Mejla

Thomas Engström

Vägen till det blåbruna kommandosamhället

Högern vill bygga sitt eget DDR-Sverige och kalla det för folkhem

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En fläkt av DDR-Sverige? Vällingby centrum inför invigningen 1954.
En fläkt av DDR-Sverige? Vällingby centrum inför invigningen 1954.

KULTUR

När jag var liten fanns inte ordet ”DDR-Sverige”. 80-talets borgerlighet ägnade sig åt att peka ut ”kommandoekonomierna i öst” som det socialdemokratiska projektets slutstation.

I dag försitter de aldrig ett tillfälle att svartmåla självaste fosterlandet, och den halva av befolkningen som alltid velat ha någonting generösare än hur det såg ut när ånglok, fattighus och barnarbete dominerade landskapet.

Liberaler och konservativa hade lärt sig av husguden Friedrich Hayek, som torgförde sin omänsklighet i termer av antikommunistisk humanism. Vägen till träldom är ingen ineffektiv boktitel. Vem behöver ens slå upp pärmarna?

Men kommandoekonomi, detta eko från historiens många skräphögar, vad betydde det? Ordet doftade av direktiv och despotism; av metalliska röster som, mot alla odds, hämtade en del charm från fabriksrullade cigarrer och råfukten i dragiga datjor. Som det hette i ett satirprogram på TV under min uppväxt: ”En traktor, en traktor …”

Märkligt då att det numera inte kan gå en dag i detta land utan att någon företrädare för de blåbruna partierna efterfrågar tre saker: bättre villkor för storföretag, polis och militär

Vi har helt enkelt att göra med en politisk färgad synonym till ”planekonomi”, den term som kommunistpartier i alla länder har använt för att särskilja sina samhällen från marknadsekonomierna. På högstadiet hävdade min samhällskunskapslärare Janne ilsket – och inte lär han vara gladare nu över sammanblandningen – att man måste hålla isär motsättningen mellan kapitalism och socialism (ägandefrågan) från den mellan marknadsekonomi och planhushållning (behovsfrågan). Han var nu ingen leninist, men på ren småländska var han av uppfattningen att ”nån jävla måtta får det ändå va på hur slafsigt man uttrycker sig.”

Tyvärr vann hans krav på stringens inget större gehör i debatten. Alla gillar en plan – det fattade borgarna, till sin egen fasa – men ingen vill bli beordrad att genomföra den. Ta-da: kommandoekonomi, förslavning. Och så på med lite svavelskrän mot slutet av predikan: De goda föresatserna leder fram till helvetets portar!

Märkligt då att det numera inte kan gå en dag i detta land utan att någon företrädare för de blåbruna partierna efterfrågar tre saker: bättre villkor för storföretag, polis och militär.
Det de tre har gemensamt, skulle både Janne och jag anmärka, är att de alla är fullkomliga … kommandoekonomier. Planer utarbetas, befäl ges, order verkställs.

Till och med Storbritannien och USA omstöpte under kriget sin hushållning efter smått sovjetisk modell. Så kan det gå vid hög krismedvetenhet. Och den kris svensk borgerlighet nu genomlider är något i särklass. Så lågt har man sjunkit att man tvingas gömma sin utplundringspolitik bakom slagord om, vad heter det?

Ordning och reda. Vuxna i rummet. Trygghet och tradition.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Av: 

Thomas Engström

Publisert:

LÄS VIDARE

Scener ur en perfekt affärsuppgörelse

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

DDR

USA

Marknadsekonomi

Kapitalism

Sverige

Socialism