Hon är perfekt sminkad framför fångarnas bur
USA:s brutalitet börjar bli en dygd
Kirsti Noem står i kraftig make up, mörka blow dry-lockar, tajt vit tröja, blå keps och en rejäl Rolex-klocka på armen. Bakom henne: ett oräkneligt antal män med rakade skallar, tatueringar och bara vita boxershorts på sig, tätt hopträngda bakom tjocka galler.
Hennes budskap: Så här kan det gå om du tar dig in illegalt i USA.
Det var inget finlir hon ägnade sig åt, Trumps minister för inrikes säkerhet, när hon förra veckan besökte det ökända säkerhetsfängelset i El Salvador dit USA skickat drygt 200 venezuelanska män. I klippet som lades ut på ministerns instagramkonto kallade hon dem terrorister, Donald Trump säger att de är gängkriminella, men vad som är sant vet vi inte eftersom de inte har fått sin sak rättsligt prövad och åtminstone en man medges ha blivit felaktigt utvisad. En domare krävde att utvisningarna stoppades, men Trumps administration vägrade.
Det är förstås en isande insikt att USA tycks vara på väg att kasta loss från rättsstatens principer. Men lika obehagligt är att landets ledning inte tycks nöja sig med att ta ifrån människor deras rättigheter, de vill även åt deras mänskliga värdighet. De använder grymhet och förnedring som politisk metod.
Det finns gott om pressbilder från deportationen av venezuelanerna. Från att tungt beväpnade, maskerade soldater för dem på och av flygplan – med händerna och fötterna sammanlänkade med kedjor tvingas de gå hukande – till att de tvångsrakas och i boxershorts och t-shirts packas in i cellerna likt burhöns.
Jag gör mig inga illusioner om hur ofrivilliga deportationer brukar gå till men det är något nytt med en demokrati som visar upp sin brutalitet, skryter om att de förödmjukar.
För några veckor sen twittrade ICE, migrationsmyndigheten, en bild på en brottsdömd kvinna som brast i gråt när hon greps på gatan för utvisning (18 mar). Vita husets officiella konto retweetade först bilden, och lät sen en AI göra om bilden i Ghibli-stil, som man också skickade ut under Vita husets logga (27 mar).
Grymheten som dygd, ja nog är det den som odlas i Vita husets kommunikation
I februari hade samma konto lagt ut en film där människor slagna i kedjor deporteras, man hör rasslet av länkarna när de dras mot startbanans betong. ”ASMR*: Illegal Alien Deportation Flight” kommenterade Vita huset (18 feb). Människor i antagligen en av sitt livs värsta stunder görs till ett skämt av USA:s ledning.
En som retweetade ”skämtet” var Elon Musk, som lade till en troll- och en medaljemoji. Samma man som har sagt att han ser empati som en samhällsrisk, som en svaghet i den västerländska civilisationen.
Memes och emojis är självklara delar av den högerextrema kultur som varit med och burit fram Trump. I den är man inte rädd för att framstå som för grov eller vulgär i sina budskap. Längtan efter att få hämnas på det gamla etablissemanget, riva ner dess regler och moral, trumfar allt annat. Rebecka Kärde har I DN påpekat att Maga-propagandan, i likhet med den europeiska fascismen för hundra år sen, i hög grad handlar om estetik: ”Ju mer vulgärt och vettlöst, desto bättre”. Hon refererade också till ”Totalitarismens ursprung”, där Hannah Arendt beskrev fascismens våldskult: ”Grymhet upphöjdes till dygd, ’eftersom det gick emot samhällets humanitära och liberala hyckleri’”.
Grymheten som dygd, ja nog är det den som odlas i Vita husets kommunikation. Som Karin Pettersson har skrivit här ligger också öppet våld i tangentens riktning. Att presidenten anser att visst våld är rättfärdigt bevisade han när han frigav våldsverkare som deltog vid 6 januari-stormningen av Kapitolium – våldsverkare som Trump, ironiskt nog, menar har suttit inlåsta under ”motbjudande” och ”omänskliga” villkor. En del människor har rätt till värdighet, andra inte.
Kommunikationen från USA:s statsledning, med dess inslag av grymhet och förnedring, har visat sig fungera exempellöst bra mot det trumpismen ser som ”samhällets humanitära och liberala hyckleri”. Den som framhärdar med att även kriminella och människor utan uppehållstillstånd har rättigheter, och rätt till en värdig behandling, kan enkelt avfärdas som ”soft on crime”, vår tids största synd. Och apropå synd så skrivs det i den trumpskt färgade kristenheten i USA böcker med titlar som ”The sin of empathy” och ”Toxic empathy”.
Även om de ledande politikerna här i Sverige än så länge ”bara” talar om indragna rättigheter så finns i den vidare debatten också här kraven på att få ta också värdigheten. Från kriminella förstås men också från andra. Memes med snaror, fantasier om lyktstolpar och vilka som ska hänga där. Samma längtan efter att få straffa och förnedra.
I vintras läste jag äntligen Tony Samuelssons ”Kafkapaviljongen”, en kontrafaktisk roman om vårt land efter att Hitler vann kriget. Sverige är en nazistisk lydstat, skapad med nazismens utrensningar och våld. Eftersom boken är mer än tio år gammal unnar jag mig här en mild spoiler: det finns en liten motståndsrörelse som grips och döms till döden. Avrättningarna visas i tv – och i Samuelssons roman blir det en vändpunkt, början till slutet för det nazistiska Sverige.
Jag tänker på galgen som restes under utanför Kapitolium den 6 januari och jag önskar att Samuelsson har rätt, att det finns en gräns för vad vi står ut med att se. Men jag är inte alls säker, kanske handlar det bara om vad vi vänjer oss vid.
*=ASMR står för ”autonomous sensory meridian response”, en kittlande, behaglig reaktion på sinnesstimulans.
Café Bambino: Djävulen bär Prada, fast på Facebook
