Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag vill ingen bära skammen av en trygg uppväxt. Själv vann jag högsta vinsten. Här är min berättelse.

Kanske var jag fyra år. Jag gläntar på dörren till hallen och ser mamma springa för att låsa in sig i sovrummet.

Några steg efter kommer pappa i kalsonger. Han ger ifrån sig gälla läten, som varningsrop från en schimpans. Jag motar min lillasyster bort från dörren med ena handen, den andra håller dörrhandtaget.

Han hinner ikapp henne i vardagsrummet. Vi hör dunsar och jämmer och där tar det minnet slut, men det finns fler. När mamma fick honom att flytta var jag elva, kanske stor nog för att han skulle skämmas. I våra sociala kretsar gick en örfil an, men mammas mörka solglasögon och långärmade blusar dolde något värre.

Vad jag minns slog han inte oss. En frukost gned han kletig gröt i mitt ansikte när jag inte ville äta upp, det var nog det enda. Då hade jag nyss börjat skolan.

Längre tillbaka. Mina tre första år lånade vi en liten stuga utan rinnande vatten. Det var mamma, pappa, mina två systrar och jag. Därifrån flyttade vi till de femtiosex kvadratmeter som var hemma tills jag var fjorton. Ännu i tonåren delade mina systrar och jag ett rum på tolv kvadratmeter.

Det sociala arvet? Pappa gick till sjöss när han var femton, redan alkoholist. Farfar träffade jag aldrig, men han tyckte inte om att supa ensam och delade sitt brännvin med min pappa. Farmor slog han så illa att hon rymde. Ett par år senare hände samma sak med nästa kvinna. Då hängde han sig.

Hon förlorade aldrig sin värdighet. Jag har inte träffat någon med mera klass

Pappa berättade inte mycket om åren till sjöss. Han satt häktad i Buenos Aires för att ha försvarat en señorita på en hamnkrog. Han upptäckte blues och country i USA. När han gick i land var det med en samling cocktailpinnar, en torkad kajman och en kamelsadel.

Roland Poirier Martinsson

Han var en man bland män, vek inte för chefer eller myndigheter, men måste ha vantrivts i Åhus. Då var det en håla där man jobbade på spritfabriken eller i hamnen, men han kunde inte behålla en anställning. Sjukpenningen, sedan socialbidraget, gick till flaskan. Vardagen betalade mamma, som jobbade i Konsums cafeteria på dagarna och ringdes in som servitris till kvällar och nätter. Hon måste ha varit fördärvligt trött, ändå tror jag att hon var lättad när hon gick till jobbet. Hemmet var en riskzon.

Ingen har tagit mera ansvar. Dubbla jobb. Lägenheten städad. Manglade lakan. Vi var hela och rena. Kläder på postorder eller sydde själv eller andras avlagda. Stoppade strumpor. Omsulade skor. Stuvade morötter. Sill direkt från fiskebåtarna. Söndagsmiddagen ofta ugnsstekta fläskben – alltså slaktavfall. Nästan alltid gick vi mätta från bordet.

Hennes karaktär var av det vackraste slaget. Hon förlorade aldrig sin värdighet. Jag har inte träffat någon med mera klass.

Första gången jag lades in på barnpsyket var jag åtta år. Hur gammal jag var andra gången minns jag inte, men den tredje var jag tolv för då samlades olycksbarnen i matsalen och såg Abba vinna i Brighton. Varje gång stannade jag omkring en månad. Jag fick veta att det var för sängvätning, men förstod senare att ingen unge ligger på psyket gång på gång för att han inte vaknar när han behöver gå på toaletten.

Det egentliga skälet? Jag vet inte. Jag hade inga vänner, men umgänge genom idrotten. Jag läste inga läxor, men hade bra betyg. Jag var ett vackert barn och ägde språket.

För min del kunde det kvitta. Jag läste i timmar, smög på indianer, en tidig outsider, lika bekväm med det då som idag. Jag har ingen lust att umgås med er heller.

Ingen mobbade mig och jag blev rasande när jag såg det hos andra. I trean kom en glädjelös flicka från Polen. På tiorasten första snön i oktober byggde hon en snögubbe. När det ringde in slog hon snön av vantarna och log likt en tandlös gumma. Kanske var det första gången i nya landet hon glömde vara sorgsen. Jag minns det fotografiskt, bänkarna till vänster, korsade stigar i snön, var snögubben stod, skimrande ringduvor på takåsen.

Så kom frukostrasten. Två pojkar i klassen ovan vår sparkade ner hennes snögubbe. Hon stod en bit bort i vadmalsrock och allvädersstövlar. Jag gnuggade deras ansikten i den frostiga snön tills de blödde. Fröken gav mig reprimanden. Hon hade rätt. Jag hade gått för långt. I dag undrar jag vem det var som gjorde så mot dem. Frågar ni mig slogs jag alltid för rättvisan. Andra hade kanske inte svarat likadant.

Var det sådant som skickade mig till barnpsyket? Är det därför jag fortfarande kan hoppas att gänget på tunnelbanan ska slå hatten av en tant? Noterar om mitt lunchsällskap ser servitrisen när han beställer?

Jag började röka när jag var tio, men eftersom jag sprang bakom dem som hade cyklar var jag i god form. Somrarna hängde jag i spelhallen. Första gången jag blev full var jag elva. Första fyllecellen var jag fjorton. Vakten kände till mig och ringde morfar.

Hemma hölls jag vaken till efter midnatt av pappa, Taube, Satchmo och Jimmie Rodgers. Volymen från radiogrammofonens inbyggda högtalare höjdes medan nivån i flaskan sjönk. Jag älskar fortfarande den musiken.

Efter skilsmässan besökte jag och min lillasyster honom till den gången då han var för full att höra ringklockan. Vi hade ett par mil hem och inga pengar. Min lillasyster började gråta. Jag knackade på hos en granne och ringde mamma. Nästa gång jag såg honom var fem, sex år senare på krogen. Han var full och hade rökt holk på toaletten, fortfarande okuvlig, armbandsuret på höger handled, eftersom andra har sitt på vänster, men inifrån och ut var kroppen nedbruten.

Han var femtio när han hittades död i lägenheten. Grannarna kände stanken och när värden tog sig in satt den mumifierade kroppen i soffan. Tidningen framför honom visade att det gått en sommar. På spisen stod en torrkokad kastrull på glödhet platta.

Goda samhällen präglas av viss ojämlikhet, men vår är större än vad som behövs

Vad jag vill säga är detta. Prata inte med mig om klassamhället. Jag har inte sett det. Jag har inte levt det. Jag kan inte hata det, eftersom det aldrig funnits. Att min familjs problem skulle ha att göra med produktionsmedel, mervärde, dialektik och alienation är en absurditet. Skulle det teoretiska fiaskot förklara min begåvade pappas ödelagda liv? Vilken ideologisk hybris!

Roland Poirier Martinsson

Tjugofem år innan han dog sökte han till Konstfack. Jag har sett hans etsningar, akvareller, skulpturer och kolteckningar från fripassen på skutorna. Han blev första reserv, men hade kommit in säkert som flush över straight om han hört talas om KB och Tennstopet, inte varit en sjöman från Södra Rörum som hellre lyssnade på Jimmie Rodgers än Charlie Parker – försök stoppa in överdetermination i den alienationen.

Och därför är jag tvungen att berätta min barndom. Jag påstår att det inte finns något klassamhälle och som en inlärd reflex kommer då alltid samma avfärdande. Att ingen annan än den som bara sett samhället uppifrån kan missa något så uppenbart.

Men alla slagord måste förankras i verkligheten för att fästa, det är sant också för nymarxismens språkbruk. Goda samhällen präglas av viss ojämlikhet, men vår är större än vad som behövs. Annars hade ingen lyssnat till Göran Greider och Åsa Linderborg, som använder begreppet som vore det ett slags social natural kind. Det hade framstått som obegripligt när Per Wirtén påstår att döden är ett klassamhälle. Att prepping är en klassfråga, gängvåldet, incels, feminismen, pandemin, idrotten, upploppen, att inget mänskligt kan förstås utan klassanalysen – utan orättvis ojämlikhet inga sådana påståenden.

Så nu är varje socialdemokratisk ledarsida nymarxistisk. Inom samhällsvetenskaperna tycks Sven-Eric Liedman tillhöra kanon. Det tyngsta bidraget har givits av fackligt finansierade Katalys, Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet (2021), ett 700-sidigt kompilat av Daniel Suhonen och sociologen Göran Therborn. Här ges empiriska underlag längs en rad dimensioner: utbildning, hälsa, bostad, arbete. Man kan klaga på ett urval här, en tolkning där, men helheten går inte att ifrågasätta. Klass i Sverige visar hur livet är utmätt från födelsen. Tunnelbanans linje bestämmer idiom, normer, kroppsspråk och drömmar. Välutbildade har rullskidor och tights i lycra. Lågutbildade har en Zlatantröja från Hötorget.

Skolan kan vara en väg för alla till högre utbildning och god lön, men är oftare en urskiljningsmekanism. Det finns undantag, kvalitetsskolor som IES, med hög andel elever från socioekonomiskt svaga hem, hundratals välskötta kommunala skolor, men för den från ett nedklottrat höghus slutar skolan med ett dåligt gymnasiebetyg. Samma med vård och omsorg: stadsdelens status bestämmer kvalitet och kvantitet.

Inom OECD är det i Sverige skillnader i inkomst ökar mest. De rikaste har fördubblat sin förmögenhet sedan 1980. Tusentals små företag håller knappt näsan över ytan. Sjunker de drar de med sig ägaren och ett par eller en handfull anställda. Under de senaste tjugofem år, skriver Andreas Cervenka i Girig-Sverige (Natur & Kultur), har 28 miljardärer i Sverige blivit 542, samtidigt har andelen människor under knappa omständigheter ökat.

Samhällsekonomiskt är det nog inte hela världen. Miljardärerna har inte pengarna i madrassen. Förmögenheterna räknas i tusentals företag som anställer miljoner människor. Vad ska man göra med dem? Dela ut dem till folket eller låta staten äga dem? – omöjligt eller vansinnigt.

Jag vill inte ge mig ut för att vara ekonom och Cervenka är en mycket kunnig ekonomijournalist, men jag begriper åtminstone att det är krångligt. Kanske är samhällsproblemet främst hur stora skillnaderna kan vara mellan folk som stöter på varandra i affären, som har barn i samma klass, ungefär likadana jobb, men den ena köpte radhuset femton år tidigare än den andra och har fondsparat en femhundring i månaden. Det är bland dem systemet skapat dagens ojämlikheter. De superrika har alltid funnits. Om vi har hundra miljardärer eller femhundra tänker inte din genomsnittliga löneslav på i sin vardag. Det är när avståndet mellan dem som har det hyfsat och dem som har det bra växer godtyckligt som orättvisan blir påtaglig. Det gäller även när den nedre änden ökar sitt välstånd i absolut mening. Att avfärda relativa ekonomiska skillnader med att alla åtminstone har det bättre än i Burundi är sociopsykologiskt dravel.

Att förneka orättvisor i Sverige blir lika löjligt som nymarxismens rigida klassystem. Det är därför vi nu ser termen ”klass” oftare under en mandatperiod än sammanlagt från Ingvar Carlsson till Håkan Juholt. Och den används med ärligt uppsåt, som om nymarxismens värld vore lika verklig som varmkorv i bröd.

Mera oväntat är att nymarxismen spritt sig till borgerligheten. Jimmie Åkesson vill inte ha ett ”nytt klassamhälle”. Timbros chef, Benjamin Dousa, identifierar sig ”som arbetarklass”. Annie Lööf ser ett ”nytt klassamhälle växa fram”.

Roland Poirier Martinsson
De möts på padelbanan och ler i mjugg åt den tjocke som stånkar när han tar sig ur sin BMW

Det går att förstå varför Marx och Engels pressade in människor i sitt schema. Samhället sorterade befolkningen nästan undantagslöst långt in på andra halvan av 1900-talet. Jag minns hundratals män lutade över styret som trampade längs Järnvägsgatan på väg till hamnen eller Spritan. Jag minns lärare som levde gott på löner som motsvarade en riksdagsledamots. Sedan dess har politiker drivit den skillnaden till närmare hundra procent, klagar på skolresultaten, medan lärarhögskolan kämpar för att locka studenter till ett slitsamt och illa avlönat yrke med sjunkande status.

I dag flyter gränserna. Småföretagare och arbetare finner ett mervärde när de smeker sina telefoner och snart står deras middag på dörrtrappan. I mörkret cyklar någon iväg med nästa leverans, en del för att överleva, andra för att slösa pengar på fredag.

Livstrådar tvinnas in och ur varandra. Nymarxisternas klassamhälle är snarare en brist på ömsesidigt existentiellt erkännande. Människor ser ner på andra, ser upp till andra, och ser ytterligare andra som jämlikar, men inte för att den ene är mellanchef och den andre försäljare. De möts på padelbanan och ler i mjugg åt den tjocke som stånkar när han tar sig ur sin BMW. Om den rike har fettlever och den fattige skrumplever är en slantsingling. Ekonomins oförutsägbarhet är lika hotfull i den överbelånade villan som i den hyreskontrollerade trerummaren. Tjäna pengar på andras arbete? Att ha anställda är oftare sextio timmars arbetsvecka och en orolig ekonomi, än en lättjefull existens. Mångmiljonärer känner sin brist på kulturellt kapital. Luspanka bohemer bestämmer den ideologiska överbyggnaden. Vi är alla nymarxismens falsifierare. Intresset ljuger ständigt.

Spelar det någon roll? Kan man inte få prata om kapitalister, proletariat och prekariat? Problemet är att orden är mer än etiketter på burkar. De ingår i falska teorier för politiska program som göder polariseringen mellan allt starkare ytterkantsfalanger. Den nymarxistiska retoriken och den vulgära högerpopulismen häller tändvätska på samma Webergrill.

I morgon kan nymarxismen vara Socialdemokraternas kungamakare. De lär inte snegla åt sossar som förstår att kapitalister finansierar välfärdsstaten, alltså den sorten som tillsammans med näringslivet en gång gjorde det möjligt för folket att bygga landet.

Vid sidan om den progressiva vänstern och den radikala ytterhögern finner vi det jag kallar individualism.

Individualismens mål är att alla ska utgå från lika möjligheter och sedan låta tiden ha sin gång. De ojämlikheter som växer fram är därmed rättfärdiga. Att med politiken korrigera skilda utfall är att ge fel incitament.

Men att vi skulle nå dit är en är en utopi lika mycket som nymarxismen. Kotterier bildas. Arv efterlämnas. Tillfälligheter inträffar. Ett misstag begås. Min kompis befordrar mig. Jag ger min svåger ett jobb. Sådant har funnits alltid och överallt. Att det skulle elimineras är på sin höjd en diskussionsuppgift på gymnasiet. Ja, vi måste ständigt eftersträva ett samhälle som ger rättvisa förutsättningar, men ett värdigt samhälle måste också hantera olika utfall. Hur det bör gå till överlåter jag åt dem som är intresserade av politik. Det enda jag tror mig veta är att vi måste pröva oss fram. Det finns ingen planritning. Politik är en övning med fingerfärg och trolldeg.

