Nu måste Kristersson berätta om adoptionerna
Hur mycket visste han om barnhandeln?
Det är sällan man ändrar uppfattning i en stor och viktig fråga. Men det händer.
Och en av de frågor där jag och många andra gjort en helomvändning är den om internationella adoptioner.
Jag såg förr aldrig själv riskerna för systemfel och djupgående problem utan tänkte snarare att det i grunden handlade om något mycket bra: barn som inte hade några föräldrar kunde adopteras av trygga familjer som drömde om barn.
Alltså inget mindre än ett totalt skifte i synen på internationella adoptioner. Nu ska de stoppas helt
Jag minns vilda diskussioner i sociala medier runt 2013 eller 2014, när många tidigare sanningar ifrågasattes av en högljudd vänster med fokus på intersektionalitet och antirasism. Den typen av diskussioner som sedan dess skällts som urspårad identitetspolitik eller del av en farlig woke-rörelse som vill sabba allt. Där och då var det många av oss som tyckte att bland andra Tobias Hübinettes problematiserande av internationella adoptioner kändes ”lite väl”.
Kanske var vi fortfarande delvis marinerade i uppfattningar om ett slags svensk exceptionalism, där det Sverige som nation gjorde rimligen borde vara rätt – annars skulle väl någon ha reagerat? I ett land så bra som vårt!
I måndags presenterades så Adoptionskommissionens betänkande om internationella adoptioner. På Aftonbladet Kultur kommenterades betänkandet av Kajsa Ekis Ekman, som konstaterade att ”en era är över”. Precis så är det. Slutsatsen i betänkandet är att ”verksamheten att förmedla barn för adoption till Sverige bör avvecklas”. Alltså inget mindre än ett totalt skifte i synen på internationella adoptioner. Nu ska de stoppas helt.
I dag känns det som en självklar slutsats. En viktig anledning till detta är bland andra just Ekis Ekman, som kartlagt och avslöjat hur adoptioner utvecklats till handel med stulna barn, som här på Aftonbladet Kultur 2018. Viktig har också DN:s prisbelönta granskning ”Barn till varje pris” varit. Och naturligtvis nämnde Hübinettes envetna arbete, texter och böcker för att föra fram adoptionskritiska perspektiv i den bredare debatten.
Resultatet är inte bara en radikalt förändrad lagstiftning utan också en helt annan syn på frågan som helhet i svenska hjärtan och hjärnor.
Vad som än så länge helt saknas är ansvarsutkrävandet. Det gäller inte bara Ulf Kristersson och hans agerande som ordförande för Adoptionscentrum för länge sedan. Fler har haft ett ansvar att undersöka och upptäcka systemfelen. Men de flesta av dem gick inte vidare och blev statsministrar.
Hans roll är därför självklart helt avgörande att granska ytterligare, han är mer än de flesta svaret skyldig: Vad visste du? Vad gjorde du? Varför gjorde du inte mer? Vad borde du ha känt till? Varför lyssnade du inte på visselblåsare och kritiker?
I korta kommentarer om betänkandet har Kristersson sagt att ”den information som nu finns fanns inte då” och ”jag har litat på att systemen har fungerat”. Samtidigt har han ”välkomnat” att allt ska komma ut i ljuset. Om det sista är minsta lilla sant måste han själv medverka till att det gör det. I många år har det funnits skarp kritik mot hur statsministern agerande som adoptionslobbyist, och anklagelser om undfallenhet eller direkt inblandning i oegentligheter.
Som Kajsa Ekis Ekman konstaterade 2018 förmedlades exempelvis sju barn från barnhemmet Hengyang av Adoptionscentrum under Kristerssons tid som ordförande. Ett barnhem vars chef och sex anställda dömdes till fängelse för att både ha köpt stulna barn samt sålt dem vidare till andra barnhem. Adoptionscentrum förmedlade också 33 barn från ett annat kinesiskt barnhem kopplat till människohandel och 14 från ett tredje barnhem involverat i försäljning av stulna barn. Detta är några exempel, fler finns.
När Kristersson säger att informationen saknades då är det inte sant. Han struntade i att agera 2004 när han informerades om att barn i Kina stulits och sålts. Som ordförande för Adoptionscentrum motarbetade han också i flera år en utredning som 2003 bland annat larmade om de vårdslösa och farliga metoder man ägnade sig åt.
Kopplingar till människohandel blir inte någon annans ansvar i överlämningen
Detta är ett trauma inte bara för de utsatta barnen, deras biologiska föräldrar och deras adoptivföräldrar. Det är ett trauma också för den svenska modellen, den svenska synen på adoption och för hela det svenska systemet.
Ulf Kristersson måste svara en gång för alla, räta ut varje frågetecken, ta sig tid att intervjuas så länge och så ofta som krävs när ansvaret och skulden nu fördelas.
Det är inte vad som helst vi pratar om här, det är stöld av små barn som säljs vidare på en marknad.
Den plats vi nu landar på är en plats där nästan ingen folkvald i världen hade kunnat sitta kvar – om det inte fanns oerhört bra förklaringar och väldigt mycket transparens.
Människors liv har slagits i spillror. Kristersson har drivit på, som lobbyist för adoptionerna och mot regleringar och kontroll. Det är inget man skakar av sig för att man byter jobb. Kopplingar till människohandel blir inte någon annans ansvar i överlämningen.
Sverige har inte förstått eller velat förstå hur vansinnigt och hänsynslöst organiserat systemet varit kring de internationella adoptionerna. Vi har tvingats ändra oss när vi fått mer kunskap, deltagit i och lyssnat på diskussionerna.
Många föräldrar och barn därute far illa och mår dåligt också av kommissionens slutsatser. En känsla hos adopterade att deras faktiskt lyckliga familjekonstellation underkänns, att deras familj sätts under lupp, att föräldrarna och relationen ifrågasätts. Att detta blir en implicit anklagelse mot dem. Det måste man ha förståelse för och ta hänsyn till. Det finns också en risk att föräldrar som gjort allt rätt, där allt är korrekt kring adoptionen, misstänkliggörs felaktigt.
Därför måste ödmjukhet vara ett av ledorden när vi gör upp med det som varit. Den ödmjukheten måste också innebära att Kristersson inte döms ohörd, att man inte definierar hans roll som värre och större än den var av partipolitiska skäl. Men han måste omedelbart börja svara, öppna upp samtalet om Adoptionscentrum och de beslut han fattade under tiden han var ordförande.
Han måste visa i ord och handling att han vill ta ansvar inte bara för det som sker i morgon utan också för det som hände i går.
