Vårt förflutna håller oss fast – vi är i ett spökhus
Att söka sig bakåt familjetrauman blir som att vara i en gotisk skräckroman
Alla lyckliga familjer liknar varandra, så dessa behöver vi inte prata om. Deras sprudlande sammankomster i sommarstugan, stora släktfirandet på jul eller hur de, i fnissig klusterform, reser utomlands för att gratta mamma 60 år. De olyckliga familjerna är olyckliga på sitt eget vis men har gemensamt att de hemsöks av spöken. Gamla oförrätter, långa tystnader, sår som aldrig läker. För att undvika dessa vålnader väljer allt fler att bryta kontakten. Till sin mamma, pappa, kanske även syskon säger de: Ring inte. Skriv inte. Bara lämna mig i fred.
Ofta handlar det om vuxna barn som fått nog. Barndomen var svår, nutiden en smärtsam förlängning. Man ser sår som lagts till sår, som svarta pärlor på en tråd. Den ansamlade tyngden får slutligen tråden att brista. Den lämnade kan å sin sida känna sig orättvist behandlad och skuldbelagd, som offer för en oerhörd hjärtlöshet. Mitt hjärta, min kropp går sönder, säger en mormor som inte får träffa barn eller barnbarn till SvD.
På var sin kant försöker de sårade, de som likställer familjen med smärta, förstå sin historia. Man tänker på det gamla barndomshuset, familjeenheten, de röda varningsljusen. I backspegeln syns början till dagens djupa sprickor och man frågar – fanns det en tid där vi var lyckliga? När gick det fel? Var sitter ursprungssåret?
Frågorna hopar sig och man kräver svar. Den sårade iklär sig sorgens detektivkappa, blir till sönderfallets arkeolog. I dunkelt nattljus börjar hon lägga pusslet, svävar med fingret över kartan, söker alltings början. Frågorna knuffar henne bakåt, hon faller handlöst genom åren, landar i det nedsläckta barndomshuset. Där tänder hon sin kandelaber, smyger som Jane Eyre genom mörka korridorer, skakar stängda dörrar, försöker dyrka rostiga lås. Hon vill spilla ljus över det bortglömda, det nedtystade, hon vill ropa och få svar. Men det hörs inga svar. Oron och frustrationen tar över så hon lättar från golvet, svävar som en osalig ande från rum till rum, piskar upp damm och petar i smärtsamma sår men kan inte kan inte sluta.
Hon har bundits till huset, dömd att hemsöka sin egen barndom.
Som husets besökare är hon också huvudkaraktär i en gotisk skräckroman, en genre fylld till brädden av starka känslor, mörka mysterier och symboler som låter oss undersöka djupare psykologiska och sociala frågor. Bland klassikerna återfinns exempelvis Edgar Allan Poes ”Huset Ushers undergång”, Bram Stokers ”Dracula”, ”Kvinnan i svart” av Susan Hill. Alla dessa ljusfattiga hus som viskar ens namn.
Den stora skräcken är inte blödande väggar, utan att överges
Genren har ökat kraftigt i popularitet de senaste åren, enligt forskning en följd av den oroliga samtiden som väckt vårt behov av att uppleva fasor inom trygga, kontrollerade former. Vi har också fått en uppsjö av nya titlar som delas flitigt på sociala medier – ”Mexican gothic” av Silvia Moreno-Garcia, ”Belladonna” av Adalyn Grace och Riley Sagers ”Hon som blev kvar” för att nämna några.
Dagens berättelser erbjuder nya miljöer och diversifierade perspektiv men baseras ofta på klassiska troper. Däribland det hemsökta huset. Här viskar och blöder väggarna, mörka krafter pockar på huvudkaraktärens nyfikenhet, väcker hennes (förskräckta) frågor. Och tyvärr (tyvärr!) kommer alla som vistas i det hemsökta huset förr eller senare fråga sig: har jag tappat det? Överreagerar jag? I ögonvrån skymtar hon, besökaren, sin egen spegelbild och tänker (darrande) – är det jag som är den galna kvinnan på vinden?
Säkert är, att hon brottas med känslan av att sitta fast. Som Eleanor i Shirley Jacksons ”Hemsökelsen på Hill House” uppmanas hon att lämna men i stället blir hon mer besatt. Hon ser nutida händelser och relationer förmörkas av dåtiden, ältar inför partners och bekanta som säger släpp det där, lev i nuet! Någon citerar ur ”The art of letting go”, en annan nämner (passivt aggressivt) Michael Singers ”Släpp själen fri”. Kort och gott: skärp dig. Jag ska tänker hon men i nästa sekund, herregud hur gick det ens till, i nästa sekund hukar hon bland kyrkogårdens skuggor som Victor Frankenstein, kryper fram till släktgravar och höjer spaden mot månen, hon tänker skärp dig skärp dig men kan ju inte sluta nu? Snart kör hon ner händerna jorden, bryter upp kistor, fattar maskätna lik kring strupen och ropar förlåt! Men jag har frågor!
För likt Hill House kan vårt förflutna koppla oss i ett järngrepp. Vi skakar galler bestående av obesvarade frågor, konflikter och sår. Sen har vi den sista komponenten, den farligaste, jag talar så klart om kärlek. Hill House besegrar inte Eleanor med fasor, utan genom omfamning. Huset ropar hennes namn och hon tänker: hela mitt liv har jag velat att någon skulle kalla på mig. Den stora skräcken är inte blödande väggar, utan att överges. På samma sätt kan vår dröm om att bli sedda och älskade av människor som sårat, kedja oss vid det sönderfallande huset.
”Hoppet ställer till det”, säger Daniel Wihlborg. Vi ses eftersom han representerar vår tids exorcister och själasörjare; terapeuterna. ”Man behöver sluta tro att något kommer förändras”, fortsätter han. Och förtydligar att han pratar om relationer där människor far illa, typ barn till en alkoholiserad mamma som skuldbelägger dem för drickandet.
Men finns det inte en risk att människor bryter för lättvindigt, särskilt i dessa tider av gränssättande och selfcare? Daniel funderar. ”Visst har det kommit en ny generation som inte är lika bundna av plikt och ansvar, som vågar bryta gamla tabun”, säger han till slut. ”Och ja, jag tror många brytningar sker för lättvindigt i dag. Det finns en risk att man gör det enkelt för sig om man tilldelar den andre en diagnos och använder den som skäl.”
Men när det är befogat att bryta, om man upplever att detta inte hjälper, hur gör man då?
”Terapi. Och att du noterar tillfällen där du inte är arg eller ledsen och låter detta växa.”
Vi säger adjö och jag går genom staden, tänker på husen vi hemsöker. Den gotiska skräckromanen slutar ofta med att hela skiten brinner ner. Ett sätt att slutgiltigt bryta cykeln av släktsår, bringa fram nystart. Men … känns inte det för enkelt? Att släppa låter vackert, ett begrepp som badar i varmt dagsljus. Men vägen dit är lång och svår. Så till dig som ännu hemsöker, som hemsöks av barndomshuset vill jag säga, att denna årstid tillhör dig. För under mörkaste november kan ingen se hur du tillbringar dina nätter.
Vi ses bland skuggorna på kyrkogården.
