Mördande spänning på en telefonsvarare
”The Apology line” kan bli årets mest egna true crime-upplevelse
Minns ni tv-programmet ”Förlåt mig” som sändes i TV3 och TV4 i början av 90-talet? Ett otroligt kladdigt program där människor möttes i en studio och sa förlåt för att de hade lånat någons cykel som sedan blivit stulen, eller för att de glömt lämna tillbaka sin forna bästis tröja.
Ursäkta snårig koppling, men lite så föreställde jag mig att podden ”The Apology line” skulle te sig. Men tji fick jag. Här gick allt rätt ner i den mänskliga själens allra mörkaste skrymsle på fem röda.
1981 lanserar Allan Bridge en telefonsvarare dit människor kan ringa in och erkänna sina synder anonymt. Vad som börjar med oskyldiga moraliska övertramp rinner ganska snabbt över i grova brottsbekännelser med allt från rån till våldtäkt och mord. Bridge som går under smeknamnet Mr Apology får bland andra The Zodiac killer på tråden.
Om det var de riktiga seriemördarna eller falska posörer är svårt att veta, men det hela blir mer och mer läbbigt när han så småningom öppnar telefonlinjen för alla och låter folk svara på varandras bekännelser. Han kommunicerar även själv med galningarna som ringer in, med det lite oklara syftet att lära sig mer om deras psyken och drifter.
En av poddens främsta styrkor är att den är berättad av Allans fru Marissa Bridge – vilket så klart ger den en större grad av närhet. ”The apology line” är till stor del byggd på faktiska samtal till linjen, men är också historien om hur Mr Apology själv blir för djupt insyltad i sin egen produkt, som mer och mer tar över hela hans personlighet.
Det är fascinerande att höra konversationerna som förs genom telefonsvararen och lätt att dra parallellerna till ett typiskt kommentarsfält på Facebook där dåtida ”troll” använde det forum som gavs. Toppkommentatorerna har bara en mycket större arena i dag.
I skrivande stund vet jag inte om podden tar detta i mål, men jag vågar utlova 2021:s hittills mest egensinniga true crime-upplevelse. Även om jag önskar mig ett poddarnas ”Förlåt mig” minst lika mycket.
