I transvårdens köer är det lätt att gå sönder
Snart lever jag ett liv där jag inte bara väntar
Jag ligger på sjukhuset. Jag har fått ett eget rum. Jag ligger och väntar. Mamma sitter bredvid mig och ser förväntansfull ut. Alla sköterskor och läkare som kommer in till mig ser också förväntansfulla ut – jag hoppas att jag också lyckas göra det. Jag vet inte riktigt när jag blir utskriven härifrån, men i min stora väska ligger värmekuddar, engångstrosor och en sittkudde formad som en donut. Hemma väntar ett nymålat sovrum, fullt av blöjor, filtar och våtservetter. Min mamma filmar mig med en handycam och frågar hur jag mår.
Åh, vilken ung vacker förstagångsföderska tänker ni.
Vacker får ni gärna kalla mig, ung också, men jag är ingen förstagångsföderska. Jag är en transkvinna som precis ska genomgå könsbekräftande underlivskirurgi. Ja, ni läste rätt! Precis som på löpsedlarna.
DEN UNGA BLONDA STOCKHOLMSPROFILEN OM SITT KÖNSBYTE: ”Det var väl på tiden, jag har tänkt på den här stunden varje dag sen jag var fjorton år. Faktum är att jag fick godkänt att göra operationen redan när jag var arton, sen dess har jag bara väntat. Eller väntat har jag gjort hela mitt liv, men sen dess har jag stått i vårdkö.”
Utanför mitt fönster tornar Nya Karolinska upp sig, byggprojektet som kostade oändligt många miljoner svenska skattekronor. Jag befinner mig i det som rimligtvis kallas gamla Karolinska. Vårdprocessen som lett fram till operationen jag ska genomgå om några timmar är fylld av brister. De beror på ett underskott av pengar, resurser och forskningsunderlag – det finns helt enkelt i många fall inte tillräckligt med forskning som kan understödja och motivera vissa typer av behandlingar som av vårdgivare internationellt, och transpersoner själva, anses nödvändiga.
Man drar ut på att erbjuda patienter vård så länge som möjligt
Jag har flera gånger, under mina år inom den svenska transvården, fått höra saker som: ”Förlåt för det här formuläret, jag vet att det som står är daterat och stötande men jag måste tyvärr använda det ändå” eller ”Vi kan tyvärr inte implementera dessa nya förbättrade tekniker i vår behandling, eftersom de inte finns explicit beskrivna i vårt forskningsunderlag.”
Att sjukvård ska vila på evidens är en självklar princip. Men när det inte läggs några resurser på att bedriva forskning blir principen meningslös. Då handlar det inte om försiktighet med den vård man ger – utan om en ovilja att ge den. Man drar ut på att erbjuda patienter vård så länge som möjligt. I stället för att utveckla moderna utredningsmetoder sätter man väntetiderna till två, fyra, sex år för att de som inte verkligen vill – verkligen orkar stå ut – ska falla ur led.
De nätforum som finns för transpersoner i Sverige är fulla av nedslagna människor. Uppgivna delar de med sig av de besked de fått från olika könsidentitetsmottagningar. De vittnar om hutlösa väntetider. Runt om i landet står unga som gamla och går sönder i transvårdens köer. När man väntar så länge på vård mot könsdysfori är det väldigt lätt att gå sönder.
Jag är glad att jag klarat mig hit. Till mitt enkelrum. Bredvid mig sitter min nalle. En sköterska sätter en infart i min vänsterarm. Mitt hår är strävt av descutan-duscharna. Min mamma håller mig i handen. Jag har en fin sjukhusskjorta på mig, med ett märke som ser ut som J. Lindebergs logga. Det är snyggt. Jag är hungrig. Jag har inte ätit fast föda på tre dagar.
Jag tar en selfie och lägger ut på min story. En annan sköterska kommer för att rulla iväg mig till operationssalen. Hon ser snäll ut.
Det är en märklig känsla att vara på gränsen till något man väntat på så länge, något som varit så avlägset att det blivit abstrakt. Sedan jag var 15, då jag först kom i kontakt med transvården, har sättet min kropp ska fungera och se ut legat i någon annans händer. I läkares, psykologers och socialsekreterares händer. Det har passiviserat mig.
Jag har skjutit upp, pausat, fryst. Och väntan har ätit upp mig. Väntan på en framtid som alltid var lite för långt borta. När mina vänner reste ut i världen eller flyttade bort efter gymnasiet, stannade jag kvar. Tänkte att det inte var värt det. Att jag borde vänta med allt jag vill göra till efteråt. Jag ska ju ändå få min operation snart, har jag tänkt, i år kanske jag får en tid. Jag har inte velat sitta på ett café i Paris, röka en cigarett och vänta. Jag har velat vara där, på riktigt.
Så gick fem år.
För två månader sen fick jag till slut ett datum för min operation och kunde äntligen andas ut. Men nästan samtidigt hände något helt annat, som fick mig att dra efter andan igen. Forumen på internet fylldes nu av en annan grupp uppgivna och rädda människor, som skrev på engelska.
”Help! Is it possible to move to your country?” ”Do you think I could get asylum? I need to get out before they make my passport invalid.” Donald Trump svors in som USA:s president och begränsade på ett mycket våldsamt sätt transpersoners rättigheter. Inte bara begränsas rätten till vård, dessutom skulle deras pass snart märkas med det kön som står på deras födelseattest.
Hat mot en grupp människor kan inte rädda en annan
Trump är inte en enstaka fascistisk galning. Hatet mot transpersoner har bubblat länge, och nu har det kokat över. Det går inte att se ett inlägg av en transperson på sociala medier utan att också se kommentarer fyllda av transfobi. Den radikala högervåg som svept fram har som alla sina föregångare behövt en syndabock. Detta decennium har lotten fallit på transpersonerna, transkvinnorna – könsinkongruenta, obehagliga varelser som på olika sätt hotar den heterosexuella könsmaktsordningen. Det är en fascistisk smutskastningskampanj av transpersoner som pågått, i syfte att ge avsändaren mer makt. USA:s queera befolkning betalar ett högt pris för detta och de kommer att få fortsätta betala. Pass har ogiltigförklarats och stämplats med viss information förut, i en annan tid, och det var bara början på en fruktansvärd, dödlig process.
Transfobi kommer inte rädda någon. Hat mot en grupp människor kan inte rädda en annan. Transpersoner vill som alla andra få leva sina liv ifred och få tillgång till den vård de behöver – i tid.
I dag får jag äntligen den vård jag väntat på. Korridorerna till operationssalen är långa och sterila, ljuset är för skarpt. Men någonstans i slutet av dem finns ett liv som är mitt. Ett liv där jag inte längre väntar. Ett liv där jag inte definieras av vad jag saknar. När jag är klar här ska jag åka till Paris. Sätta mig ner på ett café. Tända en cigarett. Och för första gången vara utan väntan.
Clara Cronhielm är poet och redaktör för BABO.
