Att kolla börsen lika givet som att scrolla Tiktok
Generationer formas inte av tidsandan – utan av ekonomin
Generationsspaningarna haglar. Vid sidan av kvinnligt/manligt verkar det inte finnas något som får folk att gå i gång så mycket som siande om var den nya generationen är på väg, och hur den skiljer sig från de som kom innan.
Demografen Martin Kolk och den fromme journalisten Joel Halldorf duellerar om huruvida det finns en religiös trend bland unga. Victor Malm spånar kring om Gen Z:s skenbara självidentifikation som grupp kan vara en följd av en desperat medielogik som trånar efter ungas uppmärksamhet. Clara Popenoe Thor skrev då i Dagens ETC en text med rubriken ”Det här är den sista texten du någonsin behöver läsa om generation Z”. Kontentan: Takes på generationsskillnader säljer, men saknar i regel substans.
Men om det är något som saknas i samtalet är det en idé om vad som skapar en generation. Och om vi inte ska prata om generationer, vad bör vi i så fall prata om istället?
Man kan stereotyperna vid det här laget. Boomers är självbelåtna arbetsnarkomaner, generation X ironiker, millennials privilegierade, avocadomoffande divor och Gen Z tillknäppta, tråkiga och utan tillstymmelse till arbetsmoral.
Så långt skiljer sig generationstänket inte mycket från tidningen Elles veckohoroskop eller de trubbiga personlighetstest som blivit obligatoriska inslag i jobbsökandet. I bästa fall backas nidbilderna upp av någon form av statistik, kanske från Ungdomsbarometern. Men som Popenoe Thor är inne på är det ytterst oklart om den ger en rättvisande bild av verkligheten.
En utbredd idé är att generationer uppstår genom att zeitgeisten inpräntas i en kohorts kollektiva medvetande. I essän ”Das Problem Der Generationen” utvecklade den ungerska sociologen Karl Mannheim 1928 tanken om att generationer blir till genom anmärkningsvärda, gärna traumatiska skeenden, som drabbar en grupp under de formativa ungdomsåren (i åldersspannet 17–25, för att vara exakt).
Nog har det något. Generationen framför andra, ”Den förlorade generationen” som Gertrude Stein kallade den och som var coming-of-age under första världskriget, formades såklart av det. Hemingway och F. Scott Fitzgerald, kullens galjonsfigurer par excellence, populariserade också narrativet: kriget gjorde dem till fulla fuck-ups och excentriska expats.
Mannheims teori nyanserades 1979 av historikern Robert Wohl, som i sin bok om den förlorade generationen, ”Generation of 1914”, inte hittade något gemensamt förenande karaktärsdrag. Det han däremot fann var att ”generationalismen”, att tänka i termer av generationer, kulminerade under de turbulenta åren i slutet på 1920- och början på 1930-talen. Då liksom nu var alla galna i generationsspaningar och om hur kohorter präglas och sätter sin prägel på samhället allteftersom historien – eller solen, för att tala med Hemingway – har sin gång.
Olika ”drag” hos generationerna framträder som logiska svar på materiella förändringar
Det var ingen tillfällighet att det skedde just då, enligt Wohl. Under mellankrigstiden tappade arbetarklassen, oavsett ålder, tron på ett system som uppenbarligen sket i dem. Risken för en mobilisering av massorna fick de besuttna att skruva på sig: ”I en tid då män i den europeiska eliten hade insett att de behövde anhängare, erbjöd idén om generationer en lockande möjlighet till en ny sorts mobilisering, som skulle definieras av ålder, mentalitet och erfarenhet, snarare än av inkomst, status och intresse” (min övers.). Med andra ord blev generationsidén en manöver bort från den tryckkokare av klassmotsättningar som låg i tangentens riktning.
Det finns fog att misstänka att dagens upptagenhet av generationer är en liknande förvillning. Att generationsidén åter igen är en proxy för vad det egentligen handlar om. Till exempel klass.
Författaren till bästsäljaren ”Inheritocracy” (Ebury Publishing, 2025) Eliza Filby skrev i The Times i förra veckan att gen Z är den finansiellt mest kunniga kohorten hittills. Att kolla sin aktieportfölj är lika självklart som att scrolla TikTok. De födda mellan 1997 och 2012 är inte bara digitala infödingar utan växte upp under finanskriser, pandemi och i en tid då bostäder, trygga jobb och social rörlighet blivit allt sällsyntare. Filby menar därför att Gen Z:s investerande ”är mer pragmatiskt än ideologiskt” då de ”sett alla andra vägar till trygghet smalna av”.
Alltså är det en form av ekonomiskt självförsvar att vända sig till börsen för att säkra sin framtid, särskilt som kapitalet växer snabbare än lönerna och då ens framtid avgörs i högre grad av mammas och pappas plånböcker.
Med det rastret blir generationsskillnader inte en fråga om inställning, biologisk ålder eller kultur. Olika ”drag” hos generationerna framträder som logiska svar på materiella förändringar som gjort det allt svårare att säkra en plats på bostads- och arbetsmarknaden.
Inte konstigt då om man är mindre benägen att ”kämpa”, utan sätter sin tilltro till Lysa och Avanza istället
Det går en rak linje mellan den arbetsskygghet och räddhågsenhet som påstås utmärka Gen Z och de ekonomiska utmaningar de står inför – vilka ser radikalt annorlunda ut jämfört med de äldres, och jämfört med hur det såg ut när de växte upp. Äldre generationers självbelåtenhet och arbetsnarkomani å sin sida skulle kunna vara en respons på att de växte upp i en era av framtidstro, etablerade karriärvägar och utbyggnad av välfärdssystem som öppnade möjligheter för fler. Att de känner att de lyckats är inte konstigt eftersom det fanns trygga anställningar och en hacka att göra sig på överkomliga villor och massombildningen till bostadsrätter.
Den så kallade Gatsbykurvan – döpt efter Fitzgeralds roman – visar att länder med större inkomstskillnader har lägre socioekonomisk rörlighet över generationer. Sambandet har empiriskt stöd i svenskt sammanhang genom forskning från IFAU. Sverige är också det land i OECD där ojämlikheten ökat snabbast sedan 1990-talet.
Lägger man ihop det kan man konstatera att klass alltmer går i arv, och att utsikterna för en majoritet av de som nu växer upp grumlats. Det lönar sig mer att äga än att jobba. Infrastrukturen som gjorde en eventuell klassresa möjlig har vittrat bort. Inte konstigt då om man är mindre benägen att ”kämpa”, utan sätter sin tilltro till Lysa och Avanza istället. Som en zoomer beklagade sig i en viral video: ”What’s sh-tty is, we’re holding up our end of the deal... doing everything that y’all told us to do so that we can what? Still be living in our parents’ homes in our late twenties?”
Det handlar inte om identitet, ideologi eller Gud. It’s the economy, stupid.
Café Bambino: Lättsmickrade politiker, förföriska journalister och Kennedyklanens förbannelse
Konstpodden ”I själva verket”: Aktivisterna på Nationalmuseum
