En pocketbok i fickan kan vara vägen till ligg
Osedliga pocketböcker hotar inte längre status quo, skriver Kristofer Andersson i sista delen om strandraggaren
Som tonårig strandraggare brukade jag gå runt med pocketversionen av Hemingways ”Den gamle och havet” i bakfickan under rasterna på Kungsholmens gymnasium i Stockholm, bara ett volleybollkast bort från Smedsuddsbadet.
För att boken var tillräckligt tunn förstås …
… för att få en smart aura såklart …
… men mest för att få ligga.
Pocketboken är form och funktion, accessoar och innehåll. Dess erbjudande är ett löfte om rörelse och frihet. En gång i tiden var den också ett hot. Den enda gången som en förälder på allvar är frånvarande i ”Jaws”, som den här serien redan har avhandlat, är det på grund av att hans mamma hellre läser sin gulnade, tummade pocketbok än ser efter sitt barn. Kroppen efter den åttaårige pojken Alex Kintner återfinns aldrig.
Steven Spielberg och manusförfattaren Peter Benchley tycks varna tittaren: Se hur det går när hemmafruar börjar läsa.
Vid det här laget vet även din mamma att pocketboken sänkte trösklarna till avancerad konst och att, säg, Ralph Ellison och James Joyce tillgängliggjordes för en (på pappret) stor publik.
En pocket kostar i dag ofta 100 kronor. 2004 kostade som en jämförelse Camilla Läckbergs ”Isprinsessan” drygt 50 kronor.
Men framför allt raserade den, till de globala nöjesproducenternas förtjusning, samtliga stängsel, inklusive det mellan film och litteratur. Pocketen var nödvändig för etableringen av dagens berättelseindustri, vars affärsmodell går ut på att cirkulera halvfärdiga ”berättelser” mellan film, tv, pocket och ljud, och hoppas på att någon misstar det för konst.
Vad som borde ha resulterat i förändring blev urholkning: Allt vi fick var monotona och identiska böcker, minutiöst måttsydda efter nöjesproducenternas affärsbehov. En pocket kostar i dag ofta 100 kronor. 2004 kostade som en jämförelse Camilla Läckbergs ”Isprinsessan” drygt 50 kronor. Därmed är dess löfte om kultur till alla brutet.
Det hade kunnat vara annorlunda. Pocketbokens eventuella radikalitet handlade ju aldrig om att Åsa-Nisse skulle få en chans att fatta Dostojevskij. Däremot var formatet på pappret utmärkt för att utmana hela systemet. Till sin natur ligger pocketboken närmare ett fanzine än klassisk litterär utgivning. Trådbindning är trots allt rätt svårt, men vem som helst kan skaffa sig lim.
Det utnyttjades också till en början: Tidigare otryckbarheter – svarta protestförfattare, queera slampor – hittade en publik. Tereska Torrés standardverk ”Women's Barracks: The Frank Autobiography of a French Girl Soldier" från 1950 lade grunden för det som ibland kallas ”lesbian fiction”. Boken resulterade i att USA:s kongress tillsatte en utredning om osedliga pocketböcker, samtidigt som den förbjöds i Kanada. I Sverige fortsätter förlaget Lesbisk pocket att bedriva ett slags beundransvärd gerillautgivning.
I dag är pocketen däremot synonym med status quo. En slaggprodukt från förr, dränerad på allt som är roligt, sexigt eller radikalt. Allt motstånd ska en dag reduceras till prydnad i maktens skyltfönster.
