I väntan på nästa inbördeskrig
Thomas Engström om upploppen i landet där ras går före allt
Mark Kruger i Portland hade en fascinerande poliskarriär. För knappt tjugo år sedan spikade han upp minnesplaketter över tyska SS-soldater i några träd i en av stadens parker. Detta monument fick sitta kvar i åratal – tills Kruger, som också gillade att klä sig i nazistuniformer på fritiden, började utredas för övervåld mot fredsdemonstranter i samband med Irakkriget.
Åklagarmyndigheten beslagtog plaketterna och de kom inte till allmänhetens kännedom förrän långt senare. Kruger blev tillfälligt avstängd från sin tjänst på grund av övervåldet, men kunde snart återinträda, och dessutom bli befordrad. Han fortsatte att arbeta som polis fram till pensionen.
Det finns andra slags vita män i delstaten Oregon. Duston Obermeyer och Chris David är båda krigsveteraner och kom av en slump häromkvällen samtidigt till Portland – båda för att försöka resonera med de halvmilitära federala styrkor som skickats dit på order av president Trump. De gick fram till de anonyma råskinnen från olika organ som lyder under departementet för inrikes säkerhet och började framföra sina synpunkter. De påpekade att det brutala våldet mot demonstranterna, liksom att föra bort dessa till okänd ort i omärkta fordon, stred mot grundlagen. Som myndighetsutövare är man skyldig att vägra lyda en order som är olaglig, upplyste Obermeyer och David de federala agenterna. Svaret kom i form av tårgas, ytterligare någon sorts kemisk sprejattack, en gevärspipa upptryckt i ansiktet samt diverse batongslag. Delar av förloppet fångades på film.
Det är givetvis president Donald Trump som vill ha det här kaoset för att valet i november ska handla om vad som helst utom den katastrofala coronahanteringen och en ekonomi i spillror.
Det är med andra ord inte så enkelt som att svarta står mot vita i dagens sönderfallande USA. I samband med just demonstrationerna i Portland nämns ofta att det är landets vitaste storstad, och förutsägbart nog – välkomna ska ni vara till vänsterns paradgren – har det bråkats en hel del fram och tillbaka inom Black Lives Matter-rörelsen om att majoriteten av demonstranterna där har varit vita medelklassmänniskor.
Det är givetvis president Donald Trump som vill ha det här kaoset för att valet i november ska handla om vad som helst utom den katastrofala coronahanteringen och en ekonomi i spillror. Skådespelet ska så att säga bilda enda lång valfilm där materialet är mer eller mindre dokumentärt, även om det, som historikern och journalisten Anne Applebaum har hävdat, kan förekomma inklippta sekvenser från till exempel Ukraina.
Men varför federala agenter?
Enligt amerikansk rätt, i synnerhet Posse Comitatus-lagen från 1878, får presidenten inte använda regelrätta militära styrkor för att upprätthålla lag och ordning inom landets gränser. Däremot får han naturligtvis skicka ut allsköns statsanställt myndighetsfolk, vilket är precis det som har skett på sistone, under förevändningen att de ska skydda federala byggnader och liknande.
Men det finns ytterligare ett skäl till att sätta in styrkor som exempelvis migrationskontrollanterna i ICE och gränspolisen i CBP: de saknar helt erfarenhet av att ta kontroll över oroliga folksamlingar. Agenterna är i själva verket nerviga, i det närmaste livrädda, vilket bland andra de ovan nämnda krigsveteranerna har vittnat om. Det innebär att Trumps utsända inte har en chans att lugna ner demonstranterna; tvärtom piskar de med sin framfart upp ännu argare stämningar. Det är precis det som är syftet.
Kampanjfilmen rullar vidare.
Nästa skådeplats kan bli Chicago, Kansas City eller kanske Albuquerque. Men var ska det sluta?
Att kampen för vit överhöghet förutom grundkomponenten rasism alltid innefattar misogyni, homofobi, rovdrift på naturen och paranoid militarism är långtifrån någon slump.
Det amerikanska samhällsbygget har alltid, som journalisten Ta-Nehisi Coates utrett i Vi hade makten i åtta år (Norstedts, 2019) byggt på en solidaritet mellan vita män, mot precis alla andra. Jämlikhetsidealen från nationens grundande – bort med monarkin och aristokratin, kvar med slaveriet och kvinnornas underordning – gick trots allt tillbaka till antikens republiker. Att kampen för vit överhöghet förutom grundkomponenten rasism alltid innefattar misogyni, homofobi, rovdrift på naturen och paranoid militarism är långtifrån någon slump.
När 1900-talets kommunistskräck sedan satte in fick man komplettera projektet med myten om det klasslösa Amerika, där (vita) arbetare åt frukost på samma diners som sina (vita) direktörer, och så vidare. Ras före klass, ras före allt.
Trump är ingen avart i detta, ingen nymodighet; han är en klassiker, lika gammaldags som en ostburgare med pommes och milkshake. Det enda nya är hur han låter sin groteska narcissism löpa amok i ett nytt slags medielandskap, med hjälp av tafatta, desperata högerpolitiker och industriintressen, som vet att de inte längre har massornas förtroende. Här är vår tids Hitlersjuka.
Kanske bevittnar vi nu det gamla, vita, ”manliga” USA:s sista strid, med tanke på att minoriteterna rent demografiskt vinner mark för varje vecka som går.
Men det trodde somliga skulle räcka även inför valet 2016.
Trumps hemmasnickrade, Putin-inspirerade fascism ska inte underskattas, lika lite som utvecklingen i städerna under kommande månader.
Det finns olika sorters inbördeskrig. De börjar ofta med att en sida, som länge haft makten, vägrar att godta plötsliga förändringar. Ibland blir krigen långvariga – som i Spanien på 30-talet när fascisterna revolterade mot den nyvunna demokratin, eller på Balkan under 90-talet när de gamla politrukerna i Belgrad ville behålla sitt överspelade imperium. Ibland exploderar skeendet bara i en rask statskupp, som när Pinochets sammansvurna reaktionärer och nyliberaler 1973 med amerikansk hjälp gjorde sig kvitt Chiles folkvalde, socialistiske president.
USA har förstås redan haft ett inbördeskrig. Det tog slut 1865, påstås det. Och det är trots allt fortfarande svårt att se fullskaliga strider mellan reguljära arméförband på amerikansk mark framför sig.
Men det finns andra scenarier där amerikaner dödar amerikaner framöver. Mellan 1968 och 2008 dog det under konflikten om Nordirland i snitt 123 människor om året. Var det ett inbördeskrig? The Troubles, så kallar man epoken, kanske i brist på enighet om någonting annat.
Sådana dödstal har USA uppnått och överträffat för länge sedan: ta bara det dödliga polisvåldet mot svarta och andra minoriteter samt alla högerextrema masskjutningar och andra terrordåd.
Om en grundlagsbrytare som Trump lyckas klamra sig fast i Ovala rummet har det ägt rum ett fascistiskt maktövertagande. Om Joe Biden vinner valet och kan tillträda har han omedelbart ett reaktionärt uppror på halsen, som kommer att få motståndet mot Barack Obamas agenda att framstå som, ja, ett teparty.
Vart tar de federala agenterna vägen om de får sparken eller avväpnas av en ny administration? Vart tar Trumps kärnväljare vägen?
Till slagfältet, den här gången i form av gator och torg.
Vad är ett inbördeskrig?
Det är, i USA:s fall, när beväpnade vita poliser och agenter och soldater ger sig på varandra. Portland visar vägen framåt.
<div data-tipser-pid="5e32f8862760b10001f7f4c6" data-tipser-view="compact"></div>
