Fördomsfritt försvarade Svensson det fria ordet
Åsa Linderborg minns journalisten och författaren Per Svensson (1956–2025)
Med Per Svenssons bortgång har Sverige förlorat en djupt bildad, liberal intellektuell, begåvad med ett sällsynt underhållande språk.
I tre decennier skämde han bort läsarna av Kvällsposten, Expressen, Dagens Nyheter, Sydsvenskan med flera med sin porlande lätta, humoristiska och temperamentsfulla stilistik. Den som träffade Per Svensson slogs av en spännande motsättning mellan ett stillsamt kameralt yttre och hans eruptiva inre världar.
Språkhanteringen gjorde honom djupt fruktad som kritiker. Hantverkare kan beundras för sin snickarglädje, men Per Svensson kan berömmas för sin sågardito. Han kunde ta sig an en motståndare eller ett, i hans ögon, misslyckat verk med en sådan vällust, att det bara var spån och flis kvar när han satte punkt. Svensson hade ofta rätt i sak, men ibland slant han med fogsvansen. Oförmågan att erkänna en felbedömning delade han med de flesta, i en bransch där nästan ingen någonsin kan ha fel.
Jag hamnade själv i Svenssons ordsvarv efter 11/9, under den evighetslånga debatten om USA:s ”war on terror”, där Per Svensson anklagade mig för att vara terroristkramare och jag skällde honom för att vara bombliberal. En sådan här dag känns det ointressant vem av oss som hade mest rätt.
Med tiden skulle jag uppskatta Per Svensson som en fördomsfri försvarare av det fria ordet, med en respekt för vänstertänkare (om än inte alla) som liberaler sällan visar. Som kulturchef för Expressen och Dagens Nyheter var det självklart för Svensson att publicistiken skulle ha högt i tak, och han tvekade inte att ta in kritik som slog mot honom, tidningen eller dess ägare.
I Per Svensson hade Sverige en upplysningsliberal som aldrig kompromissade med idén om alla människors lika värde. Han höll rent åt höger, de berömda linjerna gentemot SD låg fast. Som liberal återkom han ofta till motsättningen mellan kollektiv och individ, där han alltid valde den senare. Som socialist hade jag svårt att följa Svensson i detta, för mig är de två enheterna helt beroende av varandra, men denna liberala konstruktion är likväl något att ta på djupaste allvar.
Sista gången jag träffade Per Svensson intervjuade jag honom för en dokumentär om Carl XVI Gustaf, med anledning av hans briljanta bok om kungens pappa Gustaf Adolf. Då hade han just lämnat till tryck den biografi om Anders Zorn som samma höst skulle ge honom Augustpriset.
”Jag är en journalist som också råkar skriva böcker”, brukade han säga om sig själv. Det blev många under åren, Per Svensson hade en rastlöshet men också snabbhet i sig, och ska man försöka finna någon tematisk tråd i författarskapet, så rörde den Sverige och det svenska. Få har med sådan elegans frilagt liberalernas ambivalenta
förhållande till det socialdemokratiska samhällsprojektet. Till hans intresse och idéproduktion hör också en djup kunskap om Tyskland och dess kultur.
Per Svensson var uppvuxen i Täby, men utvecklades inte till någon stockholmsintellektuell med allt vad det betyder av begränsningar. Han bodde i Malmö, vilket präglade hans mer nyktra och befriande självständiga blick på huvudstaden och dess elit.
Publicisten, samhällsdebattören och författaren Per Svensson var prisbelönt och bekransad när han avled efter en kortare tids sjukdom, 68 år gammal. Måtte det mänskliga ansikte han gav liberalismen inte falla i skugga. Och måtte Sverige odla nya stilister som förmår skänka färg åt den kulturjournalistik som kämpar för sin överlevnad som portaler för bildning och prövande idédebatt.
För egen del sörjer jag en människa som trots alla våra meningsskiljaktigheter visade mig värme och omsorg, och som jag efter ett inledande motstånd lärde mig att tycka mycket om.