Jag vill vara man nog att bryta med traumat

En pappa ska vara en förfader och inte ett spöke i relationen till sina barn

Mamma menar att huset vi precis åkt förbi är pappas. Jag har aldrig träffat honom och sist mamma pratade med honom var i februari 1991 när hon bad honom komma på middag för att fira min bror Max namnsdag.

”Vi får se”, svarade han kort. Sen försvann han spårlöst och var borta i 13 år, tills han försökte förnya sitt pass i Berlin och fick veta att han var dödförklarad i Sverige. Sedan dess har han bott i en stuga i skogen.

Jag har aldrig känt ett starkt behov av att träffa honom och försöka förstå honom. Inte förrän nu, i mars 2020.

Jag har blivit dumpad för att jag är totalt oförmögen att hantera mina känslor i kärleksrelationer och jag har börjat podda med Ola Rapace för att förstå vad fan det beror på. Vi har spelat in under ett par månader och bestämt oss för att vända på alla stenar.

Bengt är ofrånkomligen en av stenarna. Det första mötet med min far är oförglömligt. Den ena anekdoten från hans vilda år i Berlin överträffar den andra och jag går in i journalistrollen. Emotionellt avstängd. Tills han säger att han inte gillar Bruce Springsteen. Då vill jag sänka gubbjäveln. Men jag minns också min barndomsidol MacGyver som aldrig använde våld i onödan.

I juni 2003 sitter jag och Max högst upp på Ullevi och ser ner på den lilla legogubben på scenen. På storbildsskärmarna ser jag tydligare den snörade västen, den svarta skjortan, det karaktäristiska underbettet och de plirande vackra ögonen. På den vältränade torson hänger den legendariska gula telecastern. Jag är tolv år och förvarar de dyra Blocket-biljetterna i min frånvarande pappas cowboy-boots på tåget ner till Göteborg. Vid entrén får jag panik när jag inser att biljetterna som mamma lagt en halv månadslön på nästan helt vittrat sönder av min fotsvett. Vi kommer in och han går på scen med ett Hohner marine band i handen, hälsar traditionsenligt på svenska och och räknar in.

”Mister I ain’t a boy no I’m a man, and I believe in a promised land.”

Vi är nästan 70 000 på arenan men det känns som att han sjunger bara till mig. Jag förstår inte alla texter men jag har en känsla redan då att många av dem har med mig att göra.

Jag noterar som alltid att det finns ett motstånd mot att gråta men jag har bestämt mig för att den skammen inte är min att bära

I augusti 2018 är Springsteen 70, men han åldras värdigt. Showen på Walter Kerr Theatre är ett bokslut. En berättelse om ett otroligt liv. Han berättar om sin mamma Adele som alltid var så stolt när hon sminkade sig och gjorde sig fin för att gå till jobbet på advokatbyrån. Han berättar hur han som barn mötte henne på jobbet när hon var sist kvar. Hur stolt han var när han fick ha henne för sig själv när de gick hem genom staden. Hur hon älskade att dansa med sina systrar.

Jag är tillbaka i New York i december samma år. Efter många kalla dagar i kö för att försöka få tag på biljetter ger jag och min vän Mike upp och köper två för 12 000 kronor styck. Väl inne i teatern är jag uppspelt. Jag vet vad som väntar och att Mike kommer att känna lika mycket som jag. Bruce berättar om sin bortgångna bästa vän och saxofonist Clarence.

“Big man was big. His personality, his voice, his size, his laugh. The sound of his saxophone … his problems. They were big.”

Jublet är en åska som aldrig slutar. Publiken består av bara 900 personer men det låter som en mindre stad. Applåden pågår i flera minuter och jag och Mike håller hårt i varandras händer och försöker se varandra genom blöta ögonfransar. Jag noterar som alltid att det finns ett motstånd mot att gråta men jag har bestämt mig för att den skammen inte är min att bära. Bruce gråter ju också.

Senare i föreställningen berättar han om hur hans farsa plötsligt en dag dök upp på hans veranda i L.A. en förmiddag i början på 90-talet. Då hade pappan kört genom hela landet för att få något osagt sagt. När Bruce var ung och vild sa pappan alltid bittert: ”I can't wait until the army get you. They’re gonna make a man out of you”. Men när Bruce kom hem efter misslyckad mönstring och berättade att han inte skulle skickas till kriget sa pappan, som suttit och rökt och druckit öl vid köksbordet, utan att titta upp: ”Thats good son, that's good”. Bruces pappa är nästan en karikatyr av den emotionellt avstängda mannen, han som älskar sin familj men är oförmögen att visa det.

Och när de sitter där på verandan och dricker en öl i solen säger hans pappa: ”You were always very good to us. And I wasn't very good to you.”

Det var som om han försökte både be om förlåtelse och varna sin son, som snart skulle bli pappa själv, för de misstag han hade gjort. För att Bruce inte skulle göra samma med sina barn.

Douglas ville bli en förfader i stället för ett spöke och han ville skriva ett nytt slut på deras relation. Bruce tystnar en stund, kliar sig på näsan och tittar ner på scenen: ”It was the greatest moment in my life with my dad. And it was all that I ever needed.” Jag förstår inte heller där och då exakt hur det handlar om mig men jag märker att min vita tröja ser ut som om den genomlidit en wet t-shirt-tävling.

Jag funderar nu på om en liknande stund med min far är möjlig. Vad det skulle göra med honom. Med mig. Med vår ”relation”.

2021 gör jag den läskigaste och mest smärtsamma men viktigaste resa jag någonsin gjort. Den genom mitt förflutna. Jag försöker titta på min barndom med nya ögon och plötsligt ser jag mig själv i ett helt nytt ljus. En liten pojke som var rädd, skamfylld och ensam och som tror att han ska bli övergiven av alla han älskar.

Inte så konstigt. Jag blev ju det.

Jag lär mig att allt som jag trodde var fel med mig började som copingstrategier och försvarsmekanismer. Att jag är så hypervaksam och har ett obalanserat nervsystem är inte ett tecken på att något är fel på mig utan att jag alltid anpassade sig efter den stundtals otrygga miljö jag växte upp i.

Knulla. Försöka vara en bra människa. Tjäna pengar. Vara en närvarande far

Jag har än i dag svårt att tro på att människor kan älska mig och det känns läskigt att uttrycka känslor och behov. Substanser har varit ett hjälpmedel jag tagit till i brist på annat. Men det är inte karaktärsdefekter utan en rimlig konsekvens av att inte ha fått mina emotionella behov tillgodosedda.

Jag inser att jag nu känner mig ännu närmare min hjälte från Freehold för nu förstår jag hans konst ännu bättre. Han använder fler litterära och poetiska ord och bilder än jag men ibland handlar Bruces lyrik om generationstrauman och viljan att vara den som bryter dem.

Jag fängslas av hans verk och liveshower för att de ger plats åt så många känslor och dimensioner av manlighet. Att vara stark och sårbar. Att inte bli bitter. Att ha kul. Att inte förlora hoppet om kärleken. Eller sig själv. Att gå upp varje morgon och göra rätt för sig. Ta ansvar. Göra saker man är stolt över.

Knulla.

Försöka vara en bra människa.

Tjäna pengar.

Vara en närvarande far.

Att våga vara tramsig och jävligt pretentiös. Att kärlek är ett verb, inte ett substantiv. Att man ska se efter varandra. Som han brukade säga på konserterna i mitten av 80-talet: ”Nobody wins unless everybody wins.”

Jag har en möjlighet att förändra förhållandet till mig själv och andra. Att inte föra det vidare. Jag tar tillbaka makten över mitt liv. Att vara en riktig man är för mig inte att gå igenom livet utan att göra fel. Eller tro att det är målet. Det jag vill är att kunna se mig själv utifrån, ta ansvar och försöka lära mig. Göra lite bättre nästa gång. Och nästa gång igen.

Jag fattar nu vad tolvåriga Fredrik kände den där ljumma sommarkvällen på Ullevi för nästan 20 år sen men inte riktigt kunde ta in vidden av.

”Mister I ain't a boy, no, I'm a man and I believe in a promised land”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.