Individualismen i dess vulgära tappning är att envar är sin egen lyckas smed. Läs vad Carolin Dahlman skriver i Bulletin i ett närmast parodiskt exempel. Enlig henne har ”vi faktiskt själva […] makt över hur vi mår”. Lågutbildades dåliga hälsa avfärdar hon med att ingen stoppar cigaretten i munnen på dem och vem som helst kan ”ta en snabb löprunda i kvarteret vid nästan alla tider på dygnet”.

Människor är personer vars starkaste bindemedel aldrig är av ekonomisk natur

Faktum är att det visst är någon som stoppar cigaretten – eller något värre – i munnen på en fattig unge. Och löprundan i kvarteret vid nästan varje tid på dygnet? Om det inte vore nog med en arbetsdag och en timmes pendling medan tre nyckelbarn väntar på Mamma Scans köttbullar, då kanske knarkhandeln på lekplatsen får gympadojorna att stå kvar i garderoben. Att ensam kuta runt i mörkret i Husby är möjligen inte heller varje kvinnas uppfattning om en stressfri halvtimme för plattare mage och fastare skinkor. Följer sjukbiträdets motionsvanor av svag karaktär och korkade val? Är det därför hon inte har årskort till SATS och träningsdagbok?

Det är sant att det är vår personliga skyldighet att säkra vår välfärd, men eget ansvar innebär inte att uppgiften är solitär. Våra paradigm för kollektiv är frikyrkorna, fackföreningsrörelsen och folkrörelserna. De växte fram för att många människor tog personligt ansvar inom gemenskaper. Människor är personer vars starkaste bindemedel aldrig är av ekonomisk natur. ”Mänsklig individ” är en oxymoron för alla utom genetiker.

Men om Dahlmans är den ena extremen, då är den andra klasstämpeln som pekar antingen mot finanskvarteren eller kolgruvorna. Inte minst arbetarrörelsen berättar en annan historia, om barn som kommit ut på andra sidan ungdomen med studentmössa och stolta föräldrar i nyborstad kostym eller nystruken klänning. Och försök inte få mig att tro att det var lättare för femtio år sedan. Att jag, Suhonen, Greider och Linderborg växte upp i ett jämlikare samhälle, som gav möjligheter som skattesänkts bort, är en nostalgisk reflex. Tvärtom, sociala koder, fördomar, traditioner, var långt starkare för trettio, fyrtio och femtio år sedan. Första frågan till barnets nya kompis i dag är knappast ”Och vad jobbar dina föräldrar med?” – vilket var den fråga jag fick första lektionen i gymnasiet av läkardottern som blev min bänkkamrat. Att gifta upp sig, att gifta ner sig, är kuriösa uttryck från pilsnerfilmerna.

Tillbaka till mina föräldrar. Mamma gick bara folkskolan, det fanns inte pengar åt fler än ett av de sju syskonen att gå vidare till realskolan. Men hon hade ett kulturintresse som inte var ovanligt i hennes generation lågutbildade. När hon inte jobbade eller skötte hushållet läste hon böcker. Pappa slutade skolan när han var fjorton, men citerade långa stycken ur klassisk litteratur. Detta, och mammas arbetsmoral och pappas stolthet, fick jag med mig och i mitt vingliga liv har det varit polstjärnan. Det var den som riktade min kurs, inte vår plats i produktionskedjan. För dem som saknade omgivningens stöd var välfärdsstaten vårt stolta, gemensamma ansvar. Nåde den som missbrukade det genom lögnaktig sjukskrivning eller skattefusk.

Kalla det normer, kalla det socialt tryck, men det förutsatte och bidrog till viljan att göra sitt bästa för helheten. Inget hade ett dugg att göra med klass, dialektik och produktionsmedel.

Det är intressant att nymarxismen och individualismen här delar grundläggande föreställningar. Den ena säger ekonomiska intressen, den andra ekonomiska incitament.

Roland Poirier Martinsson

Vad vi vet om den värld vi faktiskt bor i är att för inte länge sedan gavs belöningar och böter i social valuta. Högt i kurs stod bildning, måttfullhet, pliktkänsla och solidaritet, såväl inom arbetarrörelsen som borgerligheten. Människor möttes i folkrörelser som under civiliserade former drev samhället i riktning mot något bättre. De kunde vara politiska, men själva fenomenet var inte politiskt. Fackföreningarna kände igen frikyrkorörelsen kände igen bildningsförbunden kände igen idrottsrörelsen kände igen nykterhetsrörelsen kände igen suffragetterna. De arbetade för skilda värderingar mot olika mål, men under samma normsystem. Och de hade framgång.

Vi fick 1980-talets satsa på dig själv, de dansande deodoranternas Diggiloo diggiley, TV3 och Comvik, gymmen med spegelväggar

Också här står nymarxismen och individualismen för samma världsbild. Individualismen betraktar normsystem som sociala fängelser.  Nymarxismen ser hur överklassen konstruerar identiteter, där den mest destruktiva är att arbetarklassen inte bara underkastar sig utan till och med ger stöd åt klassmarkörerna.

Dock, till individualisterna, normer upprätthålls av kollektiv som ger trygghet och en karta i vad som annars varit irrgångar. Att avfärda det är att etablera ett nytt normsystem med sina egna uteslutningsmekanismer, så nebulöst att den starkes makt råder.

Och till nymarxisterna, om vi bestäms och förtrycks av klassamhället, då kräver rättvisan rimligen att hela bygget raseras. Först när allt lagts om från grunden och jämlikheten blivit lag kan bojorna som låser trälarna sprängas. Den farliga fantasin har socialdemokratin ägnat hela sin historia åt att bekämpa.

Jag tror inte att det finns någon återvändo. Jag är konservativ. Vi har också ett credo. Att det går åt helvete. Dödsspiralen borrar sig allt djupare in i det vi hade gemensamt. Det enda som för oss samman i dag tycks vara att i det digitala enas kring samma föremål för förakt och hån.

Vi fick 1970-talets elever med långbyxor, lärare i shorts, kreativitet istället för skalövningar.

Vi fick 1980-talets satsa på dig själv, de dansande deodoranternas Diggiloo diggiley, TV3 och Comvik, gymmen med spegelväggar.

Själv tänker jag på Snickar-Bengt och en byggfirma som startade i mitten av 1980-talet. Det var ett hus som skulle renoveras och någon från nya byggfirman kom i Mercedes och kostym och ställde frågor, antecknade, och lovade att återkomma. Veckan därpå kom offerten. Jag minns inte summan, men det skulle kräva tre man och sex veckor.

Det verkade dyrt. Någon tipsade om Snickar-Bengt, som börjat i yrket som lärling tidigt 1960-talet. Han kom i en rostig herrgårdsvagn, gick en vända runt huset, frågade om jag kunde hjälpa till att riva och spika när taket skulle läggas: ”I så fall hinner jag nog på tre veckor.” Han började på måndagen. Tre veckor senare var han färdig och vi fick räkningen. Det som vore dagens första fråga – ”hur vill du ha betalt?” – hade varit att ge honom en örfil.

Ibland undrar jag hur en normal barndom känns, att inte ha så mycket elände att skryta om. Känner jag bitterhet mot pappa? Inte det minsta. Jag känner sorg och vemod för mamma. Från henne har jag ett glas friskt blod i ådrorna. Från pappa ärvde jag tillräckligt mycket för att förstå honom. Idag skulle han fått läkemedel. Då hade han problem med nerverna. Varför det gick åt helvete är hans historia, men jag skulle stå vid hans sida inför vem som helst. Han skiljde rätt från fel. Han kunde bara inte leva det. Svinet som förgrep sig på en hjälplös kvinna den där natten på 1950-talet i Buenos Aires, som slutade med patrasket på golvet och pappa hos la policía – jag är säker på att han gav vad den andre förtjänade.

Jag älskade båda mina föräldrar. Jag är stolt över dem båda.

Särskilt mamma.

Uppdaterad 2022-05-05 | Publicerad 2022-04-30

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Love Isakson Svensén och Nils Höglander
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET