Hög tid att formulera en socialism för framtiden
Forskningsprojektet Arioso är verkligt inspirerande
Nyligen har ett stort historiskt forskningsprojekt avslutats. Det har pågått sedan 1997, förkortas med en operaterm och har drivits av ett gäng trotskister och vänstersossar i pensionsåldern. Arbetarrörelsens roll i Östersjöområdet (Arioso) heter det, och handlar om saker som: solidarisk lönepolitik, löntagarfondsdebatten och sekteristiska vänsterpartier på 70-talet.
Gud vad obskyrt, tänker du nog nu, men sluta inte läsa. För Ariosoprojektet är något av det viktigaste som har hänt på det intellektuella planet under 00-talet. Det har fullständigt omkullkastat min bild av hur samhällsförändringar sker, givit ett kraftfullt serum mot högerns giftiga historieskrivning om Sverige och visat att samhällskriser kan vändas till något positivt.
Låt oss börja i ett märkligt exempel. Med den föräldralediga svenska pappan. Han som går på statligt finansierad ledighet längre än i något annat land, tar sin unge till avgiftsfri sjukvård och bor i en rymlig hyresrätt med lagstadgad bruksvärdeshyra. Hur fick vi det så här bra? Ariosoprojektets något oväntade svar är: på grund av revolutionshotet. Välfärdsstaten växte inte fram för att Sverige är ett land med en tradition av stark jämlikhet, som exempelvis Lars Trägårdhs historieskrivning utgår från, utan på grund av att arbetarrörelsens ledare hotade med att samhället måste reformeras – annars blir det som i Sovjet.
Hjalmar Branting kunde bokstavligen kräva åttatimmarsdag och allmän rösträtt med en gest mot den uppretade massan: Nu genomför vi våra reformer, annars kommer de att lyssna till Moskvas locktoner. Per-Albin Hansson gjorde samma sak med barnbidrag och lagstadgad semester. Tage Erlander uttryckte det explicit i sin dagbok: ”Hur mycket av Marshallplanen, av det europeiska samarbetet vilar icke på insikt om samarbetets värde utan på rädsla för kommunisterna?”.
Bidragen i antologin pekar mot att det är i sprickorna som vi ska söka efter socialismen
Olof Palme i sin tur påverkades starkt av de radikala vindar som blåste genom Vietnamrörelsen ända in i fackföreningsleden och såg att en välfärdsoffensiv behövdes – annars hotade barrikader som i Paris. Lärdomen är givetvis inte att en kommunistisk diktatur skapade ”pappamånaderna”, utan att det behövs ett hot från vänster för att mittenpartierna ska genomföra djärva reformer. Kanske är det rentav så att verkligt progressiv politik bara kan genomföras under pistolhot.
Ariosoprojektet har under nästan 30 år intresserat sig för de uppblossande eldar, de radikala språng som gjorde Sverige till världens mest jämlika land. Detta i kontrast till den vedertagna historien om den tålmodigt gnetande socialdemokratin – Günter Grass snigel som symbol för reformismen är här utbytt mot en vilande, men explosiv, hind.
I projektet har så många snillrika böcker skrivits att jag knappt vet var jag ska börja. Bland annat har det resulterat i Kjell Östbergs Augustnominerade biografi över Olof Palme i två band ”I takt med tiden” och ”När vinden vände”. Eller Lars Ekdahls storverk om fackföreningsekonomen Rudolf Meidner, ”Mot en tredje väg”. Språkvirtuosen Håkan Blomqvists ”Gåtan Nils Flyg” är troligen den bästa biografi över en arbetarledare som skrivits på svenska. Detta är bara ett litet urval från de biografier, antologier, essäer och artiklar som Arioso genererat. Här finns en verklig guldgruva för den som vill förstå vår moderna historia.
I dagarna publiceras den sista boken i projektet, och det känns vemodigt. En antologi med titeln ”Vad blev det av socialismen?”. Kanske skulle man kunna sammanfatta hela forskningsprojektet med den frågeställningen. Antologin är en sorts ”Absolut Arioso” där författarna samlat sina vassaste insikter. Det finaste med boken är dock hur den hela tiden föder en lust att ändra tempus på frågan: Vad blir det av socialismen? Här kommer några tankar:
Kanske kan klimathotet fungera som samma radikala påtryckningsmedel som den ryska revolutionen och sedan 68-rörelsen gjorde under efterkrigstiden. Ett ”klimatsmart samhälle skapat i skräck”, för att vi inte ska få en drakonisk nedväxtkommunism. Detta kan kännas som tankar från en främmande galax idag, men när skogsbränderna, översvämningarna och klimatmigrationen förvärras, vem vet?
Tänk om verklig progressiv samhällsförändring kräver att arbetarrörelsens fackliga del driver dess politiska gren framför sig? Detta hävdar historikern Lars Ekdahl i sitt bidrag. Där visar han hur fackföreningsrörelsen under efterkrigstiden gick från att vara en ”försvarsorganisation” till en ”socialistisk resurs”. LO skulle återigen kunna driva Socialdemokraterna framför sig om de tog striden för 6 timmars arbetsdag. Troligen är detta det enda sättet att göra hjärt- och lungräddning på en döende socialdemokrati. Den som har varit ute i landet vet att eldar tänds i ögonen på folk när förkortad arbetstid kommer på tal.
Som Kjell Östberg visar präglades 1970-talet av en kris som påminner om den idag. Inflation, stigande arbetslöshet, energikris, hotande storkrig. Ändå ledde det inte till politisk resignation. Åren 1970–75 genomfördes sociala reformer som var så omfattande att de saknar motstycke – i hela världen. Skolor, dagis, vårdcentraler och äldrevård blev offentligt finansierade. Fri abort infördes, miljonprogrammet började byggas och en rad anställningsskydd infördes. Under en tioårsperiod ökade den offentliga sektorn från 40 procent av BNP till 60 procent. Givetvis ser situationen annorlunda ut idag, men lärdomen är ändå ovärderlig. Stora samhällskriser måste inte leda till åtstramningar, hårdare straff och mera marknad. De kan också bemötas med krafttag från det offentliga.
Ariosoprojektets fråga om vad det blev av socialismen, tror jag inte ska tolkas som ett uppgivet påstående. Snarare uppfattar jag det som gåtan i en deckare. Bidragen i antologin pekar mot att det är i sprickorna som vi ska söka efter socialismen. I Sverige skedde en samhällsförändring på djupet, men den kom inte i frygisk mössa, utan genom tålmodiga demonstranter som stannade kvar i kylan och viftade med plakaten. Genom att grå teknokrater promenerade ut ur lunchrummet med en bryggkaffe för att planera hur en ny del av samhället skulle dras ut ur marknadsekonomin. Eller via torra formuleringar i offentliga utredningar som öppnade underjordiska tunnlar till det kommunistiska manifestet.
En sak kan vi vara säkra på: dessa sprickor kommer alltid att finnas, så länge vi lever i ett klimatförstörande kapitalistiskt samhälle. Ariosoprojektet har visat att det är de sociala rörelsernas hotfullhet som avgör hur stora de ska bli.