Reaktionär revisionist i Tidöregeringens tjänst
Svaren på Lars Trägårdhs kulturkanon idkar intellektuell civil olydnad
På sätt och vis har allt redan sagts om Tidöregeringens kulturkanon. Inte ens den som inledningsvis var principiellt positiv kan vara särskilt nöjd med det praktiska utfall som Lars Trägårdh och hans kommitté presenterade i höstas. Expressens kulturchef Victor Malm fick rätt när han förutspådde att den svenska verkslistan skulle möta samma öde som sin danska föregångare: ”Bortglömt efter en vecka. Ett skämt”.
Ändå, eller just därför, är det intressant att ta del av remissyttrandena rörande det som formellt heter ”En kulturkanon för Sverige, SOU 2025:92” när svarsfristen nu just gått ut. Enligt direktiven ska synpunkterna handla specifikt om ”hur Sveriges kulturkanon ska förvaltas, tillgängliggöras och hållas relevant över tid”.
Många av remissinstanserna idkar dock intellektuell civil olydnad och inleder sina skrivelser med andra och mer allmänna invändningar. Karlstad universitet menar att kommittén helt missförstått kulturbegreppet och Nobelstiftelsen meddelar artigt att redan framförda faktafel rörande Nobelpriset borde korrigeras.
Förslaget att inrätta en statlig stiftelse med uppdrag att kommunicera och uppdatera kulturkanonen får flera instanser att påpeka risken för att den politiska styrningen görs permanent och vikten av att värna principen om ”armlängds avstånd”. Att just de kulturinstitutioner och folkbildningsorganisationer som Tidöregeringen satt på svältkur lydigt förväntas göra listan levande lyfts ilsket och ironiskt fram i flera svar.
Statens historiska museer konstaterar i sitt svar att kanonkommittén återkommer till ”museernas roll i det identitetsbildande nationsbygget tidigare i historien och ger intryck av att de ska inta samma roll idag”. Iakttagelsens omedelbara riktighet får mig att återvända till utredningens andra kapitel, ”Historisk utblick”; som de flesta av oss nog bara skummade eller bläddrade förbi för att komma fram till förteckningen över hundra verk och ”referenspunkter”.
Att just de kulturinstitutioner och folkbildningsorganisationer som Tidöregeringen satt på svältkur lydigt förväntas göra listan levande lyfts ilsket och ironiskt fram i flera svar.
Lars Trägårdh (det skulle förvåna mig mycket om det inte är den prålande historieprofessorn själv som skrivit dessa stycken) inleder med att zooma in firandet av riksdagens 500-årsjubileum 1935. Högtidlighållandet smälte helt visst och tidstypiskt samman svensk självständighet, nordisk gemenskap och demokrati, men att framställa det hela som en manifestation mot Hitler är hittepå.
Trägårdh tar i från tårna för att göra nattstånden nationalism till en förutsättning för demokrati och samhälleligt samförstånd. Sant är att kampen för folkstyre och nationell suveränitet ofta förenades runt sekelskiftet och att socialdemokraterna senare övertog en storsvensk historieskrivning för att kunna bygga folkhem och framställa sig som regeringsdugliga.
Idogt ignorerar dock Trägårdh att det var sociala reformer som fick arbetarrörelsen att på allvar anamma den svenska retoriken. Med välfärdsstatens omfördelningspolitik gjordes den föreställda nationella gemenskapen till en reell och allmän angelägenhet.
Att dagens svenska slitningar och försvagade samhällskontrakt skulle kunna förklaras materiellt med ett nära nog fullbordat systemskifte tycks inte heller föresväva Trägårdh. I stället skylls allt på modernism, internationalism, mångkulturalism, reformpedagogik och aningslös postnationell ideologi. Kanonutredningens sverigedemokratiska initiativtagare och allierade kulturkrigare nickar instämmande.
Det är alltså progressiva idéer allena som har förstört Sverige. Allra värst anser Trägårdh det vara att nitiska historiker och postkoloniala kommissarier har plockat isär den stora äventyrskryddade svenska berättelsen om fria bönder och rättrådiga kungar.
Med metafysisk logik menar Trägårdh att världen, eller åtminstone Sverige, skulle hålla ihop bättre bara folk hade vett att läsa Geijers och Grimbergs nationalromantiska historieverk igen. Förvisso finns historievetenskapliga invändningar, ”men historia är lika mycket sägen och fantasi som den är lärda fotnoter”. Så resonerar en reaktionär revisionist i Tidöregeringens tjänst.
