund av neuroleptika. Dessvärre har jag inte förvandlats till Stålmannen.
Jag är inte särskilt lyrisk över att jag i stället för att punda prokrastinerat ur mig den här texten. Men hellre tjock än besökstid på Skogskyrkogården.
”Antalet unga som tilldelas en psykiatrisk diagnos har fördubblats på tio år”
Det finns dock de som aldrig blir annonser för Folkspel. Människor så nära slutet de kan vara utan att brinna ut. Där ska de inte hänga, de borde inte balansera på det räcket alls, vi borde hålla fast dem som hunger håller föda, men några kommer att tippa över – slockna, poff, puts väck! När vänner och penningar är borta; när hjälpen aldrig kommer, när sjukan är smockfull av funktionella Creative directors som nallar timmar och minuter.
För några, återstår att göra vad den polske poeten Aleksander Wat en gång gjorde. Bredvid hans döda kropp, fylld av fyrtio sömntabletter, låg en lapp: ”För guds skull, rädda inte mitt liv på några villkor. Jag skulle gjort detta för länge sedan.”
