”En del av mig vill hellre dö än att bli illa omtyckt”
Med ”Judas” oroar sig Amanda Romare för att tas för en kontrollerande flickvän
I nya romanen ”Judas” skriver Amanda Romare, före detta rikssingel, om allt det lite, ganska eller oerhört besvärliga som kommer med en kärleksrelation.
Marcus Bornlid Lesseur har träffat henne och pojkvännen Jens för ett samtal om Ozempic, slapphet, tvångsmässigt projektledande – och om den berömda glidningen mellan fiktion och verklighet.
Det finns en scen i ”Judas”, uppföljaren till Amanda Romares överraskningssuccé ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”, som jag är mycket förtjust i.
I ”Judas” har huvudpersonen Amanda lämnat det förnedringsmättade singellivet bakom sig, lever nu med en timid och välmenande systemvetare vid namn Emil. Men även om drömmen om den långsiktiga relationen infriats hopar sig alltjämt bekymren. Riskerar hon inte att kväva sin pojkvän med sina projektledarinsatser? Och håller inte pojkvännen på att bli lite knubbig? Därtill tunnhårig?
Amanda trummar i gång en kampanj: pojkvännen måste beställa hem Ozempic och antihåravfallsserum. När så den populära viktminskningsmedicinen landar i brevlådan ber Emil flickvännen om hjälp med att sticka in nålen.
Hon hjälper gärna till. Amanda drämmer in nålen i hans mage som vore det en adrenalinspruta – tänk överdosscenen i ”Pulp Fiction”. Emil skriker till, tittar skrämt på flickvän, frågar varför hon ser ut att njuta av att göra honom illa.
– Är det här med i boken?
Har läst alla delar
Amanda Romares verkliga pojkvän Jens – en viktig inspirationskälla till pojkvännen Emil – tittar häpet på sin tjej. Vi sitter på en vinbar i närheten av Nobeltorget i Malmö, och har snackat en stund om relationen mellan verklighet och fiktion i den nya romanen. Jens har precis sagt att han har läst alla delar som är inspirerade av hans göranden och låtanden i den köttsliga världen och att han överlag känner sig fine med gestaltningen, även om han ibland ”känner igen sig lite mer än vad han egentligen skulle vilja göra”. Men den här scenen har Amanda Romare glömt att förevisa honom.
– Jens! Du får inte avslöja mig här! Det är fiktion!
Man kan ju inte bara drämma in den sådär?
– Jag blev väldigt chockad, säger Jens.
Amanda Romare säger att bokens Amanda inte gjorde det av elakhet. Det var helt enkelt så romankaraktären trodde att man skulle sätta in en spruta.
Verklighetens Amanda och Jens har varit tillsammans i drygt fem år. De träffades på Möllanbaren Nyhavn när hon höll på att slutredigera debutromanen. Redan första gången han följde med henne hem visste hon, säger hon, att Jens var killen hon skulle bli tillsammans med.
”Det var lite konstigt”
Ett av skälen till det var att han var helt chill med att hon drog ut sin tampong framför honom när de skulle ligga, att han sedan också var chill när hon råkade kasta den på hans byxor och att han efter sexet erbjöd sig att slänga den åt henne. Samt att han – när hon frågade om han skulle lämna henne liksom de andra killarna hon dejtat – sagt att han kommer att stanna med henne fram till slutet.
– Å andra sidan: på vägen hem till mig första kvällen behövde du pissa på vägen, och då kände jag kanske att det här inte är min kille. Det var sunkigt.
Boken hade ju inte getts ut när ni började träffas, men sedan publiceras den och blir en succé. Måste känts lustigt?
– Ja, det hade man ju inte väntat sig att det skulle bli en sån grej. Det var lite konstigt. Som när vi stöter på killarna som du skrivit om i boken, säger Jens.
Och nu har han alltså själv förvandlats till en av Amanda Romares litterära muser. Livet kommer sannerligen med sina små överraskningar.
”Fan, vad han är skum”
Under samtalet sitter de och tittar på varandra med hjärtemojiögon. Men ”Judas” – som Romare började arbeta med för två år sedan efter att ha pausat sitt försök att skriva ett epos om fem systrars uppväxt på 1970-talet – är kanske inte i första hand en lovsång till heterosexuell parbildning.
– Jag trodde att när jag träffat en kille så skulle mitt liv bli väldigt stabilt, och det är orättvist mot honom på många sätt att jag hela tiden ifrågasätter vår relation – är det här min själsfrände? Du vet, man kan höra par ibland där de säger saker som: ”Jag andas den andras luft hela livet.” Men har jag och min kille den kärleken? Han sitter ju bara och gejmar på helgen, tio timmar om dagen, och jag sitter och jobbar.
Det är lustigt när man träffar någon som är helt annorlunda från den man mer eller mindre medvetet tänker att man ska bli ihop med.
