Vi människor är större än vad politiker påstår
Farligt när ingen verkar förstå kulturens värde
Vad är viktigt? Eller med andra ord: vad är värdefullt?
Det är något med nuet som känns så trångt. Som förminskar människan, vad hon är och skulle kunna vara. Allt fokus i det offentliga är på rädsla, vrede, åtskillnad. Barn ska slängas i fängelse, strax före jul kom beskedet om att Sverige slaktar biståndspolitiken. Massdeportationer pågår av människor som levt och rotat sig här i många år.
Jag tänker mycket på glappet mellan politikens språk och uttryck och den längtan som finns hos mig själv och många andra. Efter värdighet, solidaritet, en ljusare blick på varandra.
Det är som att vi knappt längre har ett språk för den viljan, den känslan längre. Varför är det så?
En som har funderat på det är professorn i idéhistoria Sverker Sörlin. I den nya essäboken ”Kulturens värde” skriver han om de idealistiska visionernas förlorade plats i vårt kollektiva tänkande. Hans fråga är varför kulturen – och kulturpolitiken – som en gång var en arena där större idéer om människan och det gemensamma kunde diskuteras – har så svag ställning i samtiden.
I essän finns flera svar. Ett är marknadstänkandets intåg. Ett annat att kulturpolitiken, när den på 60-talet skildes från utbildnings- och forskningspolitiken – steg för steg förminskades till något smalt, litet, ganska futtigt. Som Sörlin skriver: sambanden mellan stora begrepp som demokrati, kunskap och yttrandefrihet försvann när kulturpolitiken i praktiken reducerades till små anslag till ett begränsat antal institutioner.
Sörlin beskriver en sorts dödsspiral, där kulturens betydelse har blivit allt snävare, ambitionerna lägre och anslagen ständigt krympande. Ingen politisk kraft – förutom Sverigedemokraterna – verkar ha någon idé om vad kulturen ska vara till i dag, vad dess värde är.
I sin nyutkomna bok ”Mjuk makt” skriver journalisten Martin Gelin på ett angränsande och ofta överlappande tema. Han beskriver hur demokratiska länder inte längre själva verkar veta vad kulturen bidrar med till samhällsbygget. Med exempel från historien och unga demokratier som Ukraina och Sydkorea skildrar han hur en fri och stark kultur kan skapa en sorts frihetens och kreativitetens motståndskraft. Inte på något instrumentellt sätt, utan för att kulturen bär på något som inte går att mäta, eller kommendera fram. Kanske uttrycks det enklast som att den bidrar till att bygga samhällen som människor vill leva i och är stolta över.
Den underliggande frågan i både Sörlins och Gelins böcker handlar om vad syftet med samhällsbygget egentligen är. Vad är det vi håller på med? Är människan enbart en trygghetssökande konsumtionsrobot, eller finns i våra bröst en annan längtan, en större rymd? Finns där inte valv efter valv av drömmar och längtan? Vad är kopplingen mellan demokrati, frihet och kultur?
Både Sörlin och Gelin pekar på att demokratiska samhällen behöver en kraftfull kulturpolitik för att människorna och medborgarna ska kunna bli friare, mer självständiga och leva rikare liv.
Det kan låta banalt. Men ändå är det en kunskap som i stor utsträckning verkar ha gått förlorad.
I ett hovsamt och märkligt tomt reportage i Svenska Dagbladet hävdades nyligen att kulturminister Parisa Liljestrand – som i andra sammanhang har sagt att hon vill att kulturen ska bli en av landets ”basindustrier” – representerar en ny, mer ambitiös borgerlig kulturpolitik. Beviset som förs fram är att högerpolitiker inte längre skryter högt om sitt kulturförakt, och att Liljestrand lagt fram en utredning som vill att det privata näringslivet ska stå för en större del av finansieringen av det svenska kulturlivet.
Förutom mer privat kapital är den stora kulturpolitiska satsningen under Tidöregeringen den så kallade kulturkanon. Symtomatiskt verkar det helt saknas idé om hur den ska användas, vad den faktiskt är till för. Samtidigt har under denna mandatperiod folkbildningen, som är en central del av både den folkliga kulturens och demokratins infrastruktur, slaktats. Detta nämns inte ens i SvD:s reportage, och jag tänker att det är ett bevis för Sörlins tes: det finns inte längre någon förståelse av vad meningen med kultur och kulturpolitik egentligen är.
… just nu finns en starkt kulturpessimistisk tendens i debatten
Kanske är det mest destruktiva med de senaste decenniernas starka politiska och teknologiska strömningar vad de gör med vår syn på människan. Nyliberalismen och ekonomismen utgår från en nidbild av oss som kalla, optimerande individualister. Högernationalismens framställer oss som själviska och rädda för det främmande. De stora plattformsföretagen med sina starka, beroendeframkallande algoritmer plattar till oss ytterligare.
Det är lätt att börja tro att människan är så liten som politiken och teknologin framställer oss.
I en tid där det är brist på ljusare visioner om samhället och människan, är det därför kanske inte konstigt att det just nu finns en starkt kulturpessimistisk tendens i debatten. Expressens kulturchef Victor Malm verkar tro att de flesta (andra) människor är viljelösa får, och drömmer om en tillbakagång till 90-talets smakdomare som ska fungera som kulturens grindvakter och därigenom öka dess status och ställning.
Det är möjligt att jag läser in för mycket i det som skrivs, men jag tycker mig ana en elitism i detta synsätt som överlappar med en närmast antidemokratisk hållning. Där techoligarkernas människosyn gifter sig med en gammal kulturkonservativ syn där den stora majoriteten inte förväntas ha vare sig intresse eller förmåga att ta del av det den högre konsten kräver.
Själv längtar jag efter en kultursyn – i ordets bredaste bemärkelse – som utgår från både ett demokratiskt, optimistiskt medborgarideal och ett brett kulturbegrepp. Som ser människan som en skapande, nyfiken varelse. Som utgår från att de flesta människor bär på samma längtan. Att de söker mening, frihet och expansion. Att de vill lära sig saker.
Respekt föder respekt, brukar min vän som jobbar som lärare säga
En sådan kultur- och människosyn skulle kunna binda ihop en offensiv för läsning med stora satsningar på kulturskolan och folkbildningen med en politik som begränsar plattformarnas påverkan på kulturen. Den skulle kraftigt höja både litteraturstödet och anslagen till andra kulturutövare. Den skulle välkomna privata donationer, om de görs utan motkrav. Den skulle förstå och vilja stötta den konstnärliga potentialen i svensk film och med nyfikenhet undersöka hur den digitala teknologin skulle kunna använda i demokratins och människans tjänst. Den skulle slå vakt om kulturarvet och ha en ambition om kultur för och av alla. Till att börja med!
I Dagens Nyheter läser jag ett reportage med LKAB:s vd Jan Moström som ska gå i pension. Lugnare dagar väntar, han ska läsa mer böcker. Han minns sina första år som gruvarbetare: ”Gubbarna på fackklubbsmötena var födda på 1920-talet och hade bara sexårig folkskola, men var otroligt allmänbildade. De förstod hur samhället fungerade och ville bidra till det. Nu utbildas folk under väldigt lång tid, men saknar ofta den bildningen.”
Vad är viktigt? Vad är av värde? I slutänden går svaret på detta inte att skilja från vår syn på vad en människa är, och kan vara.
Respekt föder respekt, brukar min vän som jobbar som lärare säga. Om man utgår från att människan är liten så blir hon det. Men det motsatta – och det är viktigt att minnas i dessa tider – gäller också.
