Skärmarna kan ännu göra världen bättre
Vill vi verkligen att staten kontrollera vår digitala yttrandefrihet?
I en text här på Aftonbladet Kultur välkomnar Eric Rosén åldersgränser för sociala medier. Självklart oroas även jag över sociala medie-företagens beroendeframkallande affärsidé. Tyvärr gör Rosén den nästan obligatoriska tankevurpan: åldergränser för sociala medier glider över till ”skärmreglering”.
Det populistiska skådespelet om den skärmfria utopin spelas över hela partipolitikens och åsiktskorridorens bredd. Anti-skärmlobbyn återkommer ofta till det å så bildade Frankrike. Här lär sig minsann barnen skrivstil och läser lydigt Proust, som bekant den enda sanna vägen till bildning.
I DN berättar den nyfrälste prussiluskan Martin Gelin om sina nya hemkvarter i Paris. Han hyllar fransmännen: lärare och myndigheter har ”en hälsosam skepsis” till skärmar. Förbryllat undrar jag vilket Frankrike Gelin bor i?
Mobiler har varit förbjudna i franska skolor sedan 2018. Rimligt, men det har inte hjälpt Pisa-resultaten – de är sämre än Sveriges och har försämrats hela vägen sedan mobilförbudet.
Frankrike går inte “från skärm till pärm”. Tvärtom: man satsar fyra miljarder kronor på högst skärmbunden AI för den offentliga sektorn. Ett skräddarsytt lärar-AI tas fram för att assistera i undervisningen. Och så fortsätter det i den franska skolans ambitiösa digitaliseringsstrategi. Den kombineras med en storsatsning – ”choc des savoirs” – på bland annat fysiska böcker.
Min kritik av sociala medier har pågått så länge att alla rimligen blivit trötta på mitt jävla gnäll. Det är därför glädjande att Rosén och andra tar över tjatet. Men snälla: låt oss göra som existentialisterna på Café de Flore – hålla flera tankar om människan i huvudet samtidigt.
Ålderskontroll måste göras med demokratin intakt. EU, som ska samordna den tekniska lösningen, säger att en okänd ”pålitlig tredje part” ska hantera min åldersverifikation. Att statligt kontrollerad inloggning ska krävas för att åtnjuta våra mänskliga rättigheter i den digitala domänen – är vi alltså okej med det?
Det finns andra alternativ. Google och Apple utgör via sina appbutiker motsvarigheten till ett Systembolags-oligipol. De kan göra mer, Utah och Texas har här reglering att inspireras av.
Även vuxna har ett beroende. Därför skrivs nu böcker som Jonas Grens ”Ingen surf” och SVT sänder den här veckan så många digital detox-program att jag på riktigt tappat räkningen. När samma SVT gör serien Saltkråkan satt i nutid, har såklart ön kass mobiltäckning. Så de träffar såklart trevliga lekkamrater IRL istället. Peak Prussiluskan. Och: känner jag inte den omisskännliga doften av kritvitt, västerländskt problemformuleringsprivilegium?
En yngre Martin Gelin skrev för femton år sedan i den här tidningen: ”Om vi stirrar oss blinda på Mark Zuckerbergs mindre sympatiska drag riskerar vi att missa den politiska potentialen i ett välfungerande, globalt nätverk.”
Zuckerberg visade sig vara avsevärt värre än ”mindre sympatisk”. Men för de vars demokratiska fri- och rättigheter är begränsade, är sociala medier fortfarande revolutionära verktyg. Orsaken till att de iranska kvinnornas uppror nådde dig – att du hört dem ropa ”kvinna, liv, frihet” – är inte för att mullorna lät utrikeskorrespondenter rapportera fritt från Teheran. Hashtaggen Mahsa Amini finns på 52 miljoner tweets.
De som inte har råd med magasin för 500 kronor numret, kan fortfarande utvinna insikter och kunskaper ur sociala medier. Dyrt papper och selektiv distribution är bildningsfientligt. Om man ser bildning som något för alla.
Absolut: sociala medier håller på att ta död på sig själva. Barron Trump, son till Donald, ryktas ta plats i Tiktoks amerikanska styrelse. Min son har köpt en dum Nokia. Man får hoppas att nästa generation använder sin sociala medier-frihet till det vi misslyckades med: att bygga ett internet de verkligen vill ha.
Café Bambino: Hur tappade vänstern frågan om frihet? Med Lea Ypi
Konstpodd: I själva verket
