Skakande dansdrama på Moment

Cecilia Djurberg: Det här liknar inget annat som spelas just nu

Jens Östberg, Louise Peterhoff och Ludde Hagberg  skakar loss.

Jens Östberg valde i ungdomen bort en lovande fotbollskarriär för att dansa. Han gjorde internationell kometkarriär som koreograf, krisade under isen ett tag, men kom tillbaka och har gjort flera intressanta performanceverk om skilda ämnen som rasbiologi, normalitet, neutralitetspolitik och svensk byggnadshistoria.

För ett par år sedan debuterade han också som filmregissör med Flugparken och att utmana former och diskutera konventioner har blivit något av hans signum.

Så när hans nya verk, Ice age: Hella cold in Gubbängen atm, ut­annonseras som en helaftonsbalett är jag oerhört förberedd på en okonventionell tolkning av balettbegreppet.

Och visst blir det ett slags metakommentar till diskussionen om vad dans är. Samtidigt en berättelse om Östbergs eget liv och konstnärskap, vilket han både ursäktar och motiverar i programbladet.


På en scen av isblock i frigolit får vi se Jens Östberg skakfrysa i 45 istidslånga minuter tillsammans med Ludde Hagberg och Louise Peterhoff. Vinden viner och frigolitisen knarrar och skriker förrädiskt under deras fötter. En dockbebis föds och hanteras kyligt i detta minst sagt frostiga triangeldrama, där ett bo ska byggas och där första akten slutar med att alla fryser ihjäl innan huset är klart.

Efter paus tinar föreställningen, tack och lov, upp. Det blir till och med rätt hett, med sexy dancing, balettsteg och trubadur. Bilder från ensemblens dansarkarriärer projiceras och denna performancefamilj i träningskläder bestämmer sig för att låta barnen vara med i föreställningen för att lösa livspusslet med varannan veckas-lämningar.

Men som alla vet finns det ständigt risk för dominoeffekter när någon del av livets frigolitblock rasar och de båda sjuåringarna gör sitt bästa för att härja loss så frigolitsmulorna yr. Visst är det påtagligt självcentrerat, men knappast svårt att se föreställningen som träffande metafor för livet. Ett skräpigt och spretigt sådant, och Jens Östberg har gjort både roligare och smartare verk. Men om det är någonting man alltid kan lära sig av honom så är det att scenkonst kan vara så olika saker.


Så om man lyckas hålla huvudet kallt när teaterkonventionerna och dess förväntningar tränger sig på kan detta ändå bli en upplevelse som väcker tankar om livet, konsten och dess förutsättningar.

Det här liknar inget annat som spelas på Stockholms scener just nu, det måste man ändå vara tacksam för i vårt ängsliga och publikfriande scenkonstklimat.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln