Skogen blir plockepinn när stormen drar in
Trots fakta om klimatförändringarnas förödande effekt verkar regeringen mest intresserad av kulturkrig
Stormen drog in över vårt land, Johannes hette han. I Ånge stod ett tåg fast, fullt av människor. I Transtrand blåste taket av hotellet. I Gävle ylade hesa Fredrik – det var inte ett test. Tusentals är fortfarande strömlösa i skrivande stund, det har de varit i flera dagar. Träd har fallit på ledningarna. Hur skogarna i stort ser ut är oklart när man ännu inte kunnat ta sig ut överallt. Utanför Bollnäs ligger träden som plockepinn när Aftonbladet är där.
2025 var det tjugo år sedan vinterstormen Gudrun. Det är den mest förödande storm som vi känner till i Sverige, vad gäller trädfällning, elavbrott och inställd tågtrafik. Miljontals träd drogs upp med rötterna eller knäcktes som småplantor i mellersta och södra Götaland. Det var som om en förbannad gud dragit med näven över landskapet.
SMHI skriver försiktigt att det är svårt att jämföra historiskt vad gäller skogsskador. Landskapen ser nämligen annorlunda ut i dag. ”Det bör tilläggas att granplanteringar har ökat kraftigt i omfattning på bekostnad av blandskogar med träd i olika åldrar, vilket försvårar direkta jämförelser”. Granskogarna är mest utsatt i den här typen av storm, och det är dem vi i allt högre utsträckning tänker på som skog nu.
”Skogen” är inpräglad i Sveriges själsliga kanon och ändå är den så omdebatterad. Vad är ens en skog? Ingen tycks riktigt kunna komma överens. För regeringen tycks det mest vara ännu ett område där kulturkriget utspelar sig. De glömmer kanske att människor har riktiga relationer till träden, till djuren som bor bland dem och andra arter som trivs i en gammal skog. Det är ur detta som den omdebatterade svenska skogsaktivismen har uppkommit. Samtidigt ägs inte all skog av de stora skogsbolagen, utan det finns många privatpersoner som lever på det också. Konflikterna om skogen blir personliga i bygder när politiken går på industrins linje utan att ta hänsyn till de egentliga behoven.
Den internationella storkoncernen Nestlé meddelade nyligen att de kommer sluta köpa pappersfiber från skogsbolag i norra Sverige som är inblandade i ”kontroverser” i relation till markanvändning, biologisk mångfald och urfolksrättigheter. Ett av dessa företag ska vara SCA, som kritiserats för sin brutala avverkning av gammalskog, vilket hotar renbetesmarker, nyligen bland annat i Arjeplog. Det är alltså bolaget som äger nio procent av Sveriges produktiva skogsmark, och som räknas som Europas största.
Det är lite sådär pinsamt för Sverige att man utomlands börjat uppmärksamma vår Behemoth till skogsindustri. Vi själva vet ju hur det är – baggböleriet och de där bönderna som skogsbolagen lurade av sina skogar för hundrafemtio år sen och de hemska kalhyggena som en slags pågående kollektiv sorg. Men att internationella företag slutar köpa svenskt trä? Det är lite som att det är Amazonas vi pratar om. Är det Amazonas vi pratar om? En osäker stämning uppstår. Vi älskar ju naturen. Älskar vi inte naturen?
Det är lite sådär pinsamt för Sverige att man utomlands börjat uppmärksamma vår Behemoth till skogsindustri.
Att skogsbolagen själva blev stressade av detta märktes på att en upprörd debattartikel publicerades i DN med rubriken: ”Lägg av med att svartmåla svenskt skogsbruk”. Avsändaren var Viveka Beckeman, vd för Skogsindustrierna. Där upprepas fantasin om att ”Sverige har ett av världens mest hållbara, långsiktiga och reglerade skogsbruk”. Problemet är, menar vd:n, att Naturvårdsverket i sin rapportering har valt att beskriva skogen utifrån en ”förindustriell referenspunkt”, vilket ger en missvisande bild av tillståndet i skogen. Det är detta som ger bränsle åt den ”svartmålning som nu pågår”.
På detta inlägg svarade sedan tolv miljöorganisationer att detta är ett häpnadsväckande förnekande av verkligheten. De skriver: ”Beslutet fattades efter en flerårig process där Nestlé själva besökt hotade skogar och lyssnat till experter, forskare och samebyar. De gjorde i detta fall sin hemläxa och fattade sedan ett fullt informerat beslut.” Ouch.
Trots att alla rationella argument – inklusive det sunda bondförnuft som kommer av att ha försökt gå igenom en sån där tätt planterad virkesåker eller de efterföljande månlandskapen (det går inte) - talar för att skogsindustrin behöver reformeras tar det stopp. Regeringens lösning på konflikten är att försöka tvinga Naturvårdsverket att minska antalet skyddade arter, ett förslag som kom i november men tycks ha flugit lite under radarn. Dessutom vill man att fynd av svårt hotade arter inte ska få påverka jord- och skogsbruket. Ett bisarrt förslag eftersom detta har en direkt korrelation.
Förslaget andas inte lite inspiration från skogsindustrins lobbyister. Engagerade frivilliga har under de senaste åren gjort artinventeringar i skogar runt om i landet och därmed kunnat stoppa avverkningar genom att anmäla specifika arters närvaro, exempelvis knärot. Det är en metod som kommer ur en hopplös situation där politikerna inte själva tar sitt ansvar för att skydda hotade växter, svampar och djur.
Hade man verkligen velat hjälpa skogsägarna ute i landet hade man kunnat ta initiativ till en ny ersättningsmodell för skog som är skyddsvärd. Vad ska den människa göra som får avverkningsstopp och därmed står utan inkomst? Att äga skog är ingen hobbyverksamhet, särskilt inte i områden där andra näringar har dragit sig tillbaka. Alla skogar kan inte bli naturreservat, så speciella är de inte. Skogsägare måste ersättas om de låter skogen stå. Det är inte gratis. Det tycks som en så simpel lösning. Alla parter efterfrågar det. Till och med Skogsindustrierna medger att det behövs.
Är regeringen så förblindade av kulturkriget om skogen? De tycks tro att miljöpolitik i relation till skogs- och lantbruk bara är signalpolitik. Stormar som Johannes visar att det handlar om mycket större än så. Till Aftonbladet säger en specialist på Skogsstyrelsen att stormarna kommer fortsätter gå än värre åt skogen under vintermånaderna med högre temperaturer eftersom tjälen inte sätter in. Och då har vi inte ens kommit in på sommarmånaderna med de återkommande skogsbränderna.
