Snart skrivs historien om Sveriges Israelhållning
SVT:s ”Sverige och kriget” känns extra intressant just nu
Jag har suttit som trollbunden framför tv-serien ”Sverige och kriget”. Med de kolorerade filmerna från svenskt vardagsliv och vittnesmålen från gamla människor som då var mycket unga skapas en bro från då till nu. Man kommer så nära‚ får en känsla av hur det var att leva när man inte visste om Hitler skulle besegras. Serien får åttio år att kännas som ingenting, som att det nästan var i går.
Om människorna och deras enskilda öden väcker starka känslor så ger den breda historieskrivningen desto mer att tänka på. Att det neutrala Sverige länge gav Nazityskland vad de ville ha är väl känt – permittenttrafiken, Engelbrechtdivisionen och järnmalmsexporten lär vi oss om i skolan. Jag tycker att man i ”Sverige och kriget” berättar om eftergiftspolitiken i en mindre överslätande ton än man är van vid, att det tydligt framgår att det faktiskt var ett politiskt val samlingsregeringen gjorde. Samtidigt, som Fredrik Persson Lahusen påpekat på dessa sidor, så är man noga med att lyfta fram alla de som gjorde motstånd, åkte som frivilliga till Finland eller hjälpte norska och judiska flyktingar (som vi stängt gränserna för), vilket skapar ”en underliggande moraliskt uppbygglig berättelse” om Sverige och kriget.
Kanske känns ”Sverige och kriget” extra intressant just nu eftersom vi så tydligt lever i en tid när historia skrivs och vårt land åter har en roll att spela. Jag tänker på Israels ödeläggelse av Gaza och den svenska hållningen till det.
Officiellt var det fram till nyss väldigt enkelt: efter Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 hade Israel Sveriges odelade stöd. Vi hävdade Israels rätt att försvara sig och ansåg att de agerade proportionerligt. Om Israel begick några krigsbrott kunde Sverige inte säga, det är upp till de internationella domstolarna att avgöra – efteråt. UNRWA, FN-organisationen som bäst bistår Gazas civila, förbjöds av Israel vilket Sverige beklagade för att sedan avbryta allt samarbete med verksamheten. Att den egna expertmyndigheten Sida ansåg att det borde återupptas ville man bokstavligen inte höra talas om.
Det var regeringens hållning, den som går in i historieböckerna som den svenska. Kanske kommer den att illustreras med en bild på utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) när hon skakar hand med sin kollega Gideon Saar under sitt officiella besök i Israel i mars 2025. Då hade kriget pågått i nästan 18 månader och cirka 50 000 människor hade dött i Gaza.
Men de senaste veckorna har det skett ett skifte i regeringens retorik. Den 11 maj, när Israel öppet sa att de tänker ta över Gaza och tvångsförflytta befolkningen, protesterade den svenska regeringen. Den 23 maj kom regeringen med krav på sanktioner mot extrema ministrar och att man borde se över efterlevnaden av associeringsavtalet mellan EU och Israel.
Man kan också notera att när biståndsminister Benjamin Dousa (M) i DN svarar på frågor om UNRWA säger han att Sverige vill att EU ska öka pressen på Israel men att det tyvärr går trögt: ”Irland är engagerat, Spanien är engagerat, Sverige är engagerat, men det är ganska många länder som håller tillbaka”. Irland och Spanien är händelsevis de två länder i EU som tidigast och tydligast kritiserade Israels krigsföring, utan svenskt stöd. Man skulle kunna tro att ministern också börjat tänka på historieskrivningen.
En dag – låt oss hoppas mycket snart – kommer det att finnas ett ”efter” kriget i Gaza. Då kommer en första version av historien om den svenska hållningen; vad regeringen sa och gjorde, vad oppositionen drev och tyckte, hur medierna skrev och skildrade. Där kommer också finnas vanliga svenskar som inte alls stod bakom regeringens hållning, som var djupt engagerade för palestiniernas sak – protesterade, skrev på upprop och demonstrerade. Man kan fundera på vad och vilka som kommer att betonas mest. Vilken den underliggande moraliskt uppbyggliga berättelsen kommer att vara.
Fotnot: ”Sverige och kriget”, fem avsnitt, finns på SVT Play.
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
