Kunskap blir kundnytta – och alla förlorar

I marknadsskolan blir det rationellt för föräldrar att tvinga till sig fördelar för sitt eget barn

  • Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment. De reformer som skulle ge mångfald har i stället lett till att stora skolkoncerner allt hårdare segregerar elever i jakten på vinst och marknadsandelar. Förlorarna blir barnen, och i förlängningen demokratin.
  • I en serie artiklar beskriver vi hur systemet fungerar. I dag skriver Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson.

Det är en månad kvar till jul och hemma hos mig är det redan uppjagad stämning. Julfirandet, stöket och allt som ska hinnas med. Och så oron. Det handlar om betygen. Min son går bara i sjuan men gymnasieintagningen finns redan i bakgrunden som en mörk skugga. I veckan landade en broschyr i brevlådan, från läxhjälpsföretaget Allakando. ”Vi höjer dina betyg snabbt och enkelt” stod det. De lovar att mitt barn kan ”nå toppresultat med en personlig studiecoach”. Det kostar 399 kronor i timmen.

Det stora problemet i dagens skolsystem är inte att pengar plockas ut ur det, hur fel det än är. Det verkligt farliga är hur marknadsmekanismerna och profitjakten påverkar vad som händer i klassrummet, i relationen mellan föräldrar och barn och med den enskilda eleven.

Jag menar synen på kunskap, och vad skolan är till för.


När jag växte upp tolkade lärarna betygsystemet som att det bara kunde finnas ett visst antal höga betyg i varje klass. Det kändes orättvist, som om några av oss var dömda att misslyckas, av statistiska skäl. Själva tävlingen är inte ny. Men frågan är vad den premierar och vem som har försprång.

Den egentliga köparen av produkten skola är föräldrarna som i praktiken väljer och har kontroll över den eftertraktade skolpengen.

I dag vet vi att friskolor genomgående och systematiskt sätter högre betyg än kommunala, givet samma kunskapsnivå hos eleverna. Nationalekonomen och skolforskaren Jonas Vlachos har visat att det särskilt gäller i de ämnen och moment där kunskaperna inte mäts nationellt. Där det inte går att bevisa att det fuskas så fuskas det mest, med andra ord.

Betygen är valutan som ger barnet en fördel framför andra. Det är nyckeln till en bra gymnasieskola, så småningom kanske en attraktiv universitetsutbildning, i bästa fall till frihet och makt över sitt eget liv. I ett system när betygen inte speglar kunskapen blir det – i alla fall på kort sikt – en fördel att lära sig lite, relativt de betyg som sätts. Och det blir en nackdel att gå i skolor där man måste lära sig mycket för att få bra betyg.


Det får i sin tur konsekvenser.

När betygen och inte kunskapen är det viktiga blir lärarens roll inte att vara kunskapsförmedlare, utan att leverera goda karriärmöjligheter till barnen. Det var det OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher menade när han sa att lärare ses som servicepersonal i Sverige. Den egentliga köparen av produkten skola är föräldrarna som i praktiken väljer och har kontroll över den eftertraktade skolpengen.

Den svenska enhetsskolan bars av en ideologisk övertygelse om att alla barn har samma rätt till kunskap. Den sågs också som ett instrument för social sammanhållning.

Lärarna försöker hålla fast vid uppdraget, men de jobbar i motvind.

Med de reformer som tillsammans och i kombination slog sönder den idén släpptes inte bara profitjakten fri, utan också kunskapsföraktet. Varför hörs det inga ramaskrin mot att kunskapskraven sänks för barn i friskolor? Är det för att lärandet av många inte längre uppfattas som syftet med skolan? För att insikten är för jobbig för de som har sina barn i de skolorna?


Egentligen är det något oerhört som sker.

Den marknadslogik som nu styr i skolan har, som rektor Linnea Lindqvist skriver, gjort att ansvaret för utbildningen för det enskilda barnet gått från att vara en gemensam och nationell angelägenhet till en angelägenhet för varje förälder. Det är en tung börda. Och vad händer med de barn vars föräldrar fattar fel beslut?

Lärarna försöker hålla fast vid uppdraget, men de jobbar i motvind. Marknadsskolan segregerar inte bara, den urholkar kunskapsbegreppet. De barn som lyckas ta sig in i ”lätta” skolor skaffar sig kortsiktiga fördelar, men när de möter universitetet eller arbetslivet så kan de mindre.


I boken Love, money and parenting argumenterar ekonomerna och skolforskarna Mattias Doeple och Fabrizio Zilibotti för att föräldrarnas uppfostran av sina barn – och i relationen till skolan – hänger ihop med hur samhället ser ut och förändras. I mer ojämlika samhällen tenderar både uppfostran och undervisning att vara mer konkurrensinriktad.

den glidning bort från idén om allas rätt till kunskap som vi nu ser är något annat.

Ju svårare och mer avgörande det är att få plats på en bra skola eller högre utbildning, desto mindre tid för lek, fritid och frihet. I länder som USA regleras även små barns tid stenhårt, från dagis och framåt handlar det om att skaffa sig förtur i kön. Både skolor och fritidsaktiviteter väljs utifrån en logik där barnets tid ska optimeras.


Så påverkar konkurrensen även barnens liv utanför skolan. Hur de ser på lärande och lek, hur de betraktar sig själva. Den ändrar relationen mellan barn och föräldrar. Den tränger in överallt, ända in i adventsstöket. Den formar vilka människor vi blir.

Problemet är att det beteende hos föräldrarna som konkurrensen tvingar fram inte bara speglar samhället runtomkring utan förstärker skillnaderna. I en marknadsstyrd skola blir det rationellt för föräldrar att tvinga till sig fördelar för sitt eget barn på andras bekostnad. Det förändrar oss, på djupet och till det sämre.

Jag menar inte att låta naiv. Skolan har i det moderna samhället alltid haft funktionen att leverera duktiga arbetare till produktionen, att lära ut sådant som är viktigt i arbetslivet. Men den glidning bort från idén om allas rätt till kunskap som vi nu ser är något annat. Den frihet som värnas i marknadsskolan är friheten att tränga sig före, att välja skolor som ger glädjebetyg. Målet är inte kunskap utan kundnytta, definierat som föräldrarnas känsla av att ha gjort det bästa för sina barn i ett trasigt system.


”Jämlikheten mellan elever är grunden inte bara för hur ett land lyckas upprätthålla ett fungerande samhällssystem, utan också hur det klarar sig ekonomiskt”, sade Andreas Schleicher när han var på besök i Sverige för ett par år sedan.

För detta synsätt finns det fortfarande bred uppslutning hos svenska väljare. På andra sidan står starka lobbykrafter och tunga ekonomiska intressen. De bygger ett samhälle där den som har råd förväntas köpa högre betyg med hjälp av en personlig studiecoach till sin unge. Där kunskap ersätts med kundnytta och vi alla i längden blir förlorare.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.