Ska det bli olagligt med dåligt förspel också?
Den som vill normera bort strypsex borde satsa på sexualundervisningen
Greta Schüldt verkar ha stor tilltro till individers förmåga att lära sig av sina misstag. I en DN-text om strypsex skriver hon om män som ”över huvud taget inte är kapabla att läsa signaler”, men att de som stryper utan samtycke kan ”lära sig att i framtiden göra rätt”. Vad som inte framgår är: Hur ska det lärandet gå till?
Märkligt nog relaterar aldrig Greta Schüldt sina reflektioner till en aktuell text på samma kultursida: Elina Sahlins vidräkning med strypsexet i tv-serien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Karaktären Dansken stryper utan förvarning huvudpersonen Amanda, som efter en kort paus lägger tillbaka hans händer på sin hals. Som Sahlin skriver kan det mycket väl handla om en chockrespons, men den risken reflekterar inte Dansken över. Grönt ljus, tuta & kör.
Greta Schüldts resonemang lägger ansvaret på de beskrivna männens sexpartners. De måste i stunden ge tydlig feedback, eller åtminstone konfrontera i efterhand med vad som blev fel. Tillkommer gör plikten att stötta honom i att hantera informationen – om ångest sprutar ur öronen kan han ju inte lära sig något!
Vill vi ha en kultur där offer förväntas rehabilitera sin förövare? Sovrummets version av ”snälla flickor hjälper stökiga pojkar i klassrummet”?
Apropå klassrum. Min partner håller en kurs om sex och relationer. Eleverna är vuxna med intellektuell funktionsnedsättning eller med förvärvad hjärnskada (en grupp som från unga år är sårbara för sexuellt våld). Många av dem har mycket svårt för kroppsspråk. Vad gör man? Jo, övar.
De två lärarna rollspelar situationer, till exempel ordlöst flörtande, i långsamt tempo. Eleverna observerar ja-signaler, kanske-signaler och nej-signaler. Med undervisning i vilka tecken de ska leta efter så kan de faktiskt tolka det implicita: Bortvändhet eller tillvändhet, gensvar eller tillbakadragande. Ett blandat budskap är en kanske-signal.
Men hur ska man egentligen agera när man får kanske-signaler? När man får nej-signaler? Jag önskar fler möjligheten att få diskutera sådant i en välvillig grupp. Idén om en samtyckeskultur bespottas ibland som passionsdödare, att sexakten ska pratas sönder av ständiga check-ins. Men ett samhälle som tar sexuellt våld på allvar ger förstås människor explicit övning tills omsorgsfärdigheterna sitter i ryggraden, så att sex blir en kreativ och intuitiv praktik.
För våra uråldriga delar är inget sex vanilj
Jag håller med Greta Schüldt om att sex inte kan göras riskfritt, som jag tidigare skrivit om på denna sida. Samtidigt vänder jag mig emot att erotikens dödsdrift i hennes tappning låter sig tolkas som bokstavlig fara för liv och hälsa, punkt. Att vara sårbar inför en annan varelse är i sig en risk, och ett grundläggande villkor för knullandet. För våra uråldriga delar är inget sex vanilj.
Min uppfattning är att strypningar som obligatoriskt inslag i tonårssex måste normeras bort. Praktiken är objektivt farlig, med effekter som inte går att förutse – Kristina Hultegård påpekar på GP Kultur att det redan är otillåtet. Liberalernas strypsexförbud ter sig alltså juridiskt verkningslöst. Jag undrar vad som står näst på tur för symbolisk kriminalisering – samlag utan ordentligt förspel? Ska L kräva åtminstone en glidmedelstub till hands? Skador i underlivet har de senaste åren varit lika omdiskuterat som strypvåldet i ungas sexliv. Men torrsexets populärkulturella normalisering gör det kanske illa lämpat som mål för populistiska förbud?
På andra sidan Liberalernas valårsdesperata rökridå larmar RFSU och många andra remissinstanser om att sexualundervisningen i skolan på väg att försämras. En utredning föreslår att ”Sexualitet, samtycke och relationer” ska minska i omfång och status. En annan utredning vill ta bort examensmålet i ämnet för lärarutbildningen. I ljuset av detta framstår Liberalernas hårdare tag mot strypsex som billig symbolpolitik, jämfört med att faktiskt rusta lärare med färdigheter, metoder och tid för samhällets viktigaste undervisning. Verklig samtyckeskultur ter sig oerhört långt borta.
Café Bambino
Konstpodd: I själva verket
