Efter Trumps bomber är världsordningen i trasor
Vad hände med EU:s självständiga säkerhetspolitik?
Donald Trump lovar göra Iran stort och mäktigt igen. Han inleder den processen med gigantiska bombningar av det flertusenåriga riket.
Den moderna amerikanska historien är fylld av ingripanden mot Iran. 1953 störtade USA tillsammans med Storbritannien Irans första verkligt demokratiska regering ledd av Mohammad Mosaddegh. Han ville göra slut på västmakternas exploatering av Irans oljetillgångar.
På 80-talet skickade Ronald Reagans regering, illegalt, vapen till ayatollornas styre. Under det ohyggligt blodiga kriget mellan Iran och Irak, 1980–1988, strömmade militärutrustning från USA till Irans motståndare Saddam Hussein.
Den amerikanska strategin har varje gång lämnat kaos, ruiner och massdöd efter sig.
Donald Trump vill precis som det tidiga 2000-talets nykonservativa ledare åstadkomma regimskifte. Presidenten tyngs inte av historiska kunskaper, han tycks inte ens skymta skuggorna av det förflutna: Saddam Hussein, Mullah Omar eller Muammar Khadaffi.
Döda. Arvet efter dem är inbördeskrig, massflykt, misär, talibanstyre. Att ett mord på Irans 86-årige, cancersjuke ledare Ali Khamenei skulle sprida fred och frihet kan med underdrift kallas en illusion.
Donald Trump och hans entourage är grovhuggna karikatyrer av begreppet maktens arrogans. Likgiltiga eller hånfulla inför internationella regler om mänskliga fri- och rättigheter, respekt för nationers integritet, förbud att med våld angripa andra nationer eller störta dess ledare. De tillåter inte ens den amerikanska kongressen informeras eller ta ställning till ett förestående bombkrig. Ett övergrepp mot författning och demokrati.
Långt innan kriget mellan Israel/USA och Iran närmar sig slutet kan det vara möjligt att utse segraren: Benjamin Netanyahu. Han har kravlat sig upp ur ruinerna och hyllas av Israels medborgare, också av de länge hårt kritiska. Han lyckades alliera sig med USA för att krossa huvudfienden Iran. Två kärnvapenmakter, båda motståndare till ickespridningsavtalet, bombar en nation som förmodligen vill bygga kärnvapen men som lovat respektera ickespridningslagarna. Iran har också låtit Atomenergikommissionen IAEA inspektera kärnenergianläggningarna. Beskeden är något svårtydda; varningar utfärdas för att anrikningsnivåerna höjts och det kan peka mot att kärnvapenproduktion är ett mål. Bomben är absurt nog ett slags trygghet för hotade länder. Det vet Ukraina som förhandlade bort sina.
IAEA:s chef Rafael Mariano Grossi varnar samtidigt för angrepp och bombningar av kärnenergianläggningar; sådana bryter mot internationella överenskommelser. Attackerna riskerar också radioaktiva utsläpp.
Efter Trumps maktövertagande, fyllt av eftergifter till Putins Ryssland och förakt för Europa, lovade EU:s ledare att skapa en mer självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Det fanns ett förflutet att luta sig mot: Frankrike och Tyskland tog bestämt avstånd från USA:s krig mot Irak 2003. Det stöddes däremot av EU:s höger, också Sveriges.
Under Rysslands angreppskrig mot Ukraina har den europeiska solidariteten med Ukraina varit en annan än den från Trumps USA. Efter bombningarna av Iran har det oberoendet sopats undan. Med undantag av Finlands president Alexander Stubb har inte ett enda EU-land kritiserat bombattackerna mot Iran. Samförståndet kommer säkert att bekräftas under det pågående Nato-mötet i Haag. Endast Turkiet kommer att protestera. Erdoğan ser sin maktbas i Mellanöstern hotad av Israel och han fruktar de flyktingvågor som kan komma efter ett alltmer utbrett krig i Iran. EU borde lyssna på den auktoritära Erdoğan, det är ju hans Turkiet som mot betalning tar emot flyktingar på väg mot Europa.
Det närmast parodiska är att Rysslands Putin nämns som möjlig medlare
Utöver att fortsätta angreppen mot Israel kan ingen utanför den härskande kretsen i den islamiska diktaturen Iran förutse landets svar. Spekulationer rör allt från terrordåd i västvärlden, attacker mot USA-baser till blockering av Hormuzsundet. En sådan skulle få svårartade följder för oljepriset, för handeln och för hela världsekonomin. Det är ett av flera dramatiska exempel på att Trump, lika lite som George W Bush under Irak-kriget, haft några strategiska planer eller tankar på bombattackernas effekter eller hur en hållbar fred ska byggas i Mellanöstern och Iran. Det delvis framgångsrika samarbetet mellan arabländer och USA/Israel har raserats. Inga allianser har skapats kring hur Iran ska återuppbyggas, inga tänkbara efterträdare till Irans diktatur är synliga annat en sonen till den shah och diktator som störtades 1979.
Det närmast parodiska är att Rysslands Putin nämns som möjlig medlare. Iran är för sin usla ekonomi och för sin handel beroende av Ryssland och västvärlden behöver någon som kan kommunicera med och ställa krav på Iran.
Trumps bombkrig har trasat sönder de sista resterna av den så kallade multilaterala världsordningen, där varje nation var delaktig och kunde göra anspråk på att rättsregler skyddade dem från angrepp. Nu gäller Pax Americana.
Kritcirkeln special: Intervju med Willem Dafoe
