Han är Maga-rörelsens hatobjekt nummer ett
Magnus Linton möter juristen Chesa Boudin i ett samtal om fängelsepolitik i USA och Sverige
När Sverige nu sjösätter landets största fängelseutbyggnad någonsin – från dagens 9 000 platser till 29 000 inom tio år – för det kriminalpolitiska klivet tankarna till 1980-talets Kalifornien: inom loppet av ett decennium fördubblades antalet fängelser i USA:s folkrikaste stat och medan borgmästare och byggherrar jublade började kritiska röster tala om ett växande ”prison industrial complex”. En bit in på nollnolltalet, när dubbelt så många amerikaner var sysselsatta i kriminalbyråkratin än i landets bilindustri, hade systemet nått vägs ände, rent ekonomiskt. Men också, menar vissa, moraliskt.
– Fängelsepopulationen har sedan dess minskat drastiskt. I dag har Kalifornien en inlåsningsfrekvens som är ungefär hälften av vad den var när det peakade. Fängelser stängs ner, andra står halvtomma.
Mannen som pratar är Chesa Boudin, distriktsåklagare i San Fransisco 2020–2022, i dag forskningsledare på Berkeley School of Law och högprofilerad jurist inom den kriminalpolitiska reformrörelse för reducerad fängelseanvändning som har sitt starkaste fäste i just Kalifornien.
– Här har också skett en kulturell förändring de senaste tjugo åren, ett slags medvetandegörande om vad det fängelseindustriella komplexet inneburit, det vill säga vilka krafter som drev USA att fängsla fler människor än något annat land i världen.
Hans egen livsberättelse fram till positionen som Magarörelsens rättsfilosofiska hatobjekt kunde vara Hollywoodmaterial. När han var 14 månader gammal rånade hans föräldrar, två judiska radikaler i dåtidens extremvänster, en värdetransport i New York i syfte att finansiera svart befrielsekamp i de underjordiska rörelserna Black Liberation Army och Weather Underground. Tre poliser dog i skottlossningen. Boudins mamma och pappa dömdes för mord och satt sedan inlåsta 22 respektive 40 år. Bebisen som över en natt förlorade båda sina föräldrar togs om hand och uppfostrades till stjärnstudent på Yale av ett annat radikalt par, aktiva i samma politiska miljöer som hans föräldrar.
Under 1990-talet öppnades en ny anstalt på amerikansk landsbygd varannan vecka
Givet de helt olika politiska och brottskulturella kontexterna är jämförelser mellan USA och Sverige svåra. Även om fängelsepopulationen gått ner sedan nollnolltalet, utan att brottsligheten ökat, är USA fortfarande det land i världen som håller störst andel av sin befolkning inlåst. I fängelseår per capita ligger Sverige globalt sett, förra veckans stora straffskärpningspaket inräknat, i andra extremen. Få inlåsta. Än så länge. Men Boudin menar att studier av den amerikanska fängelseexplosionen bär på lärdomar för alla. Och en av hans poänger handlar om tempo, hur fort allt kan gå.
– Under 1970-talet låg USA:s fängelsefrekvens i nivå med andra västländers.
I sin fängelsekritiska klassiker ”Are prisons obsolete?” från 2003, skriven de år då USA:s fängelseexpansion kulminerade, uppehåller sig feministen och kulturkritikern Angela Davis vid just hastigheten. Under 1990-talet öppnades en ny anstalt på amerikansk landsbygd varannan vecka och många blev snabbt avgörande för den lokala ekonomins överlevnad. På bara fem år, mellan 1990 och 1995, ökade antalet svarta kvinnor i fångenskap med 78 procent; i Kalifornien satt nu fler kvinnor i fängelse än det 1970 gjorde i hela USA. Och så en bit in på nollnolltalet, utan någon större debatt, satt plötsligt två av världens totalt nio miljoner fångar fängslade i en och samma nation, USA.
Den rasistiska strukturen i reaktionen är väldokumenterad, men det var såklart också ett sätt att, likt Sverige i dag, mer eller mindre desperat hantera en rörlig men faktisk materiell verklighet av snabbt eskalerande våldsbrottslighet. Men när straffen skärpts och nya fängelser byggts och fyllts kom ett meddelande som chockade även högern: notan. Kostnaden.
– Under nollnolltalet var fängelsenivåerna extremt höga. Tongivande personer i båda partierna, även många djupt konservativa, konstaterade att det här var ingen smart politik. Att det var ekonomiskt ohållbart att sätta så många människor i fängelse så länge och att vi skulle kunna sänka skatter om vi kortade straffen.
Men alliansen mellan den vänster som menade att massinlåsningen blivit en fasansfull konkretion av landets klyftor och den höger som ville sänka skatten följdes också av juridisk pragmatism.
– Vändningen kom mycket via domstolarna. Vissa organisationer började stämma delstater, framför allt Kalifornien. I slutet av nollnolltalet utfärdade Högsta domstolen flera domar som slog fast att Kaliforniens sätt att hantera fångar bröt mot konstitutionen och krävde därför en tydlig minskning av antalet fängslade. Liknande saker skedde sedan överallt i landet, vilket ledde till flera kreativa reformer på delstatsnivå som innebar ökad frigivning och minskad användning av fängelsestraff.
I Sverige, en plats Boudin snart ska besöka, går rörelsen som bekant i motsatt riktning i rasande fart. Hans förebild i form av en skandinavisk rättstradition som är ytterst restriktiv med fängelse och inte fängslar barn är på väg bort. I torsdags kom den stora Straffreformutredningen med förslag om straffskärpningar på ett femtiotal brott och en fördubbling av fängelsetiden för grova brottstyper från 12 till 24 års fängelse. Detta efter att en ny rapport från Brå just meddelat att antalet utdömda fängelsemånader redan har fördubblats sedan 2015.
– Politiker utnyttjar cyniskt människors känslor när det gäller brott
Utredningen räknar med att skärpningarna kommer generera 16 000 fler utdömda fängelseår per år, till en årlig kostnadsökning för kriminalvården på 16,3 miljarder. Justitieminister Gunnar Strömmer konstaterade att det handlar om ”den största reformen av det svenska straffsystemet i modern tid” och rikspolischefen och utredaren Petra Lundh, hårt styrd av direktiven, slog fast att Sverige nu går över till ”en helt ny syn på brott och straff”.
I väntan på att de nya fängelserna byggs kommer interner outsourcas till anstalter i Baltikum. Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren konstaterar att dubbelbeläggning – två fångar i varje cell – är ”det nya normala” och att trippelbeläggning kommer bli nödvändigt framöver för att hantera det enorma inflödet. Och under ytan omgrupperar vakna intressen sina lobbytrupper på det en gång så känsliga fältet privata fängelser. Riskkapitalister som blev miljardärer med friskolereformen skickar nu trevare till politiker med budskapet att de lätt skulle kunna sälja fängelseplatser till hälften av vad staten i dag betalar.
Chesa Boudin skruvar på sig. Han vet att hans berättelse om Kalifornien som progressiv spjutspets för, som det heter i en ny bok, ”dismantling mass incarceration” inte sträcker sig riktigt ända fram till i dag. Trump har begränsat stöd på västkusten och delstaten förblir demokratiskt dominerad, men högerns avancemang syns även i Kalifornien och på senare år är ett försvagat stöd för vad hans motståndare nedsättande kallar soft-on-crime-rörelsen uppenbart. Själv blev han, efter en ekonomiskt välpumpad kampanj, bortröstad från sin post som distriktsåklagare.
– Politiker utnyttjar cyniskt människors känslor när det gäller brott. Även om kriminaliteten gått ner de senaste 30 åren upplever folk ändå att kriminaliteten ökat under denna period. Vi är i dag nere på rekordlåga nivåer inom i stort sett alla brottskategorier, sanningen är att San Francisco är en av USA:s absolut säkraste städer. Men folk känner ändå att kriminaliteten är out of control.
Han fortsätter:
– Under en debatt jag besökte deltog fem politiker som i jakt på röster svarade på detta allmänna känslotillstånd med att beskriva sig själva som tough-on-crime. Moderatorn fann sig då tvungen att inflika sakupplysningen att kriminaliteten just nu är rekordlåg – men då blev det uppror i både panel och publik och flera personer ställde sig upp och skrek att statistiken var fejk. De stod inte ut med faktakollen.
Sveriges rättsfilosofiska paradigmskifte handlar enligt regeringen om att flytta fokus från brottslingen till brottsoffret. Det gamla Sverige var upptaget med den förra, det nya Sverige med den andra. Och redskapet för upprättelse och visad respekt är fängelse. Systemets konsekvenser – för brottsligheten, för tryggheten, för samhället – som spelade så stor roll i den gamla ordningens idé är underordnade i den nya. Och när Petra Lundh, mot bakgrund av att varken forskning eller erfarenheter från jämförbara länder visar att mer fängelse ger mindre brottslighet, fick frågor om vad tanken var att den massivt utbyggda fängelsepraktiken på sikt skulle leda till var svaret tydligt, men utan vision: ”Betydligt längre fängelsestraff.”
Chesa Boudin säger att han inte vet något om svenska opinioner, men att det i USA är ”ett tragiskt faktum” att engagemang i den viktiga frågan om brottsoffrens rättigheter kommit att associeras med tough on crime-linjen.
– För forskning här visar att när brottsoffer tillfrågas om vilka åtgärder de önskar så är det sällan hårdare straff. De flesta vill ha något mer än att man mäter rättvisa och upprättelse i antal fängelseår. Och i det här landet är vi usla på att erbjuda brottsoffer något annat än en hård bestraffning av den person som orsakade dem lidandet. Vi tycks ha obegränsade resurser till polis, livstidsdomar och dödsstraff – men inga resurser alls till sånt som faktiskt skulle förbättra brottsoffrens vardag: personskydd, terapi, inkomstbortfallsersättning, hjälp till annan bostad. Sånt som skulle hjälpa dem att läka. Och ge en känsla av att systemet bryr sig. För all kriminalpolitik som gör anspråk på att bygga på evidens är det superviktigt att också leverera lösningar till brottens offer.
Chesa Boudin talar i dag på en konferens i Stockholm under rubriken ”Är hårdare straff vägen till minskad brottslighet?”, arrangerad av Institutet för framtidsstudier.
