Vi behöver roliga jävlar mer än smarta komiker
Det är inte självklart bra om Bill Burr väljer din sida i kulturkriget
I en rubrik i det amerikanska högermagasinet Outkick basuneras det ut att ”Bill Burr, som brukade vara en genuint rolig komiker, har blivit en olidlig Trumphatande förlorare”.
Med sin breda Boston-dialekt och sin ”arg man av folket”-energi har Bill Burr haft en närapå unik förmåga bland standup-stjärnorna att svinga hårt i de känsligaste frågorna och ändå undgå att placeras in i det ena eller andra politiska facket. Det röda och blå USA, samt båda sidor i det globala amerikaniserade kulturkriget, har kunnat vara överens om att Bill Burr är en rolig jävel.
Kanske är den tiden förbi. Under våren har han med nya ståuppspecialen ”Drop dead years” (Disney+) och den följande marknadsföringsturnén i talkshowsoffor och poddstudios vuxit ut till ett rött skynke för Trumphögern. Tirader om den heilande Tesla-oligarken med ”färgade hårpluggar och laminerat ansikte” och om Israelhökars kallsinnighet inför dödade barn har gjort att högerorgan som nämnda Outkick börjat döma ut Burr som ett språkrör för fienden.
Samtidigt har det liberala lägret börjat hoppas på honom som en allierad. I Slate skriver Luke Winkie om Bill Burr som en samlande populistisk kraft. Även om Burr emellanåt uttrycker åsikter om Metoo-rörelsen som är ”problematiska” för det Slate-läsande folket bör man omfamna honom. Att han kombinerar leda inför hycklande liberaler med upprördhet över oligarkvälde och skenande ojämlikhet gör honom till en fanbärare för de missnöjda ”vanliga väljare” som alienerats från den amerikanska elitvänstern.
Kristofer Ahlström skriver i DN på samma tema att det är uppfriskande med en åldrande komiker som till skillnad från sina kollegor – Ricky Gervais, Dave Chappelle och Russel Brand – kan göra en ordentlig maktanalys och inte bara är fast i ältande av woke och transpersoner. Ahlström menar att Burr kan bli vänsterns Joe Rogan.
Frågan är om den här politiseringen av Burr ska välkomnas, även om han är i ”rätt” lag utifrån ett progressivt perspektiv? Är det snarare ett tecken på en kris för komiken (och för hela offentligheten) att inte ens Bill Burr kan undgå att reduceras till kulturkrigare?
Komik som utgår från solidaritet byts ut mot fiendeskapande och identitetsbyggande humor
Alfie Bown, forskare inom digital humaniora vid Londons universitet, anser att humor med ett universellt anslag får svårare att göra sig gällande när det gemensamma offentliga rummet bryter samman och vi i stället vistas i privata sociala världar och nätverk. Komik som utgår från solidaritet byts ut mot fiendeskapande och identitetsbyggande humor. I boken ”Post-comedy” från 2024 skriver Bown, med hjälp av psykoanalytikern Jacques Lacans teorier, om hur skrattet som tar avstamp i att vi alla är varelser med en brist i vår kärna, ersätts med skrattet från en position av överlägsenhet. Vi skrattar i ett försök att övertyga oss om att vi inom vår identitetsgrupp är fullkomliga och autentiska subjekt som är rättfärdiga, medan det endast är de utanför som lider av brist. De är ”deplorables”, ”libtards” eller bara fullständigt irrationella idioter.
En effekt av utvecklingen, enligt Alfie Bown, är att det blir regel snarare än undantag med ”didaktisk humor” – undervisningshumor. En patroniserande föreläsning eller ett passivt aggressivt flin som säger: ”blev du triggad nu?”. Allt i syfte att bekräfta den egna gruppens fullkomlighet.
I en intervju med The New Yorker vänder sig Bill Burr mot försöken att kategorisera honom som en debattör. Han beskriver sig som apolitisk och att hans jobb bara är att vara rolig. Han säger att journalister måste sluta se på hans skämt som ”uttalanden”.
Det kan låta märkligt från en person som ofta säger extremt kategoriska saker i känsliga politiska frågor, som sitter och skriker ”Free Luigi!” i ”Jimmy Kimmel Live” – syftandes på Luigi Mangione som misstänks ha mördat vd:n för försäkringsjätten United Healthcare. Det kan framstå som fegt, som att Burr inte vill ta ansvar för vad han säger och gömmer sig bakom ursäkten ”jag är bara en clown”.
På Bill Burr tittar man snarare för att få se en vanlig människa reagera på nyheterna
Samtidigt går det att förstå hur han menar. Även om Bill Burr ofta pratar om politik och om nyheterna, så skiljer han sig från sådana som John Oliver, Bill Maher och Joe Rogan. Dessa befinner sig i det didaktiska tilltalet och deras respektive publiker tittar på dem för att få reda på vad de ska tycka om nyheterna. På Bill Burr tittar man snarare för att få se en vanlig människa reagera på nyheterna. Någon som är rolig och äkta, men inte överlägsen. Någon som kämpar med sig själv och har förmågan att bygga solidaritet genom att visa sin egen – och därmed allas – brist. Den sårbarheten är kärnan i den universella komiken.
I en tid när så mycket står på spel kan man tycka att inget är viktigare än att ta tydlig ställning och att det vore välkommet om även Bill Burr fullt ut blev en allierad debattör. Men frågan är om det i förlängningen inte är ännu viktigare – också politiskt – med en gemensam offentlighet där vi kan mötas i att vi alla har en brist i vår kärna.
Konstpodd: I själva verket
