Begär och tvång i ungdomens värld

Nioosha Shams om årets ungdomsromaner

Begäret finns fortfarande överallt, och särskilt i ungdomsromanerna.

Det är sommar, människorna ligger utspridda i gräset, överallt ögon som söker sig till varandra.

Studentmössor som guppar upp och ner när tunnelbanedörrarna öppnas. Tutor som hörs hela vägen upp till mitt fönster på nionde våningen och får det att kännas som att det är oss de applåderar åt, henne och mig.

Vi skrattar åt det. Men det är ju inte till oss, det är tutor och applåder för att livet fortsätter även det här året. Trots att det kändes som att det inte skulle gå har tonåringarna fortsatt gå i skolan, fortsatt bli kära i varandra, fortsatt framåt i rasande fart. Fortsatt stanna upp för att lukta på blommorna och lädret och ner i spritflaskorna i Vitabergsparken.

Överallt armar som sträcker sig efter varandra, överallt tycker jag mig se begär. Överallt tycker jag mig se Ántes ögon söka sig efter Eriks när de märker renkalvarna tillsammans. Moa Backe Åstots debutroman förföljer mig, den finns i varenda tonårskilles kropp.

Jag tänker på hur svårt det är att bryta sig ur. Ligger på en klippa vid vattnet i solnedgången och lyssnar på ljudet av tonårskillar i grupp, de sätter på porr i en enorm högtalare för att sen skrika av skratt när vissa av dem får panik. Det är så svårt att bryta sig ur, svårt för Ánte i Himlabrand att låta alla sina världar få plats i en hand. Han vill ta över som renskötare efter sin pappa, han vill vara sann mot sig själv och sin kärlek. Och så hittar han boken på loppisen, den med rasbiologin, den med förfäderna i. Det blir plötsligt mycket större alltihop. Större än kärleken när våldet knuffar undan den.

Att jag är kär när jag läser de här böckerna påverkar säkerligen min läsning av dem, men jag vill ändå påstå att de i sig själva har ett romantiskt skimmer som är så påtagligt att det är svårt att se förbi det.

Likt våldet för Xiomara Batista i New York, som bara vill vara med i poesiklubben i skolan, läsa upp dikterna som avlöser varandra i anteckningsboken hon fått av Tvilling. Hon vill tänka på Amal med de vackra ögonen på kvällarna, när hon ligger i sängen och tar på sig själv. Men hon får varken leva i dikterna eller sitt kroppsliga begär för sina föräldrar och Gud, måste lägga allt för mycket av sin tid på att gömma sig för blickarna på gatan som börjat se hennes hud och hennes kropp.

I den poetiskt skildrade berättelsen av Elizabeth Acevedo trängs begäret med tvånget på samma sätt som i Himlabrand, och även Aicha i Melody Farshins bok Lowkey verkar ha svårt att balansera sina världar. Hennes tvillingbror har precis kommit ut från fängelset när denna uppföljare till Mizeria börjar. Aicha dras in i en vapenhärva, måste hantera sina föräldrars kris och sorg i hemmet, men ändå kan hon bara tänka på Nano.

Nano som behållit det mögliga åkbandet från när de var på Gröna Lund tillsammans, Nano som knappt hör av sig längre. Som hon inte får höra av sig till, av principskäl. Nano har blivit tyst, likt Mika som ska bli militär. Som lämnat Margit med barndomens förbjudna begär, fått henne att sätta sig på tåget till Malmö med bara en resväska som sällskap.

I Elin Bengtssons debutroman Ormbunkslandet får begäret inte ta plats, det är äckligt och fult. I stället gör sig Margit upptagen med att måla banderoller och gå på demonstrationer, förälska sig i Ina och försöka glömma sin bror. Jag ser Margit när jag går på Malmös gator, ser samma unga kroppar som försöker förena begäret och tvånget när de skriker sig hesa på första maj och åttonde mars och i det rosasvarta blocket på Prideparaden. Jag ser hur svårt det är att leva ett liv som andra fördömer.

Jag ser också Nikki, Malin Skogberg Nords huvudkaraktär, kanske främst i det som rörs upp i mig själv. De minnen som kommer upp till ytan när jag är omringad av de svettiga studenterna på tunnelbanan. Känslan i att hitta ett hem och en gemenskap i den familjen man väljer på gymnasiet. De ögon man tvångsmässigt hakar fast blicken i, tänker ja, du och jag ska det bli, vi känner samma och vi tycker samma och vi vet hur det faktiskt ligger till. Våra föräldrar förstår inte, lärarna på skolan förstår absolut ingenting, de störiga killarna på samhällsprogrammet kan dra åt helvete. Men du och jag, vi vet. Vi väljer varandra. Sen tar det slut med en ceremoni.

Studentdagen är magi, den är en ritual, en initieringsrit till vuxendomen. Här får du en mössa, och nu ska du kastas ut i livet, men först ska du dränkas i folköl och hoppa upp och ner på ett dansgolv och känna pirret i magen och den här magin, den här magin som ungdomsromanen ofta är ensam om att lyckas fånga. Som gör den så viktig, den här balansen mellan lek och allvar, begär och tvång, barndom och vuxendom, alla sorters domar som stannar resten av livet.

Att jag är kär när jag läser de här böckerna påverkar säkerligen min läsning av dem, men jag vill ändå påstå att de i sig själva har ett romantiskt skimmer som är så påtagligt att det är svårt att se förbi det. Att tillbringa försommaren med läsning av ungdomsromaner samtidigt som jag förälskar mig får mig att vilja läsa böckerna högt från alla taken, dela med mig av begäret och tvånget och allt det storslagna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.