Dödshjälp har fått ett humanistiskt skimmer
Äldre har inga andra rättigheter än döden
Det är knappast en slump att höstens stora svenska skräckfilm ”Hemmet”, baserad på Mats Strandbergs roman, utspelar sig på ett äldreboende. Vårdhemmet Ekskuggan, komplett med robotkatt, peppiga budskap på väggarna och piffig enhetschef, hemsöks av något ondskefullt från andra sidan. I filmen försöker sonen, vars moder precis flyttat dit, gång på gång påtala att något är fel men ingen vill höra. Det är en slående metafor för tillståndet på vårdhem och äldreboenden, som ofta framstår som skräck om man läser nyheterna.
Googlar man på skandaler inom vården för äldre och funktionshindrade är det tydligt att det pågår över hela landet. I en stor Ivo-granskning från 2023 fick samtliga 283 svenska kommuner som bedriver särskilda boenden för äldre kritik för brister. Dessa skandalers mönster av upprepning ger ett tydligt budskap: Bli inte sjuk, bli inte gammal och skröplig, var inte en person med funktionshinder.
Samtidigt publiceras allt fler artiklar, opinionstexter och böcker om aktiv dödshjälp i Sverige. Det är en del av ett globalt fenomen, där idén om att man själv ska få bestämma när man ska dö ses som en rättighet. Vi är väl ändå rationella varelser, befriade från gamla vidskepligheter om döden? Saken har fått ett slags humanistiskt skimmer, som gällde det lika behandling för hbtqi-personer eller ursprungsbefolkning. Men det är inga andra rättigheter för äldre eller sjuka som når den offentliga debatten. Rätten till ett värdigt liv, till bra vård eller bemötande, till rimliga hyresnivåer och en pension man kan leva på, allt det där tycks som vilda fantasier. Så återstår det sista alternativet för äldre: Rätten att dö vid en tidpunkt man själv valt.
I ett reportage här i Aftonbladet i våras följde Alexander Bönke och Magnus Wennman 87-åriga Annika Hildebrand som bestämt sig för att dö. Artikeln är hennes sista protest, som hon själv säger: ”Jag hade ställt mig naken och skrikit på Sergels torg om jag hade kunnat. Så förbannad är jag. Varför kan jag inte få dö på ett värdigt sätt?”
Det kan tyckas smaklöst att debattera med en död person, men hennes argumentation är värd att ta på allvar och fundera över. För det är inte bara Sveriges lagar kring dödshjälp som Hildebrand kritiserar. Hon beskriver även en vårdsituation som låter outhärdlig. Med blodcancer, polyneuropati och en tumör i urinblåsan är utsikterna inte bra, det kommer vara utdraget, smärtsamt och tröttsamt som det står i artikeln. ”Flera olika sjukdomar betyder att hon bollas runt mellan olika delar av Stockholms enorma vårdapparat. Livet har förvandlats till en evig karusell av läkarbesök och telefonköer.” Och så är det hemtjänsten och bristen på privat sfär – det är ny personal hela tiden. Hon står inte ut. ”Det här inget liv”, säger hon i artikeln.
Vad är ett liv? Och framför allt, hur definierar vi ett värdigt liv, i relation till den maktlöshet många med kronisk sjukdom och funktionsnedsättningar upplever kring vården? I Kanada, som gått om länder som Belgien och Nederländerna i mängden assisterade dödsfall, har begreppet patientautonomi, att värna om den sjukes egna vilja, blivit ledstjärnan i ständigt nya reformer för att tillåta patienter att med hjälp från vården ta sitt liv. I ett långt skakande reportage i The Atlantic under rubriken ”Canada is killing itself” skriver Elaina Plott Calabro om hur landet under ett decennium av legaliserad assisterad dödshjälp helt vänt upp och ner på vårdens relation till döden. I dag står det för 5 procent av alla dödsfall i landet. I Quebec är det uppe i 7 procent.
2027 kommer människor med psykisk sjukdom kunna få assisterad dödshjälp
Där den assisterade dödshjälpen från början enbart gällde patienter med en allvarlig sjukdom som skulle leda till snar död kan i dag personer som är allvarligt men inte dödligt sjuka eller har funktionshinder begära det. 2027 kommer människor med psykisk sjukdom kunna få assisterad dödshjälp. Det tycks, skriver Plott Calabro, som att Kanadas makthavare ser på saken som om utvecklingen av eutanasi vore lika naturlig som fysikens lagar, inte som något de styr över. ”Det här är berättelsen om en ideologi i rörelse, om vad som händer när en nation slår fast en rättighet innan den räknat ut vad den totala logiken av den innebär. Om självbestämmande kring döden är heligt, finns det då någon som inte borde få hjälp att dö?”
Det finns, fortsätter Plott Calabro, ett slags idealiserad bild av hur den självvalda assisterade döden ska se ut. Den känns igen från debatten i Sverige. Vi tycks föreställa oss en äldre människa med en dödlig sjukdom som rationellt kommit fram till det svåra beslutet att påskynda sitt egen frånfälle. Detta görs det med tända ljus. med nära och kära runt sig, helt utan tankar på ekonomi eller dåligt samvete för anhörigas påtvingade omsorgsarbete. Det är nästan vackert, närmast utan smärta. Och redan där börjar man dra öronen åt sig, och tänka att det kanske är en viss del av befolkningen som kommer ha chansen att åtnjuta den här typen av scenario, just den del av befolkningen som är mest högljudd i medierna – de som är vana vid att få bestämma själva.
Men i Kanada ser långt ifrån alla assisterade dödsfall ut så. Läkare som Plott Calabro intervjuar beskriver fall med unga människor som väljer bort behandling av sin behandlingsbara cancer, troligen för att de är suicidala, äldre som begär det för att de inte står ut med att åldras och bli sköra, ensamma människor som begärt dödshjälp men väljer att avbryta sin dödsbegäran efter att de, på grund av den, fått kontakt med sin familj igen.
2022 skrev en kanadensisk 44-årig kvinna med ALS sitt eget minnesord, vilket rapporterades om i medierna, där hon förklarade att livet med sjukdomen förvisso hade varit svårt, men det inte var därför som hon bestämt sig för att dö. Det var att den kamp hon fört för att få bo kvar hemma med assistans misslyckats. Det stod mellan att dö och att hamna på ett vårdhem, vilket hon inte ville.
Situationen låter bekant från Sverige, från hur människor med funktionshinder och allvarliga kroniska sjukdomar har det. Timmarna med assistans och hjälp är ofta otillräckliga på grund av nedskärningar. Kanadensiska organisationer för människor med funktionshinder har varnat för att dessa utökade ”rättigheter att dö” i själva verket slår mot deras medlemmar, vars liv redan undervärderas i samhället. Om det är enklare att få dödshjälp än att få rätt till assistans eller en rullstol hamnar frågan i ett annat ljus. Faktum är att man dessutom räknar med att den expanderade dödshjälpen gör att de kanadensiska myndigheterna kan spara 150 miljoner kanadensiska dollar per år, enligt artikeln i The Atlantic. Det brukar inte nämnas i sammanhanget, men det kanske bör göra det.
Det är som att vi som tillhör majoritetssamhället har problem med att ta in argument från människor med icke-normativa kroppar och djup erfarenhet av vården. Trots att de kanske borde vara de första att lyssna på i detta. Men det tycks inte riktigt relevant i den allmänna debatten om assisterad dödshjälp. Kanske är det ingen slump: Det finns en djup rädsla i samhället för att bli sårbar, beroende, en motvilja mot att bli en person som inte längre lever ett ”värdigt” liv. Det säger mycket om oss, att vi pratar på det här viset.
I Eva F Dahlgrens nya bok om assisterad dödshjälp, ”Om jag vore en hund”, som recenserades förtjänstfullt av Malin Krutmeijer i AB i våras, nämns inte den här kritiken från funktionsrättsorganisationer. Däremot återkommer orden grönsak och paket när friska talar om sjuka, eller sin möjliga framtid som sjuk. Visst borde vi diskutera döden i relation till vården mer, vilket boken gör fint. Fanny Nilsson skriver på Aftonbladet Kultur om läkares rädsla för döden, och den vårdsituation det hjälper till att skapa och nämner en studie av svenska patienters sista tid i livet: ”Palliativspecialister följde via journalgranskning patienters sista tid i livet, och resultaten var bedrövliga. De äldre och sjuka åkte in och ut på sjukhus på ett kaosartat vis.” Men det måste finnas många lösningar på det problemet som inte utgörs av assisterad dödshjälp.
Samtidigt slår det mig – det kanske är jag, som är så skeptisk till dödshjälp, som är rädd för döden? Kanske är det jag som styrs av gamla religiösa föreställningar om livets helighet? Många av de kanadensiska läkare som intervjuas i Plott Calabros artikel uttrycker dubbla känslor. Det är både fint att få hjälpa till i livets slutskede, att helt enkelt lindra smärtan på det mest effektiva sättet som finns, men också knepigt i många fall att tolka de luddiga och vaga riktlinjerna. En av dem säger så här: ”Om du accepterar att folk faktiskt har autonomi – om du accepterat att livet inte är heligt och bara är något som Gud kan ta, en figur jag inte tror på – då måste några av oss läkare säga ”jag gör det.”
Men är det bara religionen som säger oss att livet är, om inte heligt, så i alla fall högst viktigt, värt att leva? Är inte det något som vi i samhället borde vara överens om och försöka förverkliga för de som fortfarande har möjligheten?
För det finns en obehaglig aspekt av hela debatten kring assisterad dödshjälp och dess effekt på samhället i stort. Snacket om en vacker död och rätten att själv få bestämma riskerar att ge många med självmordstankar vatten på sin redan malande kvarn. I länder som Belgien, och snart Kanada, där människor med svår psykisk sjukdom eller ohälsa, tilläts få dödshjälp tycks detta inte vara ett problem. Men ingen människa är en ö. Som alla som har haft självmord i familjen eller umgängeskretsen vet, försvinner inte smärtan för att någon tar sitt liv. Den multipliceras och sprids ut till alla runt omkring, som går med den sorgen och skulden resten av sina liv.
Det minskade antalet självmord i Sverige, runt 30 procent sedan 1990, är en positiv utveckling som det sällan talas om. Har vår offentlighet glömt hur det var? Ska vi verkligen normalisera, rentav idealisera, den självvalda döden utan att tänka på riskerna?
Tillbaka till ”Hemmet”, skräckfilmen som nu går upp på svenska biografer. I verklighetens äldreboenden runt om i landet är ett värdigt liv tyvärr inte något man kan räkna med. Kan man ens diskutera rätten att dö om man inte kan erbjuda ett värdigt liv inom välfärden? Vad innebär det att vilja försvinna om man lever i ett förnedrande system som man är beroende av? Nedskärningarna i vården för äldre och handikappade talar sitt tydliga språk: Ni är inte värda vår omsorg. Är ni värda vår sorg? Eller klarar vi oss bra utan er?
I Kanada har rätten till assisterad dödshjälp besparat staten stora pengar. Man kan bara tänka sig vad det skulle kunna bli i svenska kronor. Och tänk er våra svenska entreprenörer inom vård och omsorg och de affärsmöjligheter de skulle kunna få. Attendo Avslut någon? Vardaga – nu med assisterad dödshjälp till fina, fina farmor som ändå inte hade det så kul på hemmet och som ändå levt så länge?
Café Bambino: Hur tappade vänstern frågan om frihet? Med Lea Ypi
Konstpodd: I själva verket