– Ja, Jens lyssnar till exempel inte på musik. Sådana grejer kan bli svåra att tackla, för även om jag egentligen inte bryr mig så kan det bli en trigger i mig. En gång bad jag honom sjunga en Elvislåt för mig, men han kände inte till en enda låt? Fan, vad han är skum liksom. Men så lägger man sig där i sängen och känner kroppen mot sin egen och då kommer den där närheten som jag ändå saknat väldigt mycket.
Liksom i ”Halva Malmö” är gränsen i ”Judas” tunn mellan verklighet och fiktion, det självupplevda och det uppdiktade. Amanda Romare är nervös för hur delar boken ska tas emot, bland annat passagerna om Ozempic. Några dagar före intervjun i Malmö träffar jag henne i Stockholm, och då säger hon – efter att ha borstat tänderna på bartoaletten (stressig morgon) – att hon är rädd att folk ska uppfatta henne som en oskön, kontrollerande flickvän. Eller tro att hon ”dömer överviktiga”. Det gör hon verkligen inte. Vad hon vänder sig emot är somliga pojkvänners provocerande slapphet.
– Hade min kille joggat två gånger i veckan så hade jag inte brytt mig om hans kropp, men med hans inställning och livsstil blir det liksom kortslutning i hjärnan.
Amanda Romare säger att hon ibland kan irritera sig på att hon, till skillnad från många andra författare som hon menar skriver uppenbart självbiografiskt, inte har sällat sig till ”allt är fiktion”-sällskapet.
– En del av mig vill verkligen hellre dö än att bli illa omtyckt. Men jag tror ändå att det är viktigt att våga stå för det hemska, att inte gömma sig. Men samtidigt är det jättesvårt med autofiktion. För även om det känns oärligt att inte erkänna att vissa saker är tagna ur verkliga livet, är ju mycket påhittat.
Apropå balansen mellan fiktion och verkligheten: pojkvännen i romanen gör ju en del grova saker. Som när bokens Amanda vaknar av att han har sex med henne upprepade gånger. Det finns ju en risk att vissa läsare kommer att uppfatta allt som står i boken som helt och hållet sant. Hur har snacket gått mellan dig och dina anhöriga gällande det?
– Jag tycker att det kapitlet speglar svårigheterna med sex generellt i en relation. Folk kommer säkert att ha en massa tankar men för min del tycker jag att det är spännande att gestalta något som är tabu men som jag tror händer ganska ofta i relationer. Att en gör något i god tro som sedan blir väldigt fel. Men alltså, jag tror verkligen att min familj köper det jag skriver.
Svårt att acceptera
En annat tema i boken vars mottagande Amanda Romare bekymrar sig för är hur hennes alter ego reagerar när en av hennes vänner blir utsatt för ett sexuellt övergrepp av en gemensam bekant.
Hon säger att händelsen är hämtad ur verkligheten och att det tog tid för henne att acceptera det som hänt.
– Jag var så oförberedd på det som hände, och i början var jag så passiv – ”ring inte polisen”. I efterhand är jag chockad över att jag ens tänkte tanken att hon inte skulle ringa och anmäla det. Det är en så antifeministisk grej som är så pinsam att erkänna. Men om det händer mig, som ändå är ganska feministisk, så kommer det hända en massa andra och det måste vi kanske prata om mer.
Problemet är ju i grund och botten att man alltid vill tänka väl om sina vänner, och att det är så svårt att plötsligt omvärdera hela sin syn på personen.
– Det skapar så många olika känslor och det är också vad jag är lite inne på, att jag lärde mig av den här situationen att man är körd om man börjar känna sympati för båda sidor, då kan man inte fatta ett beslut.
Så boken har delvis skrivits för att ge din kompis rättvisa?
– Ja, delvis. Det är något med det där att killen nekade. Att han satt där hos polisen och bidrog till att kvinnor utmålas som crazy. Det var verkligen det som var katalysatorn. Det får inte gå till så här.
Bekväm med Ozempic
Tillbaka till vinbaren i Malmö. Amanda Romare oroar sig över att hennes svar är alltför PK, att hon inte ger mig nog material för en rolig intervju. Kompenserar med att hävda att hennes nu lätt rodnande pojkvän föredrar en ”shaved vagina”. Hon hade föredragit om han varit en könshårsuppskattare. Men vad gör man.
– Det är ingen big deal. Men samtidigt kan jag själv nämna att jag gillar speedos och Jens skiter i det totalt. Och han kan väl bara sätta på sig en gimp-mask någon gång när vi har sex? Det tror jag kanske är lite biologiskt kodat. Han är kille och känner inte att han behöver pusha sig på samma sätt som jag.
Jens säger i sin tur att han känner sig bekväm med Ozempic numera.
– Det är faktiskt ganska praktiskt.
Amanda är ju rädd för att hon är alldeles för kontrollerande i er relation. Tycker du att hon är det?
– Nej, det tycker jag inte, säger Jens.
Podd: Så var konst- och scenkonståret 2025
