Nu har Malmös liberala stjärna slocknat

Per T Ohlsson var alltid ivrig och välvillig, generös med kunskap

Per T Ohlsson har gått bort, 63 år gammal.

När jag anlände till Malmö var Per T ett begrepp.

Det var sent 90-tal, och Sydsvenskans liberala ledarsida skrev med den politiska vinden i ryggen och Per T Ohlsson som ohotad stjärna.

För den unga vänstern var han ett rött skynke, fruktad och avskydd, förstod jag, en marknadsivrare och kommunistätare som med svavelosande predikningar mot frihetens fiender väckte livsandarna med helsidor vare söndag.

Den som söker efter denna tids svenska liberalism kommer att se den hos Per T: optimistisk, kulturellt progressiv, obönhörligt fientlig mot allt som med god vilja kunde märkas som extremism eller populism och lojalare med de amerikanska krigen än amerikanerna själv.

Därtill en påläst och ofta briljant skribent, om än med en förkärlek till högstatusspråk och gamla statliga utredningar. Han fetischerade svenska entreprenörer och hyllade döda, men aldrig levande, socialdemokratiska ledare, sådana som han menade stod för det slags ”rationella pragmatism” – hans favoritord – som byggt välståndet. Dem fiskade han med sina stora historiska kunskaper gärna upp från 20 eller 30-talet. Ingen nutida politisk händelse var för unik för en parallell, ingen historisk episod för avlägsen för att användas i dagsdebatten.

Han är förmodligen den enda opinionsbildare vars texter försågs med källnoter och lästips.

Fallet USA var en ögonöppnare, där det blev tydligt för mig mer precis varför vi var så oense, att det handlade om kolliderande världsbilder.

För mig var utgångspunkten Vietnam, Chile, Nicaragua, en imperialism som sponsrade statskupper, höll förtryckare om ryggen och invaderade fattiga länder.

Per T blickade mot världen från stränderna i Normandie, då USA räddade demokratin från nazism och bolsjevism.

Men tiden vände.

Krigen blev katastrofer. Kapitalet kraschade gång på gång. Framtidstron gick förlorad. USA valde Donald Trump. I Sverige smiddes ett radikalt högerblock.

När vi sprang på varandra ville vi nästan inte sluta prata, kunde bli stående på gatan eller på redaktionen och älta små och stora tendenser

Per T stod fast i motvinden: den liberala demokratin parad med en öppen marknadsekonomi förblir den minst dåliga av världar. Extremismen, också den till höger, måste bekämpas.

Vi sökte gemensam mark, eller om vi kanske upptäckte den: bråka om skatter och fördelning, men inte om en humanistisk människosyn. När vi sprang på varandra ville vi nästan inte sluta prata, kunde bli stående på gatan eller på redaktionen och älta små och stora tendenser. Han var alltid ivrig och välvillig, generös med kunskap. Båda var vi allt mer oroade, med tiden skräckslagna, över högerradikalismens framfart, borgerlighetens medlöperi och mittens (han) respektive vänsterns (jag) svaghet.

Som han uttryckte det i sin söndagspredikan den 15 augusti:

”Sverigedemokraterna driver samtidigt borgerligheten i en reaktionär riktning utan motstycke i modern tid. Det handlar inte bara om invandrare och migration, utan även om demokratiskt fundamentala områden som mediefrihet, institutionellt oberoende, civilsamhälle och kulturliv”.

I söndags skrev han sin sista text, en varning för hur kinesisk aggression skulle kunna leda till militär konflikt med USA i Sydkinesiska sjön.

Nu har Malmös liberala stjärna slocknat.

Precis när den hade behövts som bäst.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln