Kvinnokamp om tiara – och jämställdhet

Om filmen ”Misbehaviour” – och kuppen som ledde till Frökens Sveriges död

Gugu Mbatha-Raw som Jennifer Hosten, som 1970 blev historiens först svarta Miss World.

En lördagskväll i mars 2001, på bästa sändningstid, genomfördes en kupp mot skönhetstävlingen Fröken Sverige. Precis innan vinnaren skulle koras av Anita Ekberg – 50 år efter hennes egen vinst i samma tävling – stormades scenen av den feministiska konstnärsduon Unfucked Pussy. De vecklade ut ett lakan med ett enda ord skrivet med svart sprejfärg i anklagande, svarta versaler: GUBBSLEM.

Aktivisterna blev kort därpå utslängda av säkerhetsvakter, och en 19-åring från lilla Skattungbyn i Dalarna kunde krönas till Fröken Sverige. Men löpsedlarna och debatten som följde skulle på några få år ta livet av skönhetstävlingen. Snart sympatiserade nästan hela svenska folket – inklusive vinnaren – med protesten.

Mina minnen från den där marskvällen (jag satt i tv-soffan och bara gapade) gör sig påminda när jag ser den brittiska filmen ”Misbehaviour”, som har biopremiär i kväll. Den handlar om liknande händelser fast i London 1970.

Keira Knightley spelar studenten Sally Alexander, som tillsammans med en grupp radikala feminister dyker upp på en Miss World-tävling på Royal Albert Hall med mjölbomber, skramlor och vattenpistoler, för att protestera mot baddräktsparaden och konferenciern Bob Hopes sexistiska skämt.

Men filmen handlar också om kvinnorna som tävlar om titeln, och om deras drömmar – som egentligen inte skiljer sig så mycket från aktivisternas. De vill också forma sina egna liv bortom trånga normer och roller.

Vi kan kritisera tävlingsarrangörerna och patriarkatet för att dessa tävlingar finns, men vi kan inte kritisera kvinnorna för deras medverkan

– Det är viktigt att ha respekt för vad deltagarna gjorde, många av dem hade inte haft tillgång till utbildning eller andra möjligheter, och de använde tävlingen för att få komma ut och se världen och göra något med sina liv, säger filmens regissör Philippa Lowthorpe på telefon från London.

– Vi kan kritisera tävlingsarrangörerna och patriarkatet för att dessa tävlingar finns, men vi kan inte kritisera kvinnorna för deras medverkan.

När jag visar ”Misbehaviour” för SVT-profilen Malin Olsson – det var hon som var 19-åringen från Skattungbyn – är detta en av sakerna som etsar sig fast hos henne.

Texten fortsätter under bilden.

”Gubbslemsprotesten” mot Fröken Sverige-tävlingen 2001. Nio år senare var den nedlagd.

– I efterhand blev aktionen som ett uppvaknande för mig, ”hur kunde jag vara en del av det här?”. Keira Knightleys karaktär säger till vinnaren ”det är inte dig vi hoppar på, det är hela samhällsstrukturen” – det var lite skönt för mig att få höra, säger hon.

Hur reagerade du på kuppen när den hände?

– Då kände jag bara ”men gud, varför kommer ni upp och förstör?”. Det gick så fort och var så tumultartat. Det tog några år innan jag insåg att de ville rädda oss. Det är ju radikala aktioner som krävs för att det ska kunna bli förändring i samhället.

Malin Olsson har funderat mycket på varför hon ville bli Fröken Sverige. Hon (och tusentals andra flickor) hade tittat på tävlingen på tv under barndomen, den var länge ett populärt familjenöje med samma dignitet som Melodifestivalen. Som tonåring längtade hon bort från hembyn som kändes som världens ände.

– Och jag hade väldigt svårt att se hur jag skulle kunna ta mig därifrån över huvud taget, hur jag skulle kunna lyckas i livet. Vi pratade aldrig om feminism i skolan, jag visste knappt vad det var när jag var med i tävlingen, säger hon.

– I dag kan tjejer sina rättigheter, vi vet att vi kan ha en idé och fullfölja den. Det finns nya plattformar där tjejer kan uttrycka sig och göra sin grej.

På film har skönhetstävlingar ofta ett löjets skimmer över sig. Det finns en inneboende komik i att kvinnor med lösögonfransar och långa naglar intrigerar mot varandra för att vinna en tiara, i menlösa tal om fred på jorden och det oundvikliga snubblandet i långklänning.

De spelar ju bara en roll – och den som gör det bäst vinner

För regissören Philippa Lowthorpe innebar den komiska inramningen att hon vågade vara ohämmat politisk.

– Miss World-tävlingen är glammig och glittrig men också lite smaklös, det finns något dråpligt i att man kläs ut och visas upp. Men det gjorde också att vi kunde utforska djupt meningsfulla frågor om feminism utan att filmen blev en föreläsning.

Fia-Stina Sandlund, som var en av ”gubbslemsaktivisterna” på Fröken Sverige, menar att filmerna ofta riktar det humoristiska siktet åt fel håll.

– Det är ofta själva fröknarna man driver med, att de skulle vara puckade. Men tävlingarna reducerar dem ju till ett smajl och de här knasiga intervjusvaren, att man ska rädda världen. De spelar ju bara en roll – och den som gör det bäst vinner, säger Fia-Stina Sandlund.

När jag mejlar henne för att fråga om hon också vill se ”Misbehaviour” får jag svar inom en timme – och mest intresserad är hon av vad Malin Olsson har att säga: ”När jag ser henne på barnens tv-program får jag alltid ett litet stick i hjärtat – hon och de andra deltagarna försvann i allt det här”.

– Jag har tänkt ”hjälp, jag undrar hur det var för henne”, om hon blev ledsen eller om det var ångestskapande. Där skulle hon ha sitt perfekta ögonblick, och så kom vi och bara trashade det.

För Fia-Stina Sandlund blir ”Misbehaviour” en stark upplevelse, många minnen från aktionen 2001 bubblar upp under tittningen. Men hon blir också gripen av filmens andra centralgestalt, Jennifer Hosten (spelad av Gugu Mbatha-Raw) – Miss Grenada som blir den första svarta Miss World-vinnaren.

Jennifer Hosten förstår betydelsen av vinsten: för första gången kan små svarta flickor som tittar på Miss World få se en skönhetsdrottning som liknar dem själva. Under ett laddat möte bakom scenen läxar hon upp Sally Alexander om hennes privilegierade position som vit och medelklass.

– Jag tänkte mycket på mina egna barn som är rasifierade, hur de objektifieras, och hur viktigt det ändå är för dem att ha förebilder i media. Det var schysst att filmen fick bli komplex på det sättet, säger Fia-Stina Sandlund.

Både Malin Olssons och Fia-Stina Sandlunds liv har präglats av tävlingen och kuppen. Aktionen nämns alltid först i texter om Sandlunds konstnärskap och när hon får ett uppdrag ingår ofta en förväntan om någon sorts kupp. Malin Olsson har fått dras med frågor om Fröken Sverige, även som rutinerad programledare och omhuldad barnidol.

Malin Olsson och Fia-Stina Sandlund.

– Jag hittade min plattform till slut, det jag var ämnad att göra och där jag kan göra skillnad. Men det känns som att jag har fått försvara mitt intellekt, säger hon.

I slutet av ”Misbehaviour” får vi möta verklighetens Sally Alexander, Jennifer Hosten och de andra kvinnorna som porträtteras i filmen. De åldrade kvinnokämparna och forna skönhetsmissarna, som alla har passerat 70-strecket, utstrålar en sällsam värdighet – och insikt.

För Fia-Stina Sandlund blev de en påminnelse om hur lika vi blir, så småningom.

– Malin har sin väg, jag har min väg, vi har alla vår väg. Man kan råka få en chans att vara med i Fröken Sverige, eller man kan råka vara den som hamnar på en konsthögskola och får biljetter till Fröken Sverige av Mian Lodalen. Men någonstans möts vi. När vi sitter där som 70-åringar kommer vi alla att veta vad det är att ha levt som kvinna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.