Joakim Lundell – sårat barn eller makthavare?
SVT borde inte göda brödernas bråkmaskineri
På SVT lyser rubriken ”Inga bevis för Joakim Lundells berättelser om övergrepp”. Dokument inifrån tar i dokumentärserien ”Hatet” på sig uppdraget att låta resten av youtubestjärnans familj berätta sin historia. Särskilt mamman får ge sig in i debatten, för att bedyra att hon faktiskt älskade sonen jättejättemycket. Tre timslånga avsnitt ägnas åt detta i public service, undertecknat Bo-Göran Bodin, en journalist som tidigare granskat bland annat polisbrutalitet och Sveriges vapensamarbeten med Saudiarabien.
Argumentet går ut på att de ”bevis” på övergrepp som Lundell refererat till tidigare inte tycks finnas i de journaler och domstolsdokument som Dokument inifrån har granskat. Det som sägs i Lundells självbiografi ”Monster” och i TV 4-dokumentären ”Joakim – ett övergivet barn” måste alltså vara fel. Att en upplevelse av en barndom kan se ut på olika sätt i en familj, att syskon ofta upplever saker på skilda vis, och att psykisk ohälsa och kärlek kan samexistera ligger liksom och puttrar i programmet, men sjunker undan när stora journalistsläggan ska fram.
Förra veckan var det lika mycket av Lundells bror, Christofer ”Chrippa” Lundström, på nyheterna. Han är en youtuber som åtalats för ekonomisk brottslighet och främjande av olovligt spel, vilket han kan få många år i fängelse för. Han är såklart också med i SVT:s Dokument inifrån och bedyrar att han inte känner igen det som storebrodern berättar. I en video på sin Youtube-kanal som kom en dag före släppet av Dokument inifrån är han euforisk över programmet.
… så tråkigt och meningslöst att man vill kräkas
Så fortsätter det. Uppmärksamhetsmaskineriet är ett familjeföretag. Tyvärr har bröderna gått från bästa vänner till att bli osams, men det gör kanske ingenting. Det blir bara fler som tittar då. Indragen i konflikten är även en familjevän, Pontus ”Anjo” Björlund, från början ”känd” från reality-tv:n ”Biggest loser”. I ett uppmärksammat Youtube-klipp bråkas det på en Sibylla i Linköping.
Det drabbar mig att de här personerna är östgötar, jag känner igen dem. De ser ut som någon klasskompis lillebror. När jag googlar på Chrippa ser det ut som att han bor i ett, vad ska jag säga, helt vanligt lägenhetsområde i Linköping. Där sitter han i sin datastol och sänder live från sitt liv av oförrätter och bråk medan många, särskilt unga, tittar på. Själv refererar han till det som ”Chrippa dramat”. Rikstäckande tidningar, som den jag publicerar mig i här, rapporterar. För det är det som folk vill ha, det är detta de söker efter.
Allt det här är så tråkigt och meningslöst att man vill kräkas. Detta är vad vår kultur har skapat. Det här är den avförtrollade världen, ett bråk på Sibylla vid Cirkle K i T1 i Linköping. Skrik. Kameror. Super Meal med bacon och ost.
Ett annat nytt konfliktorienterat mediesegment som blivit underhållning för unga, särskilt på Tiktok, är så kallade ”krimfluencers”. Emil Arvidson har i flera reportage i Dagens ETC granskat de spiraler av våldsdåd som kopplas till Tiktok-profiler och Youtube-stjärnor. Att gängkriminaliteten numera frodas och beställs på sociala medier är välkänt, men i dessa fall emanerar den helt ur desamma, ur tjafs som uppstått mellan olika uppmärksamhetstörstande unga män som sitter och sänder live i timmar. Det är kul, det är content.
… så är den uråldriga hämndspiralen i gång igen
Tanken går förstås till reality-tv och deras avarter, till ”House of villains” eller till de 3 000 olika The real house wives-serierna där ett bråk kan dras ut i en hel säsong till tittarnas stora glädje. Konflikterna odlas i drivhus, konstrueras till och med, med tittarsiffrorna i åtanke. Egenskaper som charm, karisma och att ha något att säga är mindre relevant än en vass tunga, oreglerade känslor och brist på gränser. Det är precis som med Jocke och Chrippa. Våldspiralerna är kanske inte lika våldsamma som för kriminella influencers, men det är samma mekanik. Allt ska sändas, gärna så länge som möjligt. Varje detalj är av intresse. Saker sägs som inte kan tas tillbaka, och så är den uråldriga hämndspiralen i gång igen.
Både Jocke Lundell (som var med i ”Kungarna av Tylösand”) och hans kompis Anjo gjorde sig namn i den gamla realityvärlden där fattiga, överviktiga och människor utan smak skulle exponeras och förnedras på tv. I dag har de egna mediekanaler, de har på så vis tagit kontroll över både vinklarna och pengarna. Nu är det SVT som beskriver Lundell som en makthavare, som något som ska granskas. I sina egna ögon är han bara ett sårat barn.
Oavsett tål det upprepas vad allt det här är, det är slask, det är skit, det är inte mer intressant än vanligt skvaller. Vi behöver fundera över vad vi lägger vår dyrbara uppmärksamhet på. Vi som tittar, men särskilt är det en uppmaning som gäller public service. Konflikten mellan syskon och deras upplevelser av sin gemensamma men ändå enskilda barndom påminner om Vigdis Hjorths ”Arv och miljö”. Men där en välskriven roman ger en känsla av meningsfullhet för läsaren inger mig detta mig bara en grå blobb i bröstet av tristess och förtvivlan.
Café Bambino: Lättsmickrade politiker, förföriska journalister och Kennedyklanens förbannelse
Konstpodd: I själva verket
