Vad som helst kan fortfarande hända
Orättvist att kalla Akademiens förändringsarbete trögt
De senaste årens mottagare av Nobelpriset i litteratur skiljer sig mot tidigare decenniers i att de ofta är mitt uppe i sitt värv. De har blivit yngre. Louise Glück, Olga Tokarczuk, Kazuo Ishiguro och Svetlana Aleksijevitj är alla högst verksamma. Det är sannolikt att deras bästa böcker ännu inte har skrivits. Som synes blir också allt oftare kvinnliga författarskap uppmärksammade.
Visst återfinns på listan en rad författare som har den största delen av sitt författarskap bakom sig, Mario Vargas Llosa, Peter Handke, Bob Dylan eller Alice Munro skriver fortfarande, men där har priset uppmärksammat antingen en genre (poesi inom sång, novellkonst), eller författare som rimligen har funnits på listan sedan länge, vilka man inte vill förbigå.
Den ofta nämnda formuleringen ur Alfred Nobels testamente – ”det utmärktaste i idealisk riktning” – har tolkats olika under Nobelprisets historia. Både i konservativ riktning och en mer radikal. I dag är tolkningen generös, det förefaller som om man helt enkelt ignorerar den till förmån för att söka efter författarskap med hög estetisk halt och integritet.
En institution är de individer den består av. Sammansättningen över tid leder till förändringar, ibland långsamma, ibland mindre långsamma, men aldrig snabbt. Varje år klagas det på Svenska Akademiens tröga förändringsarbete, som om de nuvarande hålls ansvariga för deras företrädares estetik och smakomdömen. De senaste årens debacle lär heller inte, trots spekulationer i den riktningen, avspegla sig i valet av pristagare.
Ända sedan Alfred Nobels testamente, där Svenska Akademien utsågs till förvaltare av priset i litteratur, har man vidgat sina efterforskningar i sökandet efter kandidater. De första decennierna fanns det från vårt perspektiv en obalans, författare från Skandinavien och Europa dominerade, med enstaka undantag (Rabindranath Tagore 1913, Sinclair Lewis 1930). Först efter andra världskriget lämnas västvärlden med priset till Gabriela Mistral 1946. Det dröjer ytterligare flera decennier innan priset (åter) går till Asien (Yasunari Kawabata 1968) och Afrika (Wole Soyinka 1986).
Poesi och prosa dominerar, trots testamentets öppning för näraliggande genrer som historia – Theodor Mommsen, Henri Bergson, Bertrand Russel, Winston Churchill och Svetlana Aleksijevitj är undantagen. Men akademien har de senaste åren sakta vidgat priskatalogen, vittneslitteratur och sjungen poesi genom Aleksijevitj och Dylan. Nog pågår det en långsam vidgning, både av genrer och i geografin. En renodlad essäist saknas dock ännu.
Minnesvärda är de priser som går till praktiskt taget okända författare, Isaac Bashevis Singer var ett nytt namn för stora delar av världen när han fick priset 1978. Förra årets mottagare Louise Glück kan även hon hänföras till det kriteriet. Vad som svårligen låter sig upprepas är valet av William Faulkner 1949, ett val som visade sig obegripligt framsynt: ingen kunde ana det inflytande hans komplicerade romankonstruktioner, där tid och rum relativiserades, skulle få på den latinamerikanska litteraturen.
Vad som helst kan alltså hända. Den nya Nobelkommittén, där Ellen Mattson och Anne Swärd sällat sig till Jesper Svenbro, Anders Olsson och Per Wästberg, kanske inte sätter sin prägel på priset än på några år. Först i efterhand kan vi skönja förändringarna, och hur eftervärldens domar kommer att falla kan vi inte veta något om.
