Döda linjen

Claes Wahlin läser Malte Perssons tunnelbanesonetter

Malte Persson (född 1976) är författare och kritiker.

Konsten att komponera en sonett uppfanns kring 1100–1200-talet av den occitanska diktningen och förädlades på Sicilien, under Fredrik II:s kulturella hov, där Giacomo da Lentini skapade en rimflätning på fjorton rader. Med rimflätningen vävdes nya mönster, men antalet rader har sedan dess behållits. Cavalcanti, Dante, Petrarca och Shakespeare är än i dag de främsta namnen, till vilka även en modern diktare har att förhålla sig. Lars Gustafsson och Lars Forssell har med framgång skrivit sonetter, Petrarcas sonetter till Laura finns på svenska i Ingvar Björkesons tolkning, Shakespeares sonetter har kommit i flera moderna översättningar till svenska, senast av Eva Ström.

Malte Perssons Underjorden består av sextio sonetter, sammanhållna av en färd i storstadens undre kretsar, Stockholms tunnelbana. Att låta det prosaiska och poetiska mötas har ända sedan debuten karakteriserat Perssons författarskap; datateknik och dataretorik och rymdforskning har slagit följe med existentiell ångest och litteraturhistoria. Sonettformen prövade han redan i Dikter (2007).

Att skriva sextio sonetter måste betraktas som en bragd, samtidigt infinner sig därmed vissa förväntningar på exempelvis genomgående linjer, retoriska vändningar efter åtta rader (Petrarca) eller tolv rader (Shakespeare), eller återkommande motiv. Diktjaget manar läsaren: ”Följ livet nedåt till dess slutstationer” där människorna ska ”kristalliskt forma saltstoder i vila”. Vi har en vägvisare; liksom för Odysseus, Aeneas eller Dante krävs någon med nyckel, eller ja, biljett. Myter och klassiker dyker upp här och var, lätt identifierbara. För Orfeus och Eurydike kan det räcka med begynnelsebokstaven, i andra fall är det lätt förvandlade citat – ”och ’Ni som här inträden’ trycker: Enter!” – som för oss till Dantes Komedi, eller så korrumperas Shakespeare: ”med allt som mina döda verser väs av / sprider ett rädslans stoff som drömmar kvävs av.”

Ordlekarna har Persson alltid haft svårt att motstå, denna gång är de tacknämligt reducerade, även om ”jäste” leder till ”gäst”, ”nod” till ”nåd” och mytens gyllene gren genast översätts till tunnelbanans gröna linje. Sådant aviserar språkkänslan, hur orden i första hand handlar om ljud, som de enkla men vackra assonanserna och allitterationerna i ”När vinden vänt och värmen kommer åter / med växtlighet och vackert weekend-väder”.

Ändå tvivlar diktjaget på dikten, överlevnadsförmågan hos dessa ”döda toner”: ”kan sången överleva i det fria / eller blott fångad bakom någons panna?” Och ”Vad hoppas sången på? Att lära sig / att leva här i människornas hem?”

Finns här någon linje, vid sidan av tunnelbanans, så är det de enskilda sonetternas rörelse från aktiv till passiv. Förstaraden i många av dikterna har aktiva verb, det sipprar, gapar, smälter, pulserar, tickar, bläddrar, snäser, lyser, växer, vittrar, skäller och driver, medan sistaraden ofta innehåller ord som vila, kall, sista, tiger, dömda, mörker, sover, stelnat, saknar, kvävs, dödas. Vi rör oss mot nollpunkten, som tillsammans med tvivlet på sångerna från underjorden avslutar hela samlingen med orden: ”svagt läte”.

Allt försvinner, hastigt förbiglidande skuggor som de döda i Dantes alla kretsar som dyker upp och sjunker undan. Men vi möter inte det slags åldrandets reflektioner som väl borde höra hemma i en skildring från underjorden. Diktjaget bär hellre på ungdomens existentiella grubblerier och kanske är det just det som gör att alla litterära blinkningar ofta stannar vid ett redovisande av läsefrukter, i stället för att bli noga utvalda valfrändskaper.

Men det är också från detta yngre, ännu inte cyniska diktjag som de bästa dikterna härrör:

”Ett kompisgäng. Ett äldre par. En mamma.

En som bär bandyklubba och en bag.

En tjej som talar högt om helgens ragg.

Ett telefonsamtal: "Snart är jag hemma!"

Allt det som påminner oss ensamma

om sammanhang vi aldrig ingått i;

att världen, dumt glad, är en symfoni,

vari vår egen klagan saknar stämma.

”De andras dumma symfoni av ring-

signaler, vigselringars kling-klang, kläng

och sängars gnissel ... Det är ingenting!”

Kan man ju säga sig. Men det är mer.

När sång osjungen ohörd dör. Jag ser:

En mor. Ett äldre par. Ett kompisgäng.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln