Nej, jag tror inte jag kan övertyga en cyniker

Men vi har juridisk skyldighet att stå fast vid humanitära undantag

Hanne Kjöller.

”En humanitär skyddsgrund för asylsökande är inhuman och rättsosäker” löd den orwellska rubriken när Hanne Kjöller med ett språkbruk drypande av förakt i helgens DN läste lusen av de ”barmhärtiga samariter”, som sägs vilja ge människor uppehållstillstånd i Sverige för att ”det är synd om dem.”


Både i praktiken och i juridiken gäller det dem med livshotande sjukdom som inte kan få vård i hemlandet, dem som vistats många år i Sverige (inte minst barn som är uppvuxna här) samt personer som hotas av omänskligt lidande om de skulle utvisas, till exempel av en grym social stigmatisering.

Att visa dem nåd vore, förstår man, som att öppna helvetets portar. En massa människor skulle simulera sjukdom, en del skulle fejka självmord, psykiatrin skulle överbelastas, medier och medborgare rasa mot systemet, hållningslösa politiker och domstolar skulle falla till föga för opinionstrycket och landet svämmas över. Vi skulle få tillbaka detta ”sjukdomsdrivande, rättsosäkra, journalist- och psykiatrikerstyrda beslutsfattande igen” skriver Kjöller.


Jag får stå som ensamt exempel på denna bottenlösa dumhet, eftersom jag gillar att den parlamentariska kommittén om asylpolitiken nu funderar på att återinföra någon form av humanitärt undantag.

Well, det är en ordning som i praktiken alltid funnits i Sverige fram tills att politikerna fick panik 2015. Det beror på att lagstiftarna insett att människor ibland hamnar i mycket svåra situationer som är omöjliga att klämma in i lagboken, men där det vore mycket stötande eller omänskligt att utvisa dem.


Vill vi slita upp barn som levt hela sina liv i landet med rötterna? Vill vi utvisa dödssjuka som skulle kunna räddas till lidande och död? Vad säger vi om kvinnan som kommer att förskjutas av hela byn om vi sänder henne tillbaka?

Det säger en del om vilken typ av samhälle vi har om de härskande svarar med tusen blanka nej när de maktlösa vädjar om sådan barmhärtighet.

Förutseende nog har vi därför haft en lite gummiartad undantagsparagraf för att täcka upp dessa fall.

Jag skulle rent av tro att folkstormarna och mediedreven skulle nå orkanstyrka om vi INTE hade ett lagrum för detta. Juridiken måste ju trots allt i slutändan uttrycka medborgarnas moral någorlunda.

Motsvarande lagstiftning finns för övrigt i olika versioner i de flesta av våra grannländer, bland annat Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Frankrike och Nederländerna, som väl härmed får förklaras lika blåögda.


Jag hyser ingen förhoppning om att övertyga den cyniker som bakom varje ord om medkänsla och humanitet anar risken att bli lurad.

Men kanske biter den rena juridiken bättre?

Sverige är bundet av bland annat Europakonventionen, vars artikel 3 förbjuder omänsklig behandling och vars artikel 8 reglerar rätten till familjeliv. I vissa fall skulle svenska utvisningar bryta mot dessa lagar. När riksdagen med den tillfälliga utlänningslagen beslutade att stryka den humanitära paragrafen om särskilt ömmande omständigheter tvingades man därför gör ett tillägg: strykningen gäller inte i de fall man bryter konventionerna.


Vi har med andra ord redan en minimal humanitär paragraf, och med mindre än att vi vill lämna den civiliserade världens åtaganden, gäller frågan därför hur stor denna säkerhetsventil bör vara.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.