En kväll med Abdellah Taïa ger mig upprättelse
Världen säger att det är fult och fel att vara arab, muslim – så sjunger han det mest arabiska en kan tänka sig
Det började på kvällen, en helt vanlig torsdag. Författaren Abdellah Taïa gästade Kulturhuset i Stockholm, ditrest från Paris. På scen skulle han samtala med sångerskan Lisa Ekdahl. I baren som ligger så lägligt strax intill ingången till salen beställer jag en cola och ett glas vitt vin; något som piggar upp och något som lugnar ner. Det blåa ljuset på scenen känns ovanligt festligt, det skulle visa sig vara Ingemar Fasths sista dag efter 24 år som konstnärlig ledare för den internationella författarscenen. Han håller tal, applåderna är långa och varma.
Generös är ordet som kommer till mig när jag hör honom tala, han säger fina saker om sina efterträdare, lämnar sen över ordet till Taïa och Ekdahl.
Det är en lyckad matchning. Två vänner talar på scen om gemensamma minnen från Lisas lägenhet i Paris, om hur svårt det är att skriva bra, om kreativitet. De överraskar publiken, plötsligt ställer de sig upp för att sjunga Crown of Love från 2018 och som gästas av Abdellah Taïa på Ekdahls album, hon tyckte han hade så fin talande röst.
Sen sjunger Taïa den egyptiska sångaren Abdel Halim Hafezs Ahwak. Herregud, mina öron tror inte det är sant. Ahwak är på blodigt allvar, en klassiker som garanterat åtminstone alla arabisktalande barn hört vid något tillfälle. Taïas sångröst är gräslig men han sjunger från hjärtat, helt naket inför en i första hand svensktalande publik.
Tårar rinner ned för min kind. Det jag känner är upprättelse. Egentligen kom den tidigare under kvällen, när han pratade om sin bok Ett arabiskt vemod. Världen utanför salen säger att det är fult och fel att vara arab, muslim, invandrad, och så står den här mannen helt obrydd på scen och sjunger det mest arabiska en kan tänka sig. Bara genom att andas visar han att livet får lov att vara mixat mellan dåtid och nutid, mellan länder och språktraditioner. Och hans förlikning med det livet givit honom friggör något i mig.
Jag dricker om vartannat, en klunk vitt vin och en klunk Cola.
Taïa är född i Rabat i en fattig familj, med en mamma som gifte om sig och som startade med inget men lyckades uppfostra nio barn och bygga ett eget hus.
Av henne lärde han sig om skammen, att inte ge efter för den. Hur den fattige alltid tvingas prostituera sig på något sätt för att komma nån vart, smickra den som har biljetten till en annan värld. Nu när han har gjort en resa in i hjärtat i kulturvärlden hade han kunnat välja att lämna oss andra på perrongen men han gör inte det.
I böcker och på kultursidor skriver han om hur det är att leva som muslim i Europa, använder sin erövrade pondus i salongerna till att ta oss andra under sina vingar.
