Det känns alltid overkligt att läsa på mjölkpaketen
Den vänliga tonen får oss att känna oss närmre korna
Att stå nära en ko. Trycka kinden mot flanken och känna den trygga värmen. Jag hörde om en kvinna, som ovan vid arbetet, försökte handmjölka en ko utan att luta pannan mot. Hon blev sparkad direkt. Det var oartigt, ansåg klövdjuret. I den finlandssvenska författaren Mikaela Strömbergs roman ”Rågången” beskrivs tillvaron på en gård efter att korna sålts: ”Kan man ens leva utan de stora kropparna, utan deras värme, utan den jämna andhämtningen från de idisslande djuren?”
Den relationen tänker jag på när jag läser Arlas pressmeddelande om att mjölkpaketets baksidestexter fyller femtio år i år. Sedan 1975, när ovanligt varma somrar gjort att reklamationer för sur mjölk hade ökat, började man informera på baksidan av paketet. Först om säker hantering av mjölken, sedan allt mer om kor, om lantbruk, hälsa och tips och tricks.
Mjölkpaketens vänliga ton tycks vara en ställföreträdare för närheten till djuren och jorden. Även om mjölkmarknaden i Mellansverige har diversifierats mycket under det senaste decenniet så hävdar Arla att de fortfarande når ”4,2 miljoner människor i snitt 6,1 gånger per månad”, hur de nu har kommit fram till den siffran. Oavsett är mjölkpaketet som kommunikationskanal fortfarande i högsta grad levande i bred mening, inte minst i den kaxiga copy-engelskan på Oatlys havremjölkpaket. Ögat dras liksom dit. Småtrevlig läsning eller propagandakanal? Det beror på vem du frågar.
Mjölkdrickandet i Sverige är avhängigt 1800- och 1900-talsuppfinningar som tetrapak, mjölkseparatorn och pastöriseringen. Likaså är Arla ett barn av den kooperativa rörelsen, som i mjölknäringen blev ett alternativ till herrgårdarnas stora mejerier när det startade på 1920-talet. Barnet har vuxit upp och blivit ett multinationellt företag. Inte mycket finns kvar av det gemensamma ägandet annat än på pappret – sedan Arla 2000 gick ihop med ett danskt mejeri och blev ”Arla Foods”. Det är inget de proklamerar på baksidan av mjölkpaketen direkt. Arlas senaste plan är att gå ihop med tyska DMK Group, och bli störst i Europa. Och att bygga ett gigantiskt kvarg-mejeri i Linköping.
Mjölkpaketens baksidor talar till den majoritetssvenska längtan efter att allt ska finnas kvar och samtidigt vara tillgängligt. Vi ska kunna köpa billiga råvaror från hela världen och samtidigt förvänta oss att lantbruket i Sverige ska förbli opåverkat. Det ska vara öppna landskap och Ilon Wikland-Sverige, utan att kosta något. Men sedan 1990-talet är det svenska lantbruket mer eller mindre oreglerat och spelar på internationella villkor. En nyliberal politik som är dåligt för klimatet och har lett till nedläggning av småskaliga gårdar. Här är vi nu. På 40 år har 90 procent av mjölkgårdarna försvunnit, många av dem mindre. De som finns kvar är de gigantiska företagen, samt några äldre som hänger i några år till.
Hagar där djur betar är hem för många uråldriga arter som funnits i Norden sen stora flockar med visenter och mammutar betade här.
Tidigare i år stod en mäktig fajt i riksdagen när förslaget om slopat beteskrav för kor röstades ned. Tidöregeringen med LRF i släptåg, eller om det var tvärtom, fick inte igenom sitt förslag om göra det frivilligt med bete. Den så kallade Astrid Lindgren-lagen, som kräver att vuxna kor ska få gå ute under sommarmånaderna och som förärades författaren på hennes 80-årsdag, fick bli kvar.
Problemet ligger egentligen i EU:s one-size-fits-all-regler, som gör att bönder i Sverige inte kan få stöd för att djuren går ute, som resten av EU, eftersom vi är de enda som faktiskt har en lag om beteskrav. Men anledningen till att vi kan ha det är också att vi har så mycket betesmark. Det är marker som inte kan användas till så mycket annat, duger inte att odla på och är tusenfalt mer artrik än en trång granplantering. Naturbete är något så ovanligt som ett jordbruk som faktiskt kan förbättra miljön, snarare än tvärtom.
Hagar där djur betar är hem för många uråldriga arter som funnits i Norden sen stora flockar med visenter och mammutar betade här. Om detta har Emil V Nilsson skrivit om i den ljuvliga boken ”Rävbacken: hur arvet från Europas mammutstäpp väcktes till liv för blommor, fjärilar och bin”. När fåren och korna försvinner så dör även dessa arter ut. Allt kan inte drivas som naturreservat, det är mer hållbart med människor som levt och verkat i bygderna snarare än tjänstemän på besök.
När jag läser baksidan på Arlas mjölkpaket känner jag alltid en overklighetskänsla, uppvuxen på en Arla-gård som jag är. Arla gav i årets debatt inga tydliga svar om hur de ser på beteskravet. De företräder också en kluven grupp bönder. För en småskalig bonde med 40 kor är det självklart att korna ska gå ute, du sparar foder under de soliga sommarmånaderna. För en bonde med tusen mjölkkor är logistiken ett problem. I deras nedtrampade hagar är blommorna och fjärilarna antagligen färre. Naturbeteskravet blir den sista hämskon på mjölkens industrialisering. Det är just därför det är så viktigt att det får finnas kvar.